Jag gjorde det…

Ännu ett sånt där etiskt dilemma har utspelat sig den senaste veckan. (flera faktiskt, men vi börjar med detta) För massa månader sedan efterlyste 30 Seconds To Mars live bilder via Facebook, jag skickade några lågupplösta med vattenstämpel på. För en vecka sedan fick jag svar ”vi skulle gärna använda dina bilder i ett projekt, skriv på denna värsting releasform om du tycker att det är okej och skicka bilderna högupplösta utan vattenstämpel”. Vad gör jag?

Synsätt 1: Vi ska ta betalt för det jobb vi gör. Aldrig ge upp våra rättigheter till bilderna och kräva att få veta exakt när de publiceras och få betalt per publicering. Detta är kittet som hela fotografyrket vilar på och det är det som gör att man kan försörja sig som fotograf. Går man emot detta så underminerar man hela yrket. Man utnyttjar dessutom fansen. Dom har tillräckligt med pengar och kan gärna dela med sig till dem som gör arbete åt dem.

Synsätt 2; Men härrejävlar. 30 Seconds to Mars vill använda mina bilder. Om de så blippar förbi i ett bildspel i en micosekund, så jävla coolt! Om de vill använda tre pixlar att ändra färg på och trycka på varenda tröja och mugg och toarullepapper i hela världen. Lovley. Ska dom visa bilderna för sina mammor i en power point om vad dom gjorde i somras. Najs. Finns chansen att ett utav mina absolut favoritband genom tiderna med Jared Leto och killarna ser mina bilder, och kanske gillar det dom ser… *Svimma*

Gissa vad jag valde? Mina bilder får ingen exponering utanför bloggen och Festivalphoto alls, om dom får luftas lite, jag kanske får med mitt namn i någon credit någonstans. Så jävla ascoolt. Jag skickade idag bilderna högupplöst utan vattenstämpel med ett inscannat påskrivet helt galet releaseform. And I Loved it! Jag la till att jag finns tillgänglig som ”tourphotographer”. :oD

Det har varit så mycket funderingar och tänk runt det här att jag har nästan tappat glädjen i det. Jag har dessutom varit sjuk och renoverat köket, så hur i helvete det nu kan gå till så har frågan hamnat i skymundan. Just eftersom det är så mycket tänk. Men nu har jag gjort det. Jag har underminerat det fotografiska yrket och sålt min själ till Rock N Roll.

Vet ni vad? Rock N Roll hade redan min själ och det är jag stolt över.

Här är bilderna jag skickade, nu får vi hålla utkik om vi ser dem någonstans!

Här är länken till alla bilderna från Torsdagen Peace & Love 2011!

Bandit Rock Awards 2012

Bandit Rock Awards 2011 gick av stapeln den 18e februari 2012. Under kvällen spelade fem band. Tyvärr var Sabaton tvungna att ställa in på grund av sjukdom. (Enligt uppgift från övriga bandet, till höger, vid prisutdelningen hade sångaren explosiv diarré och lokalen tillät inte pyroteknik… haha…)

Jag hade tänkt att fota och sammanfatta  alla vinnarna, men vi blev utkickade från diket ungefär halvvägs och hamnade i andra ändan av lokalen. Detta leder till att jag inte har bilder på eller ens information om vilka som vann alla kategorierna, så jag hoppar att skriva om det, men det finns lite roliga bilder i galleriet ändå. Uppdatering: Nu har Bandit publicerat lite bilder och alla vinnarna här.

De tre första banden gjorde korta exklusiva spelningar, typ tre låtar var ungefär. Dessa band var Supercharger, Amaranthe och Raubtier. Danska Supercharger kickade igång hela kvällen med ett himla drag och fick oss att vinka hysteriskt.

Amranthe, göteborgarna med sina tre vokalister levererade lite… ”schlager vs metal” tror jag Malin kallade det, mycket träffande.

Sist ut av de korta setten var Rautier, hård dömetall på svenska. Gillar sångarens ögon, han ser konstant galen ut.

Seether var riktigt bra, men ljudet var så konstigt (överdrivet diskant?) att man inte hörde publiken, sig själv eller något annat. Å lite mer rundgång än jag tror det ska vara. Jag personligen triggas väldigt mycket av publikens reaktioner så det var lite tråkigt när man inte kunde höra tjejen brevid som står och skriker hysteriskt. Eller ja, på gott och ont. :o) Men man ser att alla står och sjunger för kung och fosterland men det hörs inte, banden hörde nog inte heller applåderna. Lite tråkigt. Men riktigt, riktigt bra och stackars Johan som inte kunde komma missade något. Dom var fantastiska.

Jag började lyssna på 3 Doors Down för typ 10-15 år sedan när en kompis (Jocke J) tipsade mig om låten Kryptonite. Sedan dess har jag varit ett fan och flera gånger har jag varit på väg att åka över Atlanten bara för att se dem. Jag vet idag, dagen efter Dagen: En sån resa hade varit så värt det. Detta var i det närmaste en religiös upplevelse. Detta är mitt i center, mitt i bulls-eye av min musikaliska box.

Det lät som ett helt annat ljud på 3DD så nu hörde man publikresponsen och det gjorde inte saken sämre. Jag kunde alla låtar utom en, det fanns många fler fans av den digniteten där igår. Det var drag och fullt blås från första takten. Hade jag haft en annan frisyr hade håret stått rakt bakåt av öset från scenen.

Någon gång under låt två så blir några fotografer ivägfösta, jag trodde vi skulle bli utkörda igen, men tydligen inte, dom skulle bara flytta på sig för att sångaren skulle ut å leka i publiken. Han tillbringade Väldigt mycket tid flytandes på publiken, springades runt i publiken eller ståendes precis på staketet och sjungandes. Vid ett tillfälle tror jag att jag såg någon ta ett riktigt skamgrepp på honom! Det var faktiskt lite onödigt tycker jag. Han reagerade inte. Han har nog varit med förr.

Han berättar att de får fler och fler fans, att det växer och växer för varje gång de kommer hit. Min följdfråga blir var han full eller blev han ärligt rörd? För han såg banne mig lite tårögd ut. Men det märks så himla väl att dom har kul på scenen! Glädjen sprider sig till publiken och publiken sprider tillbaka glädjen och det blir en extrem positiv spiral. Jag skakade i hela kroppen när jag kom ut från diket och är extremt hes dagen efter. Men bättre än så här blir det inte, det var i det närmaste en religiös upplevelse.

<3


Se fler bilderna från konserterna och galan här:

Galleri: Bandit Rock Awards 2012

Alla bilderna och lite fler finns på Festivalphoto

Fansbilder från A Loss for Words och Four Year Strong

Jag fick frågan från två separata fans om jag hade några bilder på dem från i lördags, så jag letade igenom gömmorna lite och hittade faktiskt. Men bilderna är inte fantastiska rent fotografiskt, men kanske kan de två fansen tycka att det är roligt.

Eftersom jag känner att jag inte helt kan stå för den fotografiska kvalitén i dessa bilder så lägger jag inte på mitt namn. Dessutom: Kopiera och var glad, kasta upp på fejjan om ni vill! ;o)

Hoppas ni hade lika roligt som jag hade på konserterna!

En söndag i februari

Det har varit en speciell dag idag. Känslan från gårdagens konsert ligger lite kvar och myser. Dessutom så har det varit sååå fint väder, det droppar från taket och det har varit minst 10 grader varmt ute, lovar att det stod det på termometern! (erkänner att termometern KAN ha legat i solen). Så med vårkänslor och hopp om sommar så rusar jag iväg till min lokala livsmedelsbutik och köper dyra tulpaner. Älskar att plåta tulpaner i solskenet, nu testade jag det även med Lens Babyn, vilket var riktigt roligt. I den eviga jakten på skärpa så är det otroligt skönt att söka motiv i oskärpan.

 

Det är även dagen då nyheten om Whitney Hustons död har nått oss. Tråkigt och tragiskt och tyvärr- så innerligt tyvärr- föga förvånande. Whitney var en av mina stora idoler långt innan jag upptäckt rocken. Jag ville vara som henne, ville se ut som henne och sjunga som henne. Viken energi och lycka hon utstrp! Vilken tio åring skulle inte vilja vara som henne 1987? Jag blev inte som Whittan, jag blev jag i istället och det är jag tacksam för. Men jag börjar närma mig med håret!

Hon var här för något år sedan, jag ville självklart plåta henne för hon var min idol när jag var liten, samtidigt kände att jag inte ville plåta henne då, för det skulle inte vara den Whittan jag vill minnas. Här är Whittan 1987, så här har hon alltid varit och kommer alltid att vara för mig:

Jag tror hon är på en bättre plats och har det bättre nu. Vila i frid. <3

Four Year Strong mfl på Klubben


Förhelvete vad kul! Solsken för själen i en stelfrsen kropp!

Det var inte fullpackat med folk på Klubben den här lördagen. Men första bandet A Loss For Words levererar så jävla hårt. Att det var lite plats mellan personerna i publiken var nog bara bra, man få så mycket bättre mosh-pits då! Något sångare utnyttjade och var ner i publiken och hjälpte till att dra med sig folk i moshen. Fantastiskt. Glädje och lycka och utlopp för ett enormt adenalinbehov (deras eller mitt? -bådas). Å fansen gillade det. Predis som jag. ”I want you back” av Jackson Five fick även den igång publiken. Konserten gjorde mig salig, detta var absolut en av de bästa konserterna jag har varit på. Bandet var helt sjukt jordnära och efter spelningen så gick sångaren ut i publiken och pratade med fansen.

Sedan tog svenska You Ate My Dog över. Även dom var riktigt bra. Bra ”fart under galosherna” i brist på bättre beskrivning. Glada men lite mer skrikigt och seriös musik. Även dom fantastiskt roliga att plåta med alla hopp och alla känsloyttringar på scenen.

Four Year Strong då? Fantastiska dom med, men lite… Slätstrukna och låtarna liknade varandra ganska mycket. Men bra röj och en jäkla energi. Och som med de andra tre banden; det är ju så himla glatt och energirikt!

Fick också min första konsertrelaterade skada under Four Year Strong! Stod i diket och plåtade när det landar en kille på mig. Inte en stor kille, typ 15, spinkig och 60 kg tung, men med tillräckligt med rörelseenergi för att det ska kännas rejält. Jag hade inte koll på publiken då jag inte sett några ”floaters” under någon av banden så jag var inte på min vakt. Är det ett himla ”ståhej” så vänder man ju inte ryggen till helt och håller det lediga ögat på publiken istället. Men skadan är sjukt lindrig (oroa dig inte mamma) fick ett litet brännsår på armbågen när den slog i scenen. Mest är det ju chocken och att man spänner/sträcker sig när man kompenserar/bromsar den plötsliga rörelsen. Så jag blev lite mör å skakis, men det gick över snart.

Här finns alla bilder:
Galleri: Four Year Strong på Klubben

Alla bilder finns att Köpa på Festivalphoto:
Four Year Strong på Festivalphoto,
You Ate My Dog på Festivalphoto och
A Loss For Words på Festivalphoto. 

Four year strong mfl. -pepp!

Imorgon är det äntligen dags igen! Dags att plåta! Det blir tre band, You ate my dog, Loss for words och huvudbandet Four year strong. Man kan säga att banden går under kategorin ”pop punk” som någon hade kallat det på wikipedia, jag tycker det stämmer rätt bra.

Jag hade inte hört talas om banden tidigare men satt desperat och tittade i Live Nations kalender efter något att plåta. När jag lyssnade igenom banden igår var det ett band (Loss for Words) som direkt tog sig in på min ordinarie topplistan med sina punk varianter av klassiska motown låtar på skivan ”motown classics”. Fantastiskt! I love it!!! Det är på något vis allt svänget och kvalitén i melodierna från motown låtarna som blandas med intensiteten, draget och lyckan från punken. För det är lycklig musik, från alla tre banden.

Jag har inte sett banden alls tidigare och vet inte mycket om dem, det är alltid lite extra spännande när man inte vet alls vad man står inför! Å roligt med tre band på ett bräde med, som dessutom är nyupptäckta och ganska långt in i min box, vad jag kan avgöra direkt. Annars brukar det bli lite vad som helst när man är massa plåt-abstinensig!

Så till i morgon: rocka vidare!

Half-Time Show på Superbowl

Endel har kanske missat att det varit Superbowl i helgen. (jag erkänner, jag vet inte ens vilken sport det är) Men av någon anledning har fejjan varit nedlusad med inlägg om halvtids showen. Jag var ju tvungen att kolla på den så klart. SÅN jävla show! Coolt! Å Madonna rockar som vanligt. På tal om folk jag vill fota. Här är den i alla fall, om någon vill se:

Melodifestivalen 2012…

Haha! Luring! Ja, jag är ju inte där direkt! Jag är EXTREMT ointresserad av melodifestivalen, helt enkelt inte min typ av musik, alldeles för glattigt, för tillrättalagt och exakt tre minuter låt med tonartshöjning, vers-refräng-värs-refräng-tonartshöjning-refräng-refräng-refräng-pampigt avslut. Är inte riktigt min grej. Så vadan detta inlägg? Galet nog så ska tydligen Dead By April vara med ikväll. Jag måste ju kolla! Vad ska det bli av det här? Visserligen är dom ju (som jag sagt tidigare) lite av Metallens boy-band, så ska någon göra det så är det dom. Men jag måste ju se vad det blir av ‘et. Om jag kommer rösta? Det beror lite på hur mycket sell-out det är. Kanske röstar jag oavsett. Bara för att jag vill att fler ska få upp ögonen för genren. Det förutsätter ju iofs att dom inte kör något som liknar ”fångad av en stormvind” eller så. Men jag hoppas dom kör något som liknar det dom brukar göra.

Ska bli spännande i alla fall! Detta är för övrigt (och jag törs nästan lova detta) första och sista melodifestival programmet jag ser i år. Beroende på om Dead By April går vidare vill säga.

Uppdatering: Ja, rätt låt vann ju. Loreen, helt klart bäst ikväll, se så extremt långt jag kommit utanför min box! Jag hade lite svårt för Dead By Aprils låt, den var lite väl anpassad kändes det som. Lite för mycket synth och lite för lite gitarrer för min smak. Men så kanske det är ofta med dem, minns inte exakt. Hur som helst. Jag är riktigt glad att dom gick vidare, även om jag inte tycker att det på något sätt var deras bästa låt. Spretigt och för många olika element som inte helt passade ihop. Dom kan bättre. Dom kan mycket bättre. Vet inte vem som producerat ihop det hela, men det var inte klockrent, lite krystat kanske? Men den växer för varje gång jag hör den, så den blir bättre och bättre. 

Jag lite för mycket blippblopp och lite bas. Men framförandet och hennes fantastiska röst… Riktigt bra, henne skulle jag vilja plåta. Vi läääär ju se mer av henne i framtiden. Hoppas jag. Inte bara i Globen. 

Annars är det fortfarande oroväckande torrt på spelningsfronten, nästa helg blir det hårdkörning dock, förhoppningsvis. Annars håller jag världens alla tummar för Bandit Rock Awards. 3 doors down….