… Som så många andras. Det är väl ungefär 20 år sedan nu, lite mer till och med. Låten bara smällde till. Smells like teen spirit. Jag gick på högstadiet, den spelades på MTV hela tiden. Jag älskar den. Tidigare hade allt varit så tillrättalagt med pudel frillor och vaselin på linsen men det här var skitigt. På riktigt. Man hade ju hört punk men det är inte samma sak.
I samma veva fick jag en CD spelare till min stereo. Kanske var det till min födelsedag eller julafton. Min första skiva jag köpte var Nevermind. Jag drömde om musiken. Fanns det musik som inte var perfekt men så jäkla bra ändå så kanske det innebar att jag inte behöver vara perfekt men att jag dög ändå. Jag klottrade Nirivana (felstavat) stort på min pärm i skolan. Naturligtvis blev jag tillrättavisad av någon som kunde mer och därmed var mer ”äkta” fan. Så jag vågade inte riktigt erkänna att de var mitt favoritband, det fanns ju någon som visste mer. Idag vet jag att jag kan långt ifrån allt om nåt, men jag vet vad jag gillar ändå och jag är nyfiken. Alla har rätt att älska vilken musik de vill, oavsett vad andra tycker.
Hur som helst, så blev det så att jag och min bästa kompis Maria gick på konserten på Sjöhistoriska. Det var min första konsert utan mamma och pappa, första konserten vi själva valt att gå på, åkt in till stan själva och köpt biljetter själva. Det var ganska varmt och jag tror solen sken. Jag hade på mig jeans med nyligen isydda revärer. Jag köpte en t-shirt och jag tror även en sån silke-halsduk med tryck på. Jag minns doften från den konserten fortfarande, uppvispat damm/jord blandat med massor av fukt från alla människor som var där och svettades.
Förbandet var Teenage Fanclub om jag minns rätt. De hade förmågan att avbryta låtarna och köra på nästa istället om de inte kände att det funkade. Någonstans i vimlet nära oss händer följande; En norrlänning i ungefär vår ålder proklamerade stolt: ”jag har just druckit en 70is Vodka själv! Och inte ätit något på ett dygn, förutom en korv jag just åt!” Ni kan ju gissa hur det slutade. Jag har inte ätit grillkorv på pizza sedan dess. (På 80 talet visste man inte vad som skulle vara på en pizza egentligen så man improviserade hemma i stugorna.) Minns också att någon börjar skrika hysteriskt ”andas genom näsan!” och strax efter det kände man en väldigt söt röklukt…
Bandet då, hur var dom? Värsta klassiska konserten och jag var där! Ärligt talat så körde dom bara på. Hård energi rakt ut, inte så mycket givande och tagande. Dom körde sitt rejs och rev av sina låtar. Minns en recension som beskrev att Kurt hade stuprör i halsen. Men de fick genomgående bra recensioner.
Jag köpte som sagt en t-shirt. Den hängde länge på min vägg otvättad så jag alltid skulle minnas lukten. För några år sedan kom jag på att nu är jag faktiskt vuxen. Vad ska man med bandtröjor till då? Så jag kastade både Nirvana och Megadeth tröjorna. Det finns inte ens bild på den på Internet, märkte jag idag. Så det blev en jävla raritet med. Så klart.
Vad har vi lärt oss av det här?
- Nej, jag kommer aldrig att bli vuxen. Jag kanske tror det ibland men: Nej.
- Kasta aldrig coola saker!
- Låt aldrig någon annans kunskap eller känslor för något förminska dina egna känslor och intryck.
Nirvana som jag minns dem: Kurt står vid sin mic och skriker. Chris hoppar runt lite och David sitter å röjer och ser ut som någon variant av svenska kocken, fast på trummor. Plöjandes sin grej.