Åh, för några veckor sedan gick en dröm i uppfyllelse. Att se det absoluta favoritbandet på hemmaplan. Biffy Clyro i Skottland. Stort. Dessutom fick vi ack till denna enorma festival. Men mer om det sen.
Man kan ju inte bara åka till Skottland lite fort så det fick bli en 10 dagars resa på hela ön. Vi började med 3-4 dagar i London och hälsade på vänner, sen bar det iväg upp till Edinburgh ett par dagar. En fantastisk stad som ger mig värsta Harry Potter vibbarna, kanske var det för att jag visste redan innan att JK Rowling satt i den här stan och skrev de första böckerna. Vi besökte bla ”The Elephant House” där hon satt och skrev. Roligt, jag hade tänkt att det skulle vara magiskt att gå in där, men det var bara ett slitet, överfullt café som serverade medioker mat och hade många prydnads elefanter. Det var kanske en magisk plats, men inte min magiska plats. Den får jag leta vidare efter.
Efter några dagar i Edinburgh var det dags för den ”stora” resan norrut och festivalen T in the Park. (ca en timme norr om Edinburgh). Jag hade bokat det hotell som låg närmast festivalen (där det fanns plats), dyrt men ändå riktigt billigt. Så otroligt fantastiskt vackert och underbar personal man mötte där. Kostade många pengar men var så värt det. Personlig service har än en gång omdefinierats. Tror jag aldrig mer ska bo på ett hotell i en kedja. Hotellet heter Balmule House och jag vill verkligen tillbaka dit. Innästlat på skotska landsbygden med slottsliknande trädgård och får som bräker, hundar som leker och åar som forsar. Tyvärr hann vi ju inte spendera så mycket tid där som man skulle velat. Skulle lätt kunna bo där i två veckor och bara gå runt och fota/måla på dagarna. Nåja, det får bli nästa resa. :)
Till festivalen bar det av! Fan, va stor den är! 85 000 personer på plats, och då är det riktigt luftigt på vissa ställen på festivalen. Å väldigt trångt på andra. :) Vi hade som sagt fått ack, men var inte helt på det klara med vad det innebar, väl framme så visar det sig att vi hade fått vad man i Sverige kallar ”branch ack”. Det gjorde att vi fick ta med oss våra kameror in på området, däremot fick vi inte publicera några bilder på LiveNews, utan bara fota för ”privat bruk” (och använda pressområdet med WI-FI, riktiga toaletter, gå före i köer, få billigare kaffe och matkuponger). Så vi släpade runt på våra kameror och fotade lite när man kände, ganska soft faktiskt och ingen deadline. Har inte ens gått igenom bilderna än. (händer ju inte annars) Men vi fick vara där och vi fick fota Biffy Clyro! Biffy headlinade första dagen och det var helt klart ren magi. Å MASSA konfetti! Gissa om jag var nöjd. Killarna var i högform och allsången var ett faktum på nästan ALLA låtar. Är med i en Biffy Clyro fans-grupp på facebook och en kille redogjorde vad han hade gjort för att få stå längst fram. Han hade stått längst fram hela dagen, och sett en massa band som han tyckte var ”shite” bara för att få stå där. Värt det? Värt det. Var resan till Storbritannien och Skottland, alla hotell, mellan resor, dyra biljetter, planering och vånda värt det? Såååå värt det. Memory of a life-time kan man säga. Å det finns på film! Se längst ner.
Resten av festivalen då? Matutbudet var enormt och man kunde få mat från alla världens delar eller oräkneliga varianter av haggis. Folk betedde sig som folk gör på festival mest, det är det jag har svårast för, fyllan. Men det viktigaste: FANTASTISK musik. Upptäckte en hel del ”nytt”. Som i nytt för mig men andra har säkert lyssnat massor på dem. Jag är numer besatt av Ed Sheeran, James, Newton Faulkner, Twin Atlantic med flera, med flera, med flera!
Något jag har funderat på är något jag såg på den här konserten, men som även syns i videon (typ på 2:24) som händer ganska ofta. Det finns alltså en säkerhetsvakt som har som jobb att stoppa händerna innanför artisternas byxor och hålla i dem i linningen så de inte försvinner ut i publikmassan eller bara rasar ner. Vad säger han när han kommer hem och frugan frågar ”Hur var det på jobbet idag då älskling?”… Och än mer viktigt, hur får man det jobbet? Å hur fantastisk är inte Rickys reaktion när han får en flaska i huvudet på 2:40, ett litet subtilt leende!
Kaiser Cheifs gjorde uppenbarligen en fantastisk spelning och jag hade velat se lite mer av You Me at Six, dom spelade väldigt tidigt så vi missade lite. Även Passenger gjorde en helt magisk spelning i ett tält stort som några fotbollsplaner, där lyckades vi bara se typ tre låtar, men fantastiskt. Väldigt glad att jag äntligen fick se Manic Street Preachers.
Slutsats? Det var kanske på ett café i Edinburghs äldre stadsdelar JK Rowling hittade sin magi, men det är med fötterna i gyttjan, huvudet i konfettin och omfamnad av underbar musik som jag hittar min magi.