Besatthet förklarad

Ja, ibland blir man besatt av en artist. Det händer mig med jämna mellanrum och just nu är det stackars Newton Faulkner som står på tur. Jag hade ingen riktig uppfattning om honom förrän T in The Park och han golvade mig/oss med sin fantastiska spelning. Det är en ”kille med gitarr” som lyckas skapa magi på soppa och spik med hjälp av ett stort mått kreativitet, känsla och finulighet. Om det är någon som råkar följa mig på Spotify så har detta nog inte undgått dem. Förutsatt att spalten ute till höger fungerar och att man faktiskt tittar i den ibland. Hur som helst. Han snurrar oavbrutet här.

Ja, så har han ju snygg frisyr också! ;)

Han får mig att vilja börja spela gitarr och det är inte vanligt. En av de grejer som han golvade oss med på T är den här trumtekniken kombinerat med gitarrspelet. Jag är ju inte musiker och jag har gett upp tanken på att börja igen. Igen. Men det är sjukt inspirerande att se dessa lösningar och ”enkla” tilltag som expanderar ljudbilden och hela känslan i låten så pass mycket med ”enkla” medel. Syns tydligt i den häringa låten: (Massive Attack cover)

Och för att inte tala om den ultimata kärlekslåten: När jag är ensam och kan göra vad jag vill och vara vem jag vill, då är jag med dig.

Å den här är ju förbaskat rolig även om den här versionen är lite konstig:

Sammanfattning av semestern hittills

Det har varit jättemycket fotande de senaste två veckorna, närmare bestämt ett 30-tal band. Lite slitet samtidigt som det är väldigt roligt. Mest slitigt är det ju, så klart, den senaste veckan då man jobbat heltid men varit lite sliten efter semestern! ;) Varför gör man så här då?! Ja, jag har två konserter nästa vecka med. Sen blir det midsommar och vi börjar närma oss juli och då brukar ju livemusiken TVÄRdö i Stockholm. Industrisemester de-luxe kan man säga. Så man får passa på kan man säga.

Starkaste minnen under den här veckan? Ja, det är nog This Is Hultsfred, så roligt att festivalen blev av och att det blev så bra. Sweden Rock… ja, jag är trött på att prata om det och vill inte hör min egen röst om det. Att äntligen få se Smash Into Pieces var fantastiskt, de var inte alls vad jag hade förväntat mig, men jag hade heller inte haft några förväntningar, konstigt nog.

Om några veckor är det dags för nästa lilla etapp av semester, det ser jag fram emot, då blir det mer musik. I vilken form är dock lite oklart just nu! :)

Annars så söker jag nytt jobb just nu, så om du har något på lut så är det bara höra av sig! Läs mer om det här!

To Be Continued….!

Framtida karameller

Ibland står det inte riktigt i stjärnorna. Eller så står det skrivet i stjärnorna lite längre fram. I höstas skulle jag plåta Alter Bridge, Halestorm och Smash Into Pieces när de spelade på Areanan samma kväll. Mitt intresse av dem låg precis tvärt om mot hur affischen såg ut. Har Plåtat Alter Bridge vid flera tillfällen, Halestorm ett par gånger men aldrig Smash Into Pieces. Jag har hört deras (SIPs) låtar och lyssnat mycket på deras platta. Jag gillar det som bara den men det har lixom inte blivit av. Till detta datum lyckades jag ligga i feber och jag tror jag missade dem någon gång tidigare förra året med.  Men jag ser det som att jag då får en framtidskaramell att suga på. Jag har märkt att jag har alldeles för få framtidskarameller just nu. Pearl Jam är en, det ska bli fantastiskt. Har redan börjat lyssna mig varm fast det är fem månader kvar. :)

Om någon råkar läsa detta och tror att det finns band där ute (som är aktiva och man har en chans att se live) som jag har missat, så tipsa mig gärna! Gärna via mailadressen som står ute på kanten här eller via Facebook.

Det är lite snålt med konserter i januari som vanligt så jag ska passa på (om jag får tummen ur) att skicka kameran med tillhörande 24-70 på lite välbehövligt spa. Vore nog bra med lite rengöring, massage och mindfullness för att återfå lite skärpa. Lite TLC.

Vi firar detta första lilla inlägg med ett klipp från bandet jag hoppas få se live någon gång under 2014. Hoppas dom inte är lika stela i verkligheten som i videon. Eller ja, det är ju typ klippdockor i videon så det ska nog inte vara så svårt! :)

Året 2013

Det här året har jag tyvärr inte kunnat lägga riktigt så mycket fokus på konsertfotandet som jag skulle vilja. Jag har varit tvungen att prioritera vuxenjobbet men framförallt mig själv och min återhämtning. Det har varit ett år med väldigt mycket tankar kring stress; min och andras.

Jag blir så ledsen när jag gång på gång ser vänner falla som furor och bränna sönder hjärnan och kroppen på grund av ohållbara arbetssituationer. På alla håll och kanter är det sjukskrivningar, magproblem, minnesförluster, hjärtflimmer, panikångest och listan blir bara längre och längre. Personer i 25-45 års åldern. Man offrar hälsan för att arbetsgivarna inte har kompetensen eller viljan att vara en bra arbetsplats, bara ett lönsamt företag med så få anställda som möjligt. Och inte säger vi ifrån heller, man vill göra ett bra jobb man vill ställa upp för företaget och kollegorna. Jag vet, jag försöker vara den personen själv. Men någonstans måste man säga stop, någonstans får det räcka.

Jag hittade min gräns i somras, jag kom till en punkt där inga pengar i världen var värt det. Som tur är upptäckte jag min gräns i tid eftersom jag var så vaksam på det. Jag jobbar fortfarande aktivt med återhämtning och läkning. Korttidsminnet är bättre, jag har hittat någon form av samarbete med min mage och jag får energi från att vila. Att byta jobb har varit en gudagåva, inte så mycket för att det förra var dåligt utan för att man bryter ALLA mönster, annan resväg, andra lunchvanor, ny energi bara för att man är nyfiken på vad nästa dag och möte innebär.

Detta har ju gjort att jag har prioriterat bort väldigt många konserter jag hade velat gå på, det började jag med i början av året. Trots detta fotade jag 144 konserter i år. Det låter mycket, men många av dem är vid samma tillfällen som festivaler och konserter med ett antal band samma kväll. November var en helt fantastisk konsertmånad när jag inte höll tillbaka alls och det var sjukt mycket bra musik i stan.

Det är ju när jag fotar som jag får energi. När jag står där i diket kan jag inte tänka på annat, det är bara exponering, motiv och säkerhet som finns i min hjärna då. Allt annat försvinner. Så frågan är om det var rätt beslut att ta det lugnt? Jag tror jag hittade balansen och det är det viktigaste.

Min största musikaliska händelse i år var ju helt klart att Biffy Clyro släppte sin nya skiva, man skulle kunna misstänka att jag har lyssnat lite på den. Här är min Spotify sammanställning… ehem… 1/12 av all min tid lyssnar jag på Spotify och stor del av den tiden går åt till Biffy. Jag fick möjlighet att se och fota dem två gånger i år, alldeles för få om du frågar mig.

lotta_spotify-2013

Nedan följer några av mina favoritbilder från året.

Vi börjar med lite legender.

Jag har fått fota massa barndomsidoler i år! Här är några:

Soundgarden på Hovet 2013_02

Att få fota Chris Cornell och Soundgarden… dröm går i uppfyllelse!

Bon Jovi på Stockholm Stadion 2013_45

Samma sak med Herr Jon Bon Jovi, barndomshjälte som jag aldrig vågat drömma om att jag skulle få fota.

Whitesnake på Gröna Lund 2013_80

Ännu en barndomsidol jag fick fota. David Coverdale i Whitesnake flörtade med mig! (min kamera)


Konserter som betydde otroligt mycket för mig personligen:

biffy_clyro_arenan07

Mitt älskade Biffy Clyro och Simon själv som lipar och gör roliga dansmoves. Världens bästa konsert. Jag skrek mig hes(are) och sjöng med massor.

the happy hippo family på Bråvalla 2013_02

The Happy Hippo Family hade stor inverkan på mitt år, speciellt konserten på Debaser Slussen i höstas som hjälpte till att spruta in massa med positiv energi i mitt blodomlopp, det rusade runt i kroppen i veckor. Plåtade dem tre gånger i år, den här är från Bråvalla.

debaser slussen_01

Bild från sista kvällen på Debaser Slussen som jag gillar väldigt mycket.

Invasionen på Debaser Slussen 2013_06

Dennis Lyxén ger allt på sista kvällen på Debaser Slussen med hans Invasionen.

Musikkollektivet pa Nalen 2013_01

Musikkollektivet på Nalen. Ett av mina nya favoritband från året.


Här är några bilder som jag tycker om.

Pettar_Berwaldhallen_2013_10

Petter och symfoniorkestern får stående ovationer i Berwaldhallen.

Dan Reed Network på Debaser Strand 2013_05

Dan Reed Network.

Yohio på Annexet 2013_10

Året har dominerats lätt av denne unge herr Yohio.

Darin på Gröna Lund 2013_22

Glad Darin på Grönan.

H.E.A.T. på Väsby Rock Festival 2013_04

H.E.A.T spelade i Upplands Väsby

Dynazty på Väsby Rock Festival 2013_03

Även Dynazty spelade i Väsby

The Tallest Man on Earth på Gröna Lund 2013_09

Tallest Man On Earth, förförde hela Grönan, fantastisk konsert.

Julia Vero på Popaganda Parkteatern 2013_08

Julia Vero på Popaganda Parkteatern.

The Royal Concept på Gröna Lund 2013_19

The Royal Concept spelade på Grönan.

Stone Sour på Bråvalla 2013_42

Stone Sours Corey Taylor är lite förbannad.

Royal Republic på Bråvalla 2013_23

The Royal Republic gjorde en fantastisk spelning på Bråvalla.

Avicii på Bråvalla 2013_32

Ingen vidare bild bild på Avicii kanske men hans jä**a låt har dominerat fullständigt under andra halvan av året. Så att ha fotat honom känns ändå ganska stort. Ja, han står precis under först i:et, om ni inte ser honom… :P

Savages på Hultsfred 2013_14

Ett band som överraskade mig på Hultsfred (i Stoxa) var Savages, ett fantastiskt punkband.

Whitesnake på Gröna Lund 2013_83

Mera Whitesnake

Khoma på Gröna Lund 2013_68

Khoma är ju ett av mina favorit live band… ->

Khoma på Gröna Lund 2013_60

Jag köpte ett nytt objektiv (11-16 mm, 2,8) för att kunna fota Khoma ordentligt. ->

Khoma på Debaser Slussen 2013_33

Khoma igen, här på Debaser Slussen när han har slagit sig blodig när han röjde. Tekniskt fruktansvärd bild, men jag gillar den; blodig svettig och glad.

The Sounds på Gröna Lund 2013_25

Majja i The Sounds sparkar glatt!

Justin Bieber pa Globen Stockholm 2013_00

Justin Bieber, ja, vad kan jag säga? Det var roligt att fota honom, en ganska annorlunda upplevelse.

4_Crashdiet på Bandit Rock Awards 2013

Crashdiet på Bandit Rock Awards.

Min Stora Sorg på Manifestgalan 2013_1

Min Stora Sorg spelade på Manifestgalan.

Bo Kaspers Orkester på Bråvalla 2013_10

Man kan vara glad fast det regnar på festival. (Bråvalla)

Hultsfred 2013_01

Fantastisk bild som jag tycker förmedlar en känsla så himla bra. Churros i solskenet på festival med vänner. Blir det bättre?

Det är inte alltid man får ack till konserter, ibland har banden fullständiga fotoförbud och liknande. Men penna och papper kan man alltid få med sig in. Jag testade detta inför framtiden på en konsert med bland annat Mystery Jets (ovan), det var riktigt roligt experiment och jag tror en av flera anledningarna till att jag fick mitt nya jobb som innebär väldigt mycket skissande och ritande.

Här är de 144 banden jag plåtade i år:

3 doors down
Arctic Monkeys
Avett Brothers
Avicii
Bad Religion
Band of Horses
Bara på låsas
Baroness
Bart Hafeman
Bastille
Biffy Clyro
Biffy Clyro
Blindside
Bo Kaspers Orkester
Bon Jovi
Bonafide
Broken Door
Browsing Collection
Bullet For My Valentine
Casablanca
Chords
Combustion
Contakt
Corroded
Crashdiet
Dan Croll
Dan Reed Network
Dapz
Darin
De Høje Hæle
Dinosaur Jr
Drivvedsfolket
Drop The Pilot
Dropkick Murphys
Dry the River
Dynazty
En hyllning till Taube på slottet
Ensamhushåll
Eric Gadd
Familjen
Fatal Smile
Film Death
Fjärilseffekten
Frank Turner & The Sleeping Souls
Frantic Sunday
Frightened Rabbit
Ghost
Glamour of the Kill
Gogol Bordello
Grace Potter and the Nocturnals
Graveyard
H.E.A.T
Halestorm
Halestorm
Hardcore SuperstarHarleqeen
Hellsingland Underground
Here Is Your Temple
Honningbarna
Humfree Bug Art
Imagine Dragons
Imagine Dragons
Imagine Dragons
Indevotion
Invasionen
John Talabot
Johnossi
Johnossi
Josh Groban
Julia Vero
Julia Vero
Justin Bieber
Kastrup
Khoma
Khoma
Kurt Vile & The Violators
Last Lynx
Last Lynx
Like Moths to Flames
Los Explosivos
Lumineers
Magnus Uggla
Markus Krunegård
Mashima
Meja
Memphis May Fire
Min Stora Sorg
Musikkollektivet
Musikkollektivet
My Bloody Valentine
Naked And Famous
Negative Nancy
Nicke Borg Homeland
Noonie Bao
Oscar Linnros
Papa Roach
Parkway Drive
Parkway Drive
Passenger
Petter
Phoenix
Pink
Postiljonen
Queenfish & Other tales
Royal Republic
Sabaton
SAQWERTY
Savages
Shout Out Louds
Sister Sin
Slash featuring Myles Kennedy and the Conspirators
Soundgarden
Sister Sin
Slash featuring Myles Kennedy and the Conspirators
Soundgarden
Stone Sour
Suicidal Tendencies
Sveriges Radio Symfoniker
Takida
Takida
Tennis Bafra
Thao & The Get Down Stay Down
The Darkness
The Fix
The Gaslight Anthem
The Gaslight Anthem
The Happy Hippo Family
The Happy Hippo Family
The Happy Hippo Family
The Hussy
The Moth and The Flame
The Mudders
The Royal Concept
The Sounds
The Tallest Man On Earth
Three Green Trees
Thåström
To Kill A King
Trubbel
Urban Cone
Vånna Inget
We Came As Romans
We Met Tomorrow
We Met Tomorrow
Whitesnake
Yast
Yohio

Det har med andra ord varit ett år med både toppar och dalar, höjdpunkter och lågpunkter. Så som livet är på det stora hela. Jag avslutar med den låt jag uppenbarligen lyssnat mest på under året. En helt fantastisk låt och jag bara längtar efter att dom ska släppa ännu mer material. Vad det nu blir. Tills dess fortsätter jag att nöta ”gammalt” material.

Ja, just det; vad innehåller 2014? Jag vet inte, har lite skissartade planer för framtiden, tror det blir chorizo till lunch. Men det kan bli något från frysen med. Eller yoghurt.

Börjar ta mig ur Biffy träsket…

…. Eller inte! Haha! Där kommer jag alltid sitta fast. Nja, det är ju hur man definierar det. Jag har förköpt nya skivan, signerade dessutom, redan betalt den och väntar på releasedatumet (slutet januari) så Ginza skickar hem den någon gång. Smart sätt att sälja skivor, singera dem. Då kan man få en autograf på köpet! Det kan jag verkligen inte få på Spotify. Skit i skivan, jag betalar gärna 149:- för deras autograf. Jag köpte ju en turné tisha i en storlek jag aldrig kommer få på mig. Den blir en fin tavla med starkt minne för 200:- värsta fyndet om du frågar mig.

Det blir förresten lite konserter till veckan (förhoppnigsvis) och jag har fått okej till helgen, så det blir äntligen lite mer konsert. Men det har varit en respektfull tre veckors sorge-period efter historiens största spelning och en av de största dagarna i mitt liv.

Jag har, så här tre veckor senare, lyckats börja lyssna på lite annan musik med. Det betyder ju inte att jag inte får återfall emellanåt. Idag släppte man nästa singel från nya skivan. Black Chandelier. Helt fantastisk, börjar på typiskt Biffy Clyro manér med något som låter fullständigt ur takt och otajt, för att sedan komma igång och det är lixom självklart att det är i takt. Skön avvägning mellan lugna och lite mer röjjig partier: Lungt och skönt och sedan fantastiska crechendon (vet inte hur det stavas). Helt fantastisk låt. Dom posta den för 10 minuter sen men jag har hört den tre gånger redan. Men jag är inte fanatisk…

Lyssna själv!

Biffy veckan börjar ta slut

Imorgon är det en vecka sedan den konsert jag har drömt om mest i hela mitt liv. Jag hade (för dem jag inte har berättat det för 100 gånger redan:) nämligen drömt ihop den här konserten långt innan jag hörde talas om den. ”Vad vore den bästa konserten någonsin? vilken skulle jag arrangera om jag vann 160 miljoner kronor på Lotto?” Självklart skulle det vara Biffy på Debaser Slussen. Sen går dom och kör den, utan att jag har vunnit en spänn! Nu är det en vecka sedan konserten var. Jag har inte lyssnat på någon annan musik än Biffy Clyro sedan dess, jag har inte riktigt velat gå vidare. Jag har laddat min spotifylista Lotta Gillar Just nu 3 med massor med annat godis, men inte kommit mig för att lyssna på den.

Jag har inte riktigt kommit vidare i min musikhunger efter det här. Jag har svårt att se vad som skulle toppa det. Vad gör man när alla ens drömmar gått i uppfyllelse? Först känns livet lite tomt ett tag, sen börjar man sakta drömma nya drömmar. Jag har börjat drömma ihop vad nästa grej ska bli. Kom på att jag hade biljetter till några konserter framåt som jag inte hade skrivit in i kalendern. Ganska många visade det sig när jag sökte igenom mailen. För att vara någon som kommer in på många konserter gratis så betalar jag för jäkligt många konserter med. 2013 kommer bli ett helt sjukt år, har redan köpt biljetter till fem stora konserter. Det blir mer och mer uppenbart att artisterna/bolagen tjänar på livemusik nu när ingen betalar för musik längre. På gott och ont, mest gott för oss fans, mest ont för dom: vi får se massa underbara artister som kuskar världen runt, folk kommer hit som aldrig hade kommit på tanken på ett novemberregnigt Sverige. Medan de stackarna måste åka till ett novemberregnigt Sverige för att få ihop till brödfödan.

Tycker mig även se en extremt stark trend i att man spelar på lite för små ställen. Jag misstänker att även det är avsiktligt, man tjänar förmodligen mycket mer pengar på ett fullsatt mindre ställe än en halvfull Globen. Mumford & Sons påstås ha sålt slut på 2 minuter.

En trend jag inte gillar är den amerikanska trenden med snordyra biljetter för bättre platser. ”Diamond circle-VIP”. Det räcker inte med att vara fanatiskt fan och tälta framför arenan i två dagar längre. Man måste ha pengar för att komma nära. Det räcker inte med 700 spänn för ståplats biljetterna, man måste pynta det dubbla, trippla eller på vissa konserter det fyrdubbla. Men då får man ju ett band att ha runt halsen med en laminerad bricka med… För dom pengarna ska jag ha signerade skivor med mitt namn på och en garanterad kram från vem än artisten råkar vara och en ”photo-opp” så jag kan fixa en najs ny profilbild på facebook. Men då går det loss på 4000 spänn eller mer. Helt plötsligt handlar det överhuvudtaget inte om musiken längre.

Nä, då är det en helt annan sak om man medvetet spelar på de minsta ställena för att göra reklam för nya skivan, komma tillbaka fler gånger och inte behöva fem meter höga guldpläderade gipstatyer och tvåhundra dansare. Det är bara musikerna, fansen och musiken.

En hårdrockig hemmakväll

Det har varit en fantastisk hårdrockig kväll ikväll! Kunskapskanalen har haft den fantastiskt goda smaken att köra ”hårdrockens historia”, alla avsnitten i sträck med instick om den svenska delen emellanåt. Jag har missat några avsnitt men funderar på att köpa serien på dvd, bara för att. Saknar framförallt de tidigare åren.

Jag har blivit fantastiskt stolt över att jag har fotat flera av banden man har pratat om under kvällen. Tillexmepl: Alice in chains, Nickelback, Slash, Opeth, Pearl Jam, Mark Tremonti fron Creed, Arch Enemy, Billy Idol, In Flames, Deftones, Disturbed, Slipknot, UDO och några jag säkert har missat. Några som jag har sett men inte fotat är Nirvana, Pantera, TAD, Faith No More av dem jag kommer ihåg. Det känns stort och ärorikt på något sätt, som att man varit med och sett en liten del historia, från första/andra parkett.

Men jag inser också att det är verkligen endel röster jag sakar. Röster från fantastiskt talangfulla personer som alla tre har fallit offer för droger inser jag nu. Framförallt tänker jag på Kurt Cobain (Nirvana), Lane Stanley (Alice in Chains) och Quorthon (Bathory). Tre fantastiska och väldigt olika röster. Kurt har ni hört, inte alla har hört Lane och få av er har förmodligen hört Quorthon (Bathory 1983-2004) som faktiskt var från Vällingby har jag lärt mig idag.

Här är en klassisk Alice låt som tilltalade mig som bassist väldigt mycket när det begav sig, men Lanes röst är verkligen fantastisk och unik även i denna låt. Jag har inte hört någon som liknar den varken före eller efter. Unik. Saknad.

Jag lyssnade mycket på Bathory som ung, kanske är det inte sångrösten man saknar, utan den musikaliska genialiteten. Jag målade förresten det här omslaget från ”Twilight of the Gods” på fönstret i mitt flickrum. Jag gillade mer den delen av Bathorys musik som tydligen kom att kallas viking-metal. En av de stora sakerna kring Bathory var att mystiken var enorm, man visste inte hur de såg ut och man visste inget om dem. Det enda man visste var den här mystiska mannen ”Quorthon” stod bakom och de spelade aldrig live. Jag hörde idag att en av anledningarna till att de aldrig spelade live var att det var egentligen bara en kille i bandet, just Quorthon. Hur man än beter sig är det lite komplicerat att få till något som låter likt den musiken han producerade med enorma arrangemang och effekter som bara en person på scenen. Sorgligt nog gick Quorthon (Thomas Börje Forsberg) bort 2004 under liknande omständigheter som Kurt och Lane: drogrelaterat. Jag har dock även hört allt från hjärtfel till cancer. Myterna fortsätter även om en hel del numer är avdramatiserat som att man kan hitta bilder på honom på internet. Något jag tycker är lite tråkigt med informationsflödet idag. Dimman skingras lite väl mycket. Dimman och mystiken runt musiken kommer dock aldrig skingras.

Paradise Lost pepp!

Ikväll ska jag få fota Paradise Lost på Debaser Slussen. Åh! Jag såg den som förband till Sepultura för många många år sedan. På den tiden när Casion Cosmopål hette Palladium, innan det blev Heaven… Någonstans i tidernas begynnelse. Hur som helst, vill minnas att jag gillade Paradise Lost live medan vi gick ut när Sepultura började skramla på. Det jag alltid gillat med bandet är deras blandning av den extremt hårda musiken med de fina melodierna. Genren är ju annars karakteriserad av massor av trummor (jättesnabbt) och gitarrer i överflöd, men Paradise Lost bryter av med fina melodier och sångaren sjunger nästan hela tiden. Han behöver inte hävda sig genom att konstant growla eller liknande. Men han kan om han vill.

Här är min favoritlåt från min glada ungdom:

Released Live and Unsigned, 2011

Hur var det igår då? Det började bra med ett förband till alla andra banden. Nitery körde typ tre låtar och var riktigt bra.

Sedan drog tävlingen igång enligt mig så spelade alla banden i ungefär samma genre. Saint Deamon var absolut gladast på scen kunde sjunga på riktigt.

Reenact hade en sabla energi och närvaro på (och av) scenen

Summoned Tide hade galnast sångare och den enda tjejen på scenen i kväll:

Massdistraction hade överlägset mest hår om man räknar hela bandet tillsammans:

Vann gjorde Reenact. Dom blev jätteglada.

Läs gärna hela min intervju med Reenact på Festivalphoto.

Sen var det dags för Seventribe. Tredje gången jag plåtar dem. Jag använder bara 24-70n när jag plåtar dem. Den är det vidaste och mest vädertätade jag har. Dom kommer mycket nära och mycket vätskor florerar. Sjukt roligt att fota och jag har tre gånger mer bilder på dem än alla andra band, men det är som en bild av Graham Thompson, det händer saker överallt. Helt sjukt roligt.

Kvällen avslutades med Raised Fist. Har man någonsin haft chansen att plåta hopp så är det nu. Lyckades inte helt, inte som Marisol men fick några och till mitt försvar är det mina första ”lyckade” hopp. Jag jobbar på’t.

Bandet jag helst lägger till i min spellista från igår är Nitery, men det var någon Seventribe låt jag nynnade på när jag vaknade imorse. Å deras låt där typ alla letar rätt på lite trummpinnar och trummor, något som resulterar i typ 6-7 trummisar… Wow… Jag hör den fortfarande i huvet. Å Raised Fist vill jag plåta igen med ett snabbare minneskort… ”busy” sa det kassa kortet… Med vaddå?!

Nåja, det var fantastiskt roligt och jag kommer hålla ögonen efter alla banden i framtiden.

Ni hittar alla bilder här:

Galleri: Released Live & Unsigned 2011

Och allt material finns på Festivalphoto:

Intervjun med Reenact

Bilderna:

Nitery, bonusband utom tävlan:
http://www.festivalphoto.se/pictures&concertID=21291&artist=Nitery
Reenact:
http://www.festivalphoto.se/pictures&concertID=21294&artist=Reenact
Saint Deamon:
http://www.festivalphoto.se/pictures&concertID=21295&artist=Saint+Deamon
Massdistraction:
http://www.festivalphoto.se/pictures&concertID=21292&artist=Massdistraction
Summoned Tide:
http://www.festivalphoto.se/pictures&concertID=21297&artist=Summoned+Tide
Huvudakt, Seventribe:
http://www.festivalphoto.se/pictures&concertID=21296&artist=Seventribe
Huvudakt, Raised Fist:
http://www.festivalphoto.se/pictures&concertID=21293&artist=Raised+Fist

Imorgon: Atari Teenage Riot

Hoj hoj hoj…. Vad har jag gett mig in på?! Nu är det nästa typ HC spelning jag ska på. Inte alls min typ av musik men helt sjuka konserter. Jag var ju på Enter Shikari tidigare i höst och det var den absolut sjukaste konserten jag varit på. Det är från den jag fått bilden här ovanför i toppen, med alla armar och ben. (ja, den är pixlig i vissa browsers, jag skaaa fixa)

Hur som helst så överväger jag starkt hörselkåpor, gammal kamera och ångrar en aning att jag köpte snygga cowboy boots istället för doc martins med stålhätta. Undrar om man kanske ska ha hjälm? Jag vet vissa band som rekommenderar det på sina spelningar. (Seventribe, bild till höger) aja, det kommer gå bra, så klart. Trots allt är det bara musik på en scen. ”som vanligt” men ändå inte.

Å roligt är även att jag är där för bloggen, inte Festivalphoto! :-D

Men kort sagt: är du i Stockholm imorgon så är det gratis inträde före 22 på Debaser Slussen. Det kommer bli sjuuukt. Annars blir jag besviken.