Veckan som varit (Taste of Chaos mm)

Vilken vecka det har varit. Jag skrev förra lördagen om att jag inte visste hur veckan skulle gå. Nu vet jag hur det gick:

Måndag…
… var en fruktansvärd dag. En sån dag när jag (som inte druckit på 15 år) tänkte på väg till jobbet: Jag behöver en drink. Väldigt lite sömn och mycket som surrade i huvudet.

Tisdagen…
… började i samma andra som måndagen, men med lite mer sömn i ryggen. Efter arbetsdagens slut så fick jag Samtalet. Min bildredaktör ringde. ”Hej, vad gör du, vill du fota Bullet for my Valentine?” jag stod ju på reserv listan. Så klart. Redan då började energin återkomma, och det snabbt. Jag fick lift med en kollega in till stan, en sån upptagen kollega som satt i telefon hela tiden så jag satt i min egna lilla värld och bara log. Jag skulle få fota! Efter mycket väntan så kom vi in i diket, vi fotade våra tre låtar och sedan ut igen. Eskorterade hela vägen ut ur byggnaden. Fine, jag skulle ju ändå få intervjua Disturbed dagen efter och kände att jag behövde förbereda mig lite mer. Med andra ord blev det lite sent på tisdag kvällen med.

Onsdagen…
… var till en början en orons dag. En osäker dag, vad skulle hända? Terroriserade LiveNation och Warner Music för att få reda på om jag skulle få fota och när och var intervjun var. Det hela satte inte igång förrän runt 18:00. Sen var det pang på! Intervjua Disturbed, springa in och fota de resterande banden. (Missade två band) Hem och redigera bilder till morgontimmarna, kom i säng runt 5:30.

Torsdagen…
… hade jag tagit ledigt. Jag vaknade vid 8:30 och skrev rent intervjun. Det gick förvånansvärt bra att skriva rent, om jag jämför med Biffy intervjun, den tog många timmar att färdigställa, fick ju sitta och tolka först. Nu var det bara att köra på något sätt. Sedan var det dags för lite vila och ett besök på Lotta-spa:et. Där efter gick jag och Malin på Stone Sour, bara för att njuta. Blev lite sent då med.

Fredagen…
… var aningen oinspirerad och sömnig med tanke på veckan. Men det som skulle göras på jobbet blev gjort. Kvällen toppades  med lite After Work på TGI, jag tog Jack Daniels kycklingen. Kunde inte låta bli, det fick bli den perfekta avslutningen på en fantastiskt rockig vecka!

Lite djupa musik tankar:
Det har rent musikaliskt varit en fantastisk vecka. Måndagen var en sån dag som man hör om i många arga metall-låtar. Sen kom tisdagen med Bullet for my Valentine. Att fota Bullet for my Valentine gav mig åter något slags hopp om livet. Sedan började den riktiga behandlingen. Papa Roach var fantastiska och jag fann att jag för första gången på länge inte kunde låta bli att dansa i fotodiket, något som inte är jättebra eftersom man får så oskarpa bilder. Fick använda all min viljestyrka till att låsa knäna så jag skulle kunna få några bilder. Så går Disturbed på, det är verkligen terapi. Dom tar tag i ens mentala muskelknutar och bara mjukar upp. Thai-massage för själen. På torsdagen fortsatte HELLYEAH med behandlingen och varje puka som satte igång vibrationer i hela bröstbenet gick rakt in i själen. Fantastiskt. Efter det kom Stone Sour, då var man aningen mosig redan till att börja med. De tillförde enorma mängder energi, framförallt den akustiska versionen av Bother är som aroma-terapi för själen och rätar ut de sista skrynklorna. Sen var det det här med kärleken. En fantastisk teater-apa till frontfigur (Corey Taylor) fick en verkligen igång publiken. Han skrek, vi skrek. Man införde något som hette Wall of Dance, liknar en Wall of Death ganska mycket men med mer dans… Även om det är publikfrieri så känns det fantastiskt skönt när bandet säger saker som ”Vi har varit på turné länge och saknar våra hem och familjer, men när man möter en publik som er, då är jag hemma” Det är kärlek. Jag har fortfarande ont i halsen.

Videon till ”Bother” här.

Taste of Chaos

Detta var min första arena!!! (intervjun med Disturbed och allt om det kommer i morgon, rättelse redan nu; intervjun blev inte omklädningsrummet, blev någon gränd i ett garage istället)

Alla mina portfoliobilder finns här

Dessa bilder och fler finns att köpa på Festivalphoto.net

Detta lärde jag mig/var roligt:

  • Roligt att man får mess från okända människor med info jag behöver, utan att jag vet vem det är ifrån. Ännu roligare är att det inte är relevant vem det är ifrån. :o)
  • Arenor är skitstora produktioner och allt är mer komplicerat, tog 3 vändor innan jag fattade var jag skulle in, visade sig att det var samma ställe som jag kommit ut på. Jag var dessutom tvungen att ringa en person så man blev personligen eskorterad via ett garage av en representant från Live Nation. Inte bara säga sitt namn i dörren här inte.
  • 70-200:an fungerade fin-fint i denna situation. På stora scenen för att alla är så himla långt bort, på lilla scenen för att jag stod så himla långt bort. (Hade blivit informerad om att det inte fanns något dike, så jag fotade på avstånd de första två banden där, sen visade det sig att det fanns ett dike och att det var bara att köra. Hmm…)
  • Hade varit najs med en 24-70 så jag fått mer lite mer av bakgrunden, för det var riktigt snygg scen.

Jag funderar på om jag är respektlös mot branschen ibland. Som bara kommer här valsande och tror att jag kan det här? Sen så tänker jag efter och jag har aldrig någonsin sagt att jag kan det här. Jag är valp. Å jag är stolt. Eller nä, jag är inte så himla stolt över att vara valp, men stolt över att jag vet det. Jag är nybörjare och jag lär mig fortfarande massor. Jag är förvånad och sjukt tacksam att man låter mig göra det här. Det gäller så väl Festivalphoto, Live Nation och Warner Music. Även om man ibland känner för att bara lägga ner när man ser sånt här.

Jag vet i alla fall vad jag ska göra i det glappet som blir i december/januari: musik orientering! Jag kan för lite om banden och känner till alldeles för lite band. Blir till att läsa in mig på historia massa annat om musik. Insåg idag att jag har legat i musikalisk-koma i 15 år, fram till i somras. Jag har 15 år att ta igen, det är väl ett lagom extrajobb under mörkaste årstiden?

Nu ska jag sova. I morgon är det Stone Sour och skriva rent intervju som gäller. Stone Sour blir (förmodligen) bara rent nöje dock. Med biljett och kompis, som på den gamla goda tiden.

Jag har biljetter till Foo’s och Biffy!

Heeelt fantastiskt! Satt och klickade på ”uppdatera” på fyra engelska biljett försäljningsställen samtidigt idag kl 10 svensk tid(!). Kl 10.27 fick jag bokat biljetter, då via Foo’s egna hemsida. Långt innan en timme hade gått var alla biljetter slut. På vissa sidor kom det aldrig ens upp en knapp som det stod ”boka” på innan det var slutsålt. 65 000 x 2= 130 000 biljetter på mindre än en timme. Mycket var kanske förbokat, man fick förboka redan på onsdagen om man hade ett visst telefonabbonemang.

Men jag har bekräftelsen och pengarna är dragna! Fy sablar va coolt det ska bli! Å så snygg affisch, hoppas biljetterna är lika snygga. Lotta spara.

Vi fick biljetter till söndagen, lördagen hann ta slut, trots att jag satt där och tryckte konstant. Men det blir kanonbra! Semestertider så man får väl ta måndagen ledig om det är så. Jag kan ju säga till i tid… :o)

Vänta nu…
130 000 biljetter x 50 pund=6 500 000 pund
6 500 000 x 10=65 000 000 SEK. Man drog alltså in 65 millar på en timme. Sen säljer man väldigt dyr öl, dålig mat och kina-tillverkad merchendise.  Det är nog i den ändan av branschen man ska ta sig in för att tjäna stor-kovan.

Nåja, ska börja kolla på vilken/vilka festivaler det blir nästa år! De har börjat släppa vilka artister som kommer. Men det blir minst två tror jag, någon i Sverige som jag hoppas få fota och så tror jag att jag ska släpa med Malin till någon i Schweich (uttalas som att man drucket alldeles för mycket). Hon vet inte om det än bara…  Säg inget… sssschyyyy….

Förresten:

Jag var ju enda ackrediterade fotografen i tisdags på Alter Bridge och Slash, men andra fotade. När Slash kom ut visade det sig att alla 1400 deltagare hade kamera med sig. Kolla in Aftonbladet… Ännu sopigare bilder där! Förstår varför dom inte skrivit ut vem som var fotograf.
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/rockbjornen2010/article8062727.ab

I morgon ska jag köpa biljetter…

… till Foo Fighters/ Biffy Clyro och flera andra godis band som spelar i London i början av Juli. Det ska bli fantastiskt roligt!

Men jag har ett pinsamt problem. Biljetterna släpps engelsk tid kl 9. Är det 8 eller 10 här? På Wikipedia står det att Storbritannien har tidzon UTC och Sverige har CET som är UTC+1. Det måste ju betyda 9 där är 9+1 här. Alltså 10. Jag kollar strax efter 8 med för säkerhets skull… Wikipedia har haft fel förut.

Nu blir det God & Satan en gång till, sen dags för sängen. Jag lär ju kunna alla Biffy låtarna till konserten i alla fall.

Inför Alter Bridge och April Divine

Idag är det söndag. På tisdag är det dags för Alter Bridge och April Divine på Fryshusets arenan. Jag har fortfarande inte fått svar på om jag fått någon ackreditering. Det är tydligen vanligt. :o/

I maj spelade Flight of the Conchords spela på Cirkus. Jag fick reda på det alldeles för sent och det var naturligtvis slutsålt. Jag blev lite deppo men ramlade runt på Live Nations hemsida och såg Alter Bridge. Jag har ju varit Creed Fan i många år så jag blev tokglad och köpte biljetter. Jag har mao sett fram emot detta i ca 6 månader. Tiden flyger verkligen ibland.

Igår kväll/natt satt jag alldeles för länge framför datorn och pysslade med bloggen. Jag passade på att forska lite på de två banden, hur de beter sig på scenen och så. Alter Bridge ser ut att bli ganska lungt, rent rörelse mässigt. Ser mycket fram emot att få fota Mark Tremonti och Scott Phillips som jag väl känner igen från Creed dagarna. Det går även (mycket lösa) rykten Slash. Myles Kennedy (sång) sjunger ju även i Slash’s nya band och det råkar vara så att han är i stan och ska vara med på Skavlan, så chansen finns, (om än microminimal) att han dyker upp på scenen. Gissa om Lotta är redo med kameran då! hehe! Den här gången stannar jag absolut till slutet. Stort tack till Sandra för det tipset! Men i övrigt ser det ut att kunna gå rätt så lungt till på scenen, även om de verkar ”jamma” lite tillsammans ibland. Man får helt enkelt tänka på komposition, exponering och ljuset istället.  Så här kan det se ut:

Annat är det med April Divine, där ser det ut att flyga massor med hår och dreadlocks så det blir roligt på det sättet att fota… Skulle leta rätt på ett passande klipp. Ser ut som de rackarna har gått och klippt sig! Nu är jag besviken. Här är i alla fall ett klipp, på tisdag får vi se hur mycket hår som finns på scenen. Det gör sig ju så himla bra på bild! Hm. Lite jobbig video, men lite rolig:

Slutsats, allt det utseendemässiga till trots: Det ska bli riktigt roligt att gå och se konserten. Jag gillar båda banden och skulle vara där även om jag var blind och utan kamera. Även om jag kanske skulle stå lite längre bak då, för att slippa trängas när man ändå inte ser något. Eller vänta. Kanske skulle kameran få följa med ändå, ett helt nytt sätt att fotografera, fotografen bryr sig inte alls om reglerna. Nä, det är nog bättre att ha lite syn i alla fall. Var det det dummaste jag har skrivit på länge? Högst troligt. Borde gå å lägga mig nu, så jag är pigg på tisdag. Blev lite utrymme för tolkning där, men om jag hade haft ledigt från jobbet i morgon hade jag sovit till tisdag, utan problem.

Natti!

(attans, gick inte å la mig, för något slog mig) JAAAAAAA!!! Jag ska få fota igen! Med eller utan ack… *host* så ska jag fota! Längtar verkligen! *drömmande askungen suck*

Frustrationen fortsätter….

Skapad av Lotta 25 okt, 2010 11:56:37

Jag har sjungit på Many of Horror hela natten.

(Bara för att jag för en gångs skull gick och la mig i tid så betyder ju inte det att jag somnade.) Var tvungen att lyssna på den det första jag gjorde när jag kom till jobbet. Det första jag ska göra med lönen jag har fått idag, (förutom att jag redan köpt busskort) är att trilla raka vägen in på CDON eller liknande och köpa Biffys Puzzle och Only Revolutions på mp3 och trycka ner i telefonen. Det är del 2 i taktiken att vältra sig förutom gårdagens blogginlägg.

Ett annat steg i Komma-över-Biffy kampanjen är ju naturligtvis att tvinga mig att lyssna på andra saker. Hörde samma jävla Handlake Village med Takida imorse igen och den fastnade naturligtvis. Är Takida min biljett ur min besatthet? Jag trycker nog ner två Biffy skivor, en Takida och en Creed. Hoppas jag har plats för det. Borde verkligen köpa en riktig telefon med Spotify i.

Jag kan inte sätta fingret på varför jag gillar det. Musiken är lixom lite annorlunda, lite konstig, lite hoppig. Nyskapande helt enkelt. Å som jag skrev igår, den går rakt in i själen, den gjorde inte det i början men nu så. Snart måste jag sluta plåga mina stackars kollegor!

Massa senare på kvällen:

Sådär ja. Då har man köpt knark för nya lön pengarna. Tur att knarket inte är så dyrt och att man kan använda det många gånger. Undrar om man kan få samma beroende av musik som av riktigt knark? Känns som jag bör tillägga att mitt knark är Biffys två senaste skivor.

Det sägs att summan av lasterna är konstant. Var kom det här ifrån? Vad är jag inte besatt av längre eftersom jag är besatt av detta nu? Jjag har mina misstankar och aningar. Slutsatsen blir i alla fall att det här är ett bra beroende. Ett hälsosamt beroende. Förutsatt att jag inte blir övertalad till att åka på festivaler i november, tvärs över kontinenten.

Körde någon Alter Bridge låt idag. Å försöker peta in några nu i spel-listan. Dom är ju för jävla bra dom med. Peuh!

Har även inlett processen att flytta bloggen. Den ska in i wordpress istället för detta inbyggda system som hängde med webb-hotellet. Behöver ha lite bättre koll på formatering, lyckas lägga upp bilder utan att behöva byta browser och vore ju kul att se någon slags statistik med. För att inte tala om att det är bra att kunna WordPress. Verkar ju vara ganska ledande.

Sov tre timmar i natt. Varför är jag inte tröttare än jag är? Var i princip medvetslös på väg hem på tunnelbanan och blev förbannad när jag kom fram för att jag var tvungen att resa på mig och öppna ögonen. Nu när det börjar bli dags att sova kommer jag in i ett sköt buzz.

Tänk pussitivt! Nu har jag tryckt in 27 Biffy låtar i telefonen, så jag kan ta med mig dem i sängen när jag ska sova om jag vill! Något jag konstigt nog längtat efter, jag blir så lugn och harmonisk. Undrar om jag ska skriva ett fan mail. Eller räcker det med att köpa skivor och gå på konserter? Jag ger dem gärna mer pengar. Tur att dom inte… så kom jag inte längre innan jag börja surfa på merchendise. *sucker*

Bäst jag går och lägger mig nu, massa ny lön på kortet och det ligger här bredvid mig och viskar ”Prreeeeeeschussssss……..”

Frustration….

Skapad av Lotta 24 okt, 2010 21:01:32

Det är två veckor till Alter Bridge. Jag har biljetter och jag har sökt ack. Biljetten köpte jag i maj, så jag visste inte att jag skulle söka ack då. Visste inte vad det var i maj.

Inte säker på om jag får acket, men det boooorde inte vara några problem. I så fall har jag ju min biljett, jag missar inte Alter Bridge i första taget, närmare än så kommer jag inte Creed på den här sidan Atlanten. Don’t get me wrong, jag gillar Alter Bridge starkt, men Creed har varit med mig i telefon/mp3/CD freestyle i tio år. Jag hade med mig ett fåtal skivor till Gotland när jag pluggade där 01-02, jag minns inte alla men My Own Prison och Human Clay var definitivt med. Jag tappade bort dem en period efter det. Nu ska jag få se delar av bandet i alla fall. Fantastiska musiker. Hoppas få fota dem.

Men frustrationen är enorm. Listan jag har över kommande konserter jag hoppas få fota är längre än någonsin. Men allt känns så långt borta. Det är nio (9) dagar till Alter Bridge…

Frustrationen blir än större över att vad jag än gör kommer jag inte ur min ”Biffy-hang-up”. Råkade höra Takidas Handlake Village (mespropp-versionen) på radio i bilen idag. Fick den naturligtvis på hjärnan, så det första jag gjorde när jag kom hem vara att leta rätt på Biffys ”Machines”. Ben sa att bandet växer på en med tiden. Han skämtade inte. Jag trodde jag var fan förut. Det blir inte bättre. Besatt. Å så försöker jag lyssna in mig på AB men det går ju inte. Jag kan inte lyssna på något annat än Biffy. Men jag har 9 dagar på mig. Helt plötsligt känns det som kort tid.

Är det kanske bara uttråkning som sätter in en söndakväll? Inget på TV, maken sover, inget händer på Fejjan. Har alla andra har ett liv utom jag? Eller är det här rent av mitt liv?

En vis människa sa till mig för några år sedan: ”om man inte kan sluta tänka på något, så brukar det ibland hjälpa att grotta ner sig ordentligt i det. Låta sig tänka på det, vältra i det och sedan går det oftast över.”

Ergo: nu ska Lotta vältra sig.

Bästa låten: Machines:

Varför är den bäst? Det är en av de låtar som gått in i själen från första gången jag hört den. Här ovan är en skön live version som förmodligen har något år på nacken om man dömer av frisyrer. Å texten, speciellt med tanke på att han skrev hela skivan efter att hans mamma gått bort. Min favorit del som jag identifierar mig med:
Cause I’ve started falling apart I’m not savouring life
I’ve forgotten how good it could be to feel alive
I’ve started falling apart I’m not savouring life
Take the pieces and build them skywards

Men inledningen går ju inte av för hackor den heller:
I would dig a thousand holes to lay next to you
I would dig a thousand more if I needed to
I look around the grave for an escape route of old routines
There doesn’t seem to be any other way

Man förstår vad han menar och vad han känner. En poet? Att det sedan var en jättekänsla och alla sjöng med i ”Take the pieces and build them skywards” i torsdags gjorde inte saken sämre.

Näst bästa låten: Bubbles

Varför är den så bra? Den heter ju Bubbles! Å den bubblar på något vis. Den är positiv up-beat och när jag vaknar på morgonen och har Biffy på hjärnan är det alltid den här låten. I den här är det inte texten som är det bästa. Fattar inte riktigt texten faktiskt. Men den har så många olika lager, den är lugn, hård, massa olika partier, kontrastrik, fantastiska melodier, ösig och har något… skimmer? över sig. Jag blir glad varje gång jag hör den.

På en ärofull tredjeplats: God and Satan
I talk to god as much as I talk to Satan because I want to hear both sides.” Bästa textraden i historien? Resten av texten är fantastisk den med. Beroende på vilket humör jag är betyder den olika saker och jag hör olika saker i den hela tiden.

Andra låtar som alla platsar på den här listan är: The Captain, That golden Rule, Mountains, Many of Horror, Living is a Problem Because Everything Dies, Who’s got a Match, As Dust Dances, Folding Stars och Chriostopher’s River. När jag tänker på dessa låtar så passar de alla på den här listan. Alla låtarna berör mig och… får man säga fyller min själ med glädje? Det är fan fånigt men sant. Jag blir glad och berörd.

Jag ska tillägga att det var så här innan jag fick äran att prata med Ben. Det bara surrade massa annat skit i hjärnan då med. Nu har det andra skiten rensats bort ett tag. Jag hoppas att det kommer tillbaka dock. Vill ju inte tröttna på dem som jag gjort på 30 Seconds to Mars.

Fastnade för 30 Seconds to Mars innan vi skulle se dem på St Gallen. Varpå jag laddade ner tre skivor med 30StM i telefonen som jag lyssnar på på väg till och från jobbet. Jag har inte orkat byta ut dem så jag har lyssnat på 30StM nonstop sedan maj. Jag pendlar 3 timmar om dagen. Det har faktiskt hänt någon gång de senaste veckorna att jag föredragit att lyssna på mina tuggumituggande medresenärer.

Om jag hade valt att trycka ner 3 skivor med Biffy på telefonen i maj och livet utvecklat sig likadant som det gjort nu. Då hade jag nog förmodligen svimmat i torsdags.

Undrar om detta är tillräckligt med vältrande? Vi får se. Hoppas det. Nu börjar jag tröttna lite. *gilla*. Går å lägger mig i stället. Sov dåligt i natt med. Men bra natten till igår. En natt av sju är väl bra?

Måndagsbiff! (Mon da biff)

Pepp inför Biffy!

Skapad av Lotta 18 okt, 2010 23:12:20

Åh! På torsdag är det dags igen! Andra gången att fota och tredje gången jag ser dem i år. Ska bli skitroligt och jag får träffa min nya Biffy kompis Lotta (!) som är helt hysteriskt fan (ja, hon har loggan tatuerad) och det var tack vare Biffy vi fick kontakt från början.

Fick ett mystiskt mail idag via min bildredaktör:

”Trots en inställd Göteborgsspelning har killarna i Biffy Clyro återhämtat sig och kommer nu till Debaser Medis på Torsdag. De finns tillgängliga för intervjuer så hojta till om ni är sugna!”

GAAAAAH! Svinlande tanke. Som jag gärna spinner vidare på. To be continued? Blyg-lotta får något att bita i.

Aningen senare: hehe, jag har i alla fall anmält mitt intresse. Så får vi se vad som händer. Jag håller inte andan. Men tänk om det går igenom… vad frågar man? Förutom ”har ni lust att signera dom här?” (lyfta upp tröjan)