Kan lyckan vara total?

Naturligtvis inte! Alltid är de någe skit som ligger i vägen. Men om ALLT som är riktigt roligt går ens väg, samma dag, då är det bra jävla nära! HAT DÄM!

Vad har hänt då? Jag har fått veta när Biffy och Foo Fighters spelar tillsammans. Det blir den 2 och 3 juli i London! Det är ju inte ens långt bort, mamma var lite rädd för att det skulle bli syd-amerika eller något. Jag har redan minst två kompisar som följer med. Biljetterna släpps den 5:e november. Ska söka ack men håller verkligen inte andan. Men man vet aldrig! haha!

Måste ju vara något mer? Jag har anmält mig på att intervjua banden från Taste of Chaos. Framför allt verkar det gälla DisturbedHalestorm och Deftones lite senare. No bull-shit kan man säga… Vad frågar man dem? Något ska vi nog komma på! hihi!

Å i kväll börjar jag experimentera med nya bloggen. Kanske kommer den ersätta allt? Vi får se.

Allt på en gång. Som det ska vara! Hehe!

Frustrationen fortsätter….

Skapad av Lotta 25 okt, 2010 11:56:37

Jag har sjungit på Many of Horror hela natten.

(Bara för att jag för en gångs skull gick och la mig i tid så betyder ju inte det att jag somnade.) Var tvungen att lyssna på den det första jag gjorde när jag kom till jobbet. Det första jag ska göra med lönen jag har fått idag, (förutom att jag redan köpt busskort) är att trilla raka vägen in på CDON eller liknande och köpa Biffys Puzzle och Only Revolutions på mp3 och trycka ner i telefonen. Det är del 2 i taktiken att vältra sig förutom gårdagens blogginlägg.

Ett annat steg i Komma-över-Biffy kampanjen är ju naturligtvis att tvinga mig att lyssna på andra saker. Hörde samma jävla Handlake Village med Takida imorse igen och den fastnade naturligtvis. Är Takida min biljett ur min besatthet? Jag trycker nog ner två Biffy skivor, en Takida och en Creed. Hoppas jag har plats för det. Borde verkligen köpa en riktig telefon med Spotify i.

Jag kan inte sätta fingret på varför jag gillar det. Musiken är lixom lite annorlunda, lite konstig, lite hoppig. Nyskapande helt enkelt. Å som jag skrev igår, den går rakt in i själen, den gjorde inte det i början men nu så. Snart måste jag sluta plåga mina stackars kollegor!

Massa senare på kvällen:

Sådär ja. Då har man köpt knark för nya lön pengarna. Tur att knarket inte är så dyrt och att man kan använda det många gånger. Undrar om man kan få samma beroende av musik som av riktigt knark? Känns som jag bör tillägga att mitt knark är Biffys två senaste skivor.

Det sägs att summan av lasterna är konstant. Var kom det här ifrån? Vad är jag inte besatt av längre eftersom jag är besatt av detta nu? Jjag har mina misstankar och aningar. Slutsatsen blir i alla fall att det här är ett bra beroende. Ett hälsosamt beroende. Förutsatt att jag inte blir övertalad till att åka på festivaler i november, tvärs över kontinenten.

Körde någon Alter Bridge låt idag. Å försöker peta in några nu i spel-listan. Dom är ju för jävla bra dom med. Peuh!

Har även inlett processen att flytta bloggen. Den ska in i wordpress istället för detta inbyggda system som hängde med webb-hotellet. Behöver ha lite bättre koll på formatering, lyckas lägga upp bilder utan att behöva byta browser och vore ju kul att se någon slags statistik med. För att inte tala om att det är bra att kunna WordPress. Verkar ju vara ganska ledande.

Sov tre timmar i natt. Varför är jag inte tröttare än jag är? Var i princip medvetslös på väg hem på tunnelbanan och blev förbannad när jag kom fram för att jag var tvungen att resa på mig och öppna ögonen. Nu när det börjar bli dags att sova kommer jag in i ett sköt buzz.

Tänk pussitivt! Nu har jag tryckt in 27 Biffy låtar i telefonen, så jag kan ta med mig dem i sängen när jag ska sova om jag vill! Något jag konstigt nog längtat efter, jag blir så lugn och harmonisk. Undrar om jag ska skriva ett fan mail. Eller räcker det med att köpa skivor och gå på konserter? Jag ger dem gärna mer pengar. Tur att dom inte… så kom jag inte längre innan jag börja surfa på merchendise. *sucker*

Bäst jag går och lägger mig nu, massa ny lön på kortet och det ligger här bredvid mig och viskar ”Prreeeeeeschussssss……..”

Frustration….

Skapad av Lotta 24 okt, 2010 21:01:32

Det är två veckor till Alter Bridge. Jag har biljetter och jag har sökt ack. Biljetten köpte jag i maj, så jag visste inte att jag skulle söka ack då. Visste inte vad det var i maj.

Inte säker på om jag får acket, men det boooorde inte vara några problem. I så fall har jag ju min biljett, jag missar inte Alter Bridge i första taget, närmare än så kommer jag inte Creed på den här sidan Atlanten. Don’t get me wrong, jag gillar Alter Bridge starkt, men Creed har varit med mig i telefon/mp3/CD freestyle i tio år. Jag hade med mig ett fåtal skivor till Gotland när jag pluggade där 01-02, jag minns inte alla men My Own Prison och Human Clay var definitivt med. Jag tappade bort dem en period efter det. Nu ska jag få se delar av bandet i alla fall. Fantastiska musiker. Hoppas få fota dem.

Men frustrationen är enorm. Listan jag har över kommande konserter jag hoppas få fota är längre än någonsin. Men allt känns så långt borta. Det är nio (9) dagar till Alter Bridge…

Frustrationen blir än större över att vad jag än gör kommer jag inte ur min ”Biffy-hang-up”. Råkade höra Takidas Handlake Village (mespropp-versionen) på radio i bilen idag. Fick den naturligtvis på hjärnan, så det första jag gjorde när jag kom hem vara att leta rätt på Biffys ”Machines”. Ben sa att bandet växer på en med tiden. Han skämtade inte. Jag trodde jag var fan förut. Det blir inte bättre. Besatt. Å så försöker jag lyssna in mig på AB men det går ju inte. Jag kan inte lyssna på något annat än Biffy. Men jag har 9 dagar på mig. Helt plötsligt känns det som kort tid.

Är det kanske bara uttråkning som sätter in en söndakväll? Inget på TV, maken sover, inget händer på Fejjan. Har alla andra har ett liv utom jag? Eller är det här rent av mitt liv?

En vis människa sa till mig för några år sedan: ”om man inte kan sluta tänka på något, så brukar det ibland hjälpa att grotta ner sig ordentligt i det. Låta sig tänka på det, vältra i det och sedan går det oftast över.”

Ergo: nu ska Lotta vältra sig.

Bästa låten: Machines:

Varför är den bäst? Det är en av de låtar som gått in i själen från första gången jag hört den. Här ovan är en skön live version som förmodligen har något år på nacken om man dömer av frisyrer. Å texten, speciellt med tanke på att han skrev hela skivan efter att hans mamma gått bort. Min favorit del som jag identifierar mig med:
Cause I’ve started falling apart I’m not savouring life
I’ve forgotten how good it could be to feel alive
I’ve started falling apart I’m not savouring life
Take the pieces and build them skywards

Men inledningen går ju inte av för hackor den heller:
I would dig a thousand holes to lay next to you
I would dig a thousand more if I needed to
I look around the grave for an escape route of old routines
There doesn’t seem to be any other way

Man förstår vad han menar och vad han känner. En poet? Att det sedan var en jättekänsla och alla sjöng med i ”Take the pieces and build them skywards” i torsdags gjorde inte saken sämre.

Näst bästa låten: Bubbles

Varför är den så bra? Den heter ju Bubbles! Å den bubblar på något vis. Den är positiv up-beat och när jag vaknar på morgonen och har Biffy på hjärnan är det alltid den här låten. I den här är det inte texten som är det bästa. Fattar inte riktigt texten faktiskt. Men den har så många olika lager, den är lugn, hård, massa olika partier, kontrastrik, fantastiska melodier, ösig och har något… skimmer? över sig. Jag blir glad varje gång jag hör den.

På en ärofull tredjeplats: God and Satan
I talk to god as much as I talk to Satan because I want to hear both sides.” Bästa textraden i historien? Resten av texten är fantastisk den med. Beroende på vilket humör jag är betyder den olika saker och jag hör olika saker i den hela tiden.

Andra låtar som alla platsar på den här listan är: The Captain, That golden Rule, Mountains, Many of Horror, Living is a Problem Because Everything Dies, Who’s got a Match, As Dust Dances, Folding Stars och Chriostopher’s River. När jag tänker på dessa låtar så passar de alla på den här listan. Alla låtarna berör mig och… får man säga fyller min själ med glädje? Det är fan fånigt men sant. Jag blir glad och berörd.

Jag ska tillägga att det var så här innan jag fick äran att prata med Ben. Det bara surrade massa annat skit i hjärnan då med. Nu har det andra skiten rensats bort ett tag. Jag hoppas att det kommer tillbaka dock. Vill ju inte tröttna på dem som jag gjort på 30 Seconds to Mars.

Fastnade för 30 Seconds to Mars innan vi skulle se dem på St Gallen. Varpå jag laddade ner tre skivor med 30StM i telefonen som jag lyssnar på på väg till och från jobbet. Jag har inte orkat byta ut dem så jag har lyssnat på 30StM nonstop sedan maj. Jag pendlar 3 timmar om dagen. Det har faktiskt hänt någon gång de senaste veckorna att jag föredragit att lyssna på mina tuggumituggande medresenärer.

Om jag hade valt att trycka ner 3 skivor med Biffy på telefonen i maj och livet utvecklat sig likadant som det gjort nu. Då hade jag nog förmodligen svimmat i torsdags.

Undrar om detta är tillräckligt med vältrande? Vi får se. Hoppas det. Nu börjar jag tröttna lite. *gilla*. Går å lägger mig i stället. Sov dåligt i natt med. Men bra natten till igår. En natt av sju är väl bra?

Måndagsbiff! (Mon da biff)

Intervjun med Ben från Biffy Clyro

Skapad av Lotta 23 okt, 2010 18:55:42

Biffy Clyro är en rock-trio från Skottland. De består av tvillingarna James (bas, sång) och Ben Johnston (trummor, sång) och den karismatiske sångaren och gitarristen Simon Neil. De träffades redan i småskolan och har spelat tillsammans sedan 1995. De fick sitt första skivkontrakt 2002 och har släppt fem fullängds skivor. Det stora genombrottet kom 2007 med skivan Puzzle, 2009 släpptes Only Revolutions som är fylld av blivande klassiska rockhits.

Jag möter en nyvaken Ben på Debaser före konserten den 21 oktober 2010 för en liten pratstund. Han berättar bland annat om hur det är att ha David Grohl som fan, att de haft många motgångar som tillexempel att inte bli insläppt på sin egen spelning.

Hur är läget?

Det är bra! Jag är på bra humör och trivs bra med mig själv!

Hur gillar ni i Sverige?

Vi kom hit på småtimmarna i natt så vi har inte direkt gått runt någonting men vi har varit i Sverige många gånger förut. Det är ett underbart land. Väldigt stilfullt och väldigt coolt. Alldeles för coolt för mig.

Hur länge har ni turnerat nu?

I tio år till och från. Den här turnén har hållit på i ungefär två veckor men det känns längre än så. Vi har varit i så många olika länder att det alltid känns som längre. Vi turnerade i Amerika precis före den här turnén. Sen hade vi typ tre dagar hemma, så direkt tillbaka ut igen. Vi har turnerat i princip hela året, vi hade en helg ledigt i somras och varannan helg var det festival. Vi hade 8 dagar ledigt i rad vid ett tillfälle, det är det längsta uppehållet på hela året.

Blir ni någonsin uttråkade?

Nej, aldrig. Det är världens bästa jobb, verkligen. Men man saknar sitt hem och sin familj. Det är det svåraste med allt turnerande, men frånsett det så är det absolut fantastiskt.

Var spelar ni helst? Små ställen, festivaler eller arenor?

Jag kan inte säga att jag har en favorit, alla har sina fördelar och nackdelar. Stora konserter är väldigt roligt för man spelar framför många människor, massor av människor som sjunger ens sånger. Små spelningar är roligt för de blir svettiga och man får lite mer en hardcore-punk känsla. Vi spelade på små klubbar i många år så de ligger nära våra hjärtan. Jag älskar alla spelningar om jag ska vara ärlig. Men man kan inte förneka att det är roligt att spela framför 80 000 människor.

Ni har en fantastisk energi på scenen, vad motiverar er?

Vi är alla stora fans av musiken. När vi började sa vi alltid att vi ville vara vårt eget favoritband. Det är det vi strävar efter. Det är lite klyschigt men vi skriver bara musik för oss själva, sen om någon annan gillar den med så är ju det en bonus. Vi håller oss kvar vid det och när det är låtar vi verkligen gillar så spelar vi in dem och spelar dem live. Vi spelar bara det vi själva vill spela och höra. Om jag inte var i bandet skulle jag gå och köpa skivan och lyssna på musiken. Jag antar att det är vår motivation.

När ni skriver musik, hur ser er kreativa process ut?

De flesta sånger föds på en akustisk gitarr eller elgitarr utan förstärkare. Simon skriver låtarna sent på nätterna när alla andra sover och sen tar vi in dem i replokalen och bråkar lite med dem. Gör dem högljudda och ibland inte högljudda. Ibland har vi texten från början, ibland inte. Det är olika process för olika sånger. Att göra ”Meany of Horror” gick snabbt och den har låtit likadant sedan första gången vi spelade den. Medan andra sånger som ”Machines” började som en riktigt tung låt och förvandlades till en helt annan låt. Olika låtar tar form på olika sätt.

Vad är ditt mest minnesvärda tillfället i hela din karriär?

(Bloddy hell!) Det finns så många olika händelser att välja mellan. Vår allra första konsert var väldigt minnesvärd, när man får göra det på riktigt är det skrämmande men fantastiskt. När man säljer ut sin första konsert. Att få göra en skiva och att få göra fem skivor, det är det inte många band som får göra. Om jag måste välja ett tillfälle så måste det vara att att se David Grohl se oss spela på Hoover festivalen i Norge i år. Jag vänder mig om och där står David Grohl och diggar. Dagen efter kommer han fram och säger att vi var fantastiska och att han gillar vårt band och vi ska faktiskt spela med Foo Fighters nästa år. Det var fantastiskt. Nirvana var anledningen till att jag ville vara i ett band och David Grohl är min favorit-trummis så att han gillar vårt band, jag antar att det är väldigt minnesvärt.

Vad är det konstigaste som har hänt?

Vi spelade i Manchester på ett ställe som heter ”Light Café” Vi skulle spela på nedre plan och på övre plan var det en jazz show. Vi blev tillsagda att vi inte skulle spela så högt. Vi är ett jävla rockband! Inga av våra fans kom in för det var dresscode. Man var tvungen att ha fin-skor och skjorta. Inte ens vi kunde komma in, vi gick ut för att äta middag och kunde inte komma tillbaka in för vi hade inte finskor och skjorta! Man fick smyga in oss via nödutgången. Som du förstår kunde inga av våra fans komma in och det var fem personer där. Det var dessutom vår första konsert någonsin som skulle bli recenserad. Den stora Brittiska tidningen Kerrang var där och skulle recensera och det var fem personer där, vi var tvungna att spela tyst och vi själva fick inte komma in genom huvudentrén. Det var rätt konstigt.

Det är ju fruktansvärt!

Ja, det är fruktansvärt. Det var den typen av tur vi hade i flera år. Det var vår första recension och vi har haft uppförsbacke hela vägen, vi har varit ett band i 16 år nu och det är inte förrän nu som vi får spela inför folk. Jag antar att det är det bästa sättet att göra det. Vi uppskattar det mer.

Vad händer nu? Ny skiva, mer turnerande?

Både och! Först och främst turnerande. Vi ska fortsätta att turnera på den här skivan, det är några platser vi inte besökt. Vi har inte varit i Sydamerika än, Sydafrika, Ryssland och delar av Kina. Så det är några platser kvar att besöka som vi inte varit på som vi skulle vilja till.

Några ställen?!

Ja, några ställen, typ månen! Vi ska försöka ta oss till Sydamerika nästa år. Vi åker även tillbaka till Amerika och lite i Europa. Nästa skiva kommer förhoppningsvis ut nästa år eller tidigt under 2012. Vi arbetar alltid på nytt material men aldrig när vi är på turné, bara när vi är hemma och nu har vi inte haft någon ledig tid. Men vi har redan tio låtar så det borde inte ta så lång tid, men vi vill inte skynda på det. Vi vill att den ska vara fantastisk (Fucking amazing). Så vi låter det ta den tid det tar.

Jag vet att jag förmodligen inte får ett ärligt svar, men jag måste fråga…

Namnet?!

Ja! Vad är en Biffy Clyro?

Vad är en Biffy Clyro? Det är inte en sak. Det är bara ett dumt namn. Vi ville ha ett namn som var lite förvirrande, vilket det är. Det låter som en person, men det är det inte. Vi ville ha ett namn som när du hör det så vet du inte vad det var för typ av musik. Som typ Deathwish eller något. Man vet vad det är utan att ha lyssnat på det. Vi trodde det var coolt. Vi hittade på det i skolan, någon funderade över en Cliff Richard Byro Pen. En engångs penna med Cliff Richard. Det måste ju vara en Cliffy Byro och så vände vi på bokstäverna så blev det Biffy Clyro. Det är sanningen! Det är en fruktansvärt dålig historia och vi har varit fast med namnet sedan dess, det var förmodligen vårt största misstag någonsin. Det hjälpte oss inte direkt, men jag antar att det är charmen med bandet att vi är inte så direkta utan det tar lite tid att gilla oss.

En kontrastrik kväll

Långt innan ridån gick upp på Debaser Medis så skrek publiken ”Mon da Biff” tills de blev hesa och en hel del ”We love you Simon” hördes under kvällen. Vi fick reda på en sak som gäckat oss länge som kan vara av allmänt intresse, detta genom att stå väldigt nära scenen: Svaret är tyvärr ”Ja” tjejer. Han har kalsonger under de tajta orangea byxorna. Svarta.

Konserten gick precis som Ben förutspått i lite hardcore/punk stämning i den förhållandevis lilla lokalen. Det bröt till och med ut riktigt bråk i publiken då man inte var överens om vad som är acceptabelt beteende på en rockkonsert. Men så börjar låten ”God and Satan” och alla blir fort lugna, fullständigt fokuserade på de tre på scenen och glömmer alla oförrätter.

Biffy Clyro har som alltid en enorm energi på scenen och det är svårt att inte trollbindas av den kontrastrika musiken och Simons karakteristiska scenspråk som blandar fullständigt brak-ös med små nigningar. Det är innovativ musik med många perfekt tajmade pauser, det hörs att de har hållit på länge. Allsången på låtar som ovannämnda ”God and Satan”, ”Many of horror” och ”Mountains” är fantastisk och kulminerar under ”Machines” och sista låten ”The Captain”. Konserten känns avhuggen och alldeles för kort. Men det kan bero på att jag aldrig kan få nog av dem, jag hade gärna sett en och en halv timme till.

Efter den här dagen undrar jag bara en sak: när och var ska Biffy Clyro spela tillsammans med Foo Fighters? Hur får jag tag på biljetter och till vilken del av jorden måste jag ta mig? För oavsett så är det värt det. Jag är så där.

Om intervjun med Ben från Biffy Clyro

Skapad av Lotta 22 okt, 2010 02:00:37

Jag vet inte ens var jag ska börja. Det är inte en dröm som gått i uppfyllelse, för jag hade aldrig kunnat drömma om något liknande i min vildaste fantasi. Själva begreppet har inte funnits i min värld. När sen ett mail trillade ner i min inbox (förmodligen felskickat har jag insett i efterhand) så var jag tvungen att ta chansen. ”Om någon vill intervjua grabbarna i Biffy Clyro så är det bara att hojta” HOJT!!! Men sen kom det som ett brev på posten ”men inte ska väl jag” ”jag kan inte” ”jag har inte 4 års utbildning i journalistik” Men ibland får man se till att bara skita i det och tänka ”vad är det värsta som kan hända, dom vet ju ändå inte vem jag är” något jag senare lärde mig den hårda vägen: Dom vet verkligen inte vem du är så glöm för helvete inte att presentera dig! Hela intervjun hade han suttit och trott att jag kom från Slitz och att jag skulle ställa massa frågor om ”grooming” (alltså i bemärkelsen manlig skönhetsvård, inte det andra) Men han var i alla fall väldigt väl ”Groomad” :o)

intervjun gick naturligtvis jättebra, eller: jag överlevde och han klarade sig helskinnad. Jag glömde dock att presentera mig och ta en bild. Men man lever och lär. Han var jätteglad och trevlig. Jag ska sätta ihop en liten text om det hela, men det kommer ta någon dag. Jag hade lite tid på mig att leverera texten så jag tänkte jag filar till den när jag har sovit lite mer. Jag har ju faktiskt inte sovit på tre nätter för det här.

Biffy clyro: James, Simon och Ben är han till höger, honom har jag pratat med i 10 minuter och skakat hand med 3 gånger. Men ändå inte berättat vad jag heter. (biffyclyro.com)

Det känns nästan lite tomt. Jag tyckte för bara två veckor sen att ensam i diket framför Danko Jones var det bästa som kunde hända. Å det var det då. Nu är det som om hela min värld har utvidgats. Jag har gått på helspänn i tre dygn, inte kunnat sova och än en gång ställer jag mig frågan ”kommer jag någonsin att toppa det här? Det är väl för fan inte möjligt? Då dör jag nog av lycka” Men med tanke på hur många sådana upplevelser jag haft de senaste 6 månaderna så pekar oddsen på att det kommer hända igen. Och igen, och igen. *ryser* och hoppas jätte, jätte mycket.

Den här dagen, Torsdag den 21:a oktober 2010 är utan konkurrens den häftigaste dagen i mitt liv efter min bröllopsdag. Inte så konstigt att jag har svårt att hitta ord, jag har svårt att smälta hela grejen.

Jag fotade bara med mobilen. Trodde jag skulle få ångest, vilket jag naturligtvis fick, men den var mild och gick över ganska fort då jag kände fullständig tillit till de andra fotograferna som var där. Bland andra:

Sandra, som jag gick på kurs tillsammans med i somras.

Stephan från Frontstage music var där och fota och har skrivit en bra recention!

Rockfoto var naturligtvis där, representerade av Viktor. Jag börjar bli lite av ett fan av hans bilder faktiskt.

Där fanns även någon till jag kände igen, men som jag inte har någon aning om vem det är. Tar den personen nästa gång. :o)

——————————————————————————————————

Tidigare kommentarer:

Skapad av Stephan Meijer 22 okt, 2010 04:28:21

Hej Lotta,

As you know I am not good at Swedish yet so I will not even try using it writing this bigger message.
The full review including pictures is online at FrontStageMusic.net…
Already got a few visitors through your blog, so thank you for that!
Will think of a way to backlink to you as well.

The review:
http://www.frontstagemusic.net/2010/10/biffy-clyro-debaser-medis-21-october-2010/

Thanks again and the name is Stephan ;-)

See you at the next concert in the pit!

——————————————————————————————————————–
Skapad av Sandra 22 okt, 2010 10:48:08

Haha, jag fattar knappt att du vågade intervjua dem. Bara tanken på att intervjua några av mina idoler får mig att få ont i magen ^^ Men som sagt, kul att du gillade bilderna. Hoppas att du får fota Alterbridge för Festivalphoto, så ses vi i diket nästa gång :D

Kram!

———————————————————————————————————————-
Skapad av Stephan Meijer 25 okt, 2010 22:52:36

Hej Lotta,

Again about the support-act ;-)
Airship is going to be the main-act in my hometown in Holland which has been voted as the best stage in Holland. So they are indeed a very good support-act.

The poster says ”Sounds like White Lies meets early Radiohead” now I really feel bad that I missed a big part of them :-D

http://94.100.121.24/1117600001-1117650000/1117631101-1117631200/1117631131_5_W6kt_1.jpeg

What is your mail?

BIFFY!!! GAAAAAAHHH!!!!!

Skapad av Lotta 20 okt, 2010 12:57:25

Imorgon kl 14:20 har jag min första intervju någonsin! Så blir det mina hjältar och internationellt kända Biffy Clyro!!! Det är inte en dröm som går i uppfyllelse, för något likande har jag aldrig vågat drömma om. Wish me luck…

lottasfotoblogg.jpg

Tidigare kommentarer:

Skapad av Josefine 20 okt, 2010 13:46:54

Åh, Biffy! Jag är sjukt avis, ska du veta. Men det kommer gå skitbra för dig, och åh… Wish I could be there. Säker på att du inte behöver en assistent?

Skapad av Helena 20 okt, 2010 20:00:10

Lycka till!!!

Skapad av Lotta 20 okt, 2010 21:12:51

Josefine> Har varit sjukt nervös! Men får ”bara” träffa James, Simon ska tydligen spara på rösten, vilket är bra! Men det ska bli riktigt kul! Du borde åka upp och se konserten!

Pepp inför Biffy!

Skapad av Lotta 18 okt, 2010 23:12:20

Åh! På torsdag är det dags igen! Andra gången att fota och tredje gången jag ser dem i år. Ska bli skitroligt och jag får träffa min nya Biffy kompis Lotta (!) som är helt hysteriskt fan (ja, hon har loggan tatuerad) och det var tack vare Biffy vi fick kontakt från början.

Fick ett mystiskt mail idag via min bildredaktör:

”Trots en inställd Göteborgsspelning har killarna i Biffy Clyro återhämtat sig och kommer nu till Debaser Medis på Torsdag. De finns tillgängliga för intervjuer så hojta till om ni är sugna!”

GAAAAAH! Svinlande tanke. Som jag gärna spinner vidare på. To be continued? Blyg-lotta får något att bita i.

Aningen senare: hehe, jag har i alla fall anmält mitt intresse. Så får vi se vad som händer. Jag håller inte andan. Men tänk om det går igenom… vad frågar man? Förutom ”har ni lust att signera dom här?” (lyfta upp tröjan)

W.A.S.P.

Skapad av Lotta 17 okt, 2010 01:38:32

Här hittar du bilderna från W.A.S.P. och Chris Laney

(Recention:)

Insläppet skulle börja kl 19:00, banden skulle börja spela kl 20:00, jag hade ingen med mig så jag dyker upp 19:45. Då har insläppet inte börjat än, men jag har tur för i säsongens första kväll med minusgrader kommer jag undan med bara några minuter i den onödigt friska luften. Andra har inte varit lika lyckligt lottade. De som stod längst fram hade dessutom varit där en timme tidigare.

På utsatt tid satte Chris Laney igång med ett hejdundrande röj för att värma upp publiken både själsligt och kroppsligt. Det fungerar mycket bra och det rockar som bara den, tyvärr har inge så många hunnit in än. Mot slutet av deras akt är det mer folk och värmen börjar verkligen återkomma i kroppen. Men det är också smärtsamt uppenbart att publiken är där av en enda anledning: WASP. Det hördes inte en tillstymmelse till ”en gång till” när de gick av. Men vi var i alla fall varma!

WASP går på och publiken blir som galna. Folk har vallfärdat hit från alla delar av landet. (Ändå är det halvfullt) Blackie Lawless (sång, gitarr) sjunger/skriker för fulla muggar och har en fullständigt underbar utstyrsel. Den innefattar spandex byxor, silvriga knäskydd, vita mocka boots med fransar och halva sågklingor i silver monterade på båda ärmarna i lack-understället, för att inte glömma tuperat svart färgat hår. Som direkt ur en tidsmaskin, enda skillnaden är att man inte brukar åldras när man har åkt tidsmaskin.

Dugh Blair (gitarr) och Mike Duda (bas) showade på som attan och var oförutsägbara och riktigt roliga och titta på medan Blackie mest stod där och sjöng. Han är verkligen inte 20 längre men har den enorma kultstatusen att det gör inget. Han kan få stå där och bara vara. Alla var glada att få se och höra Blackie över huvud taget.

Jag har sprungit på rätt många konserter det senaste året (och under min livstid med för den delen) men jag har sällan sett så många iklädda bandets tröjor. Många tydligt inköpta idag och alla var stolta över det, annars brukar det ju vara lite kultigt att ha gammal merchendise från 80-talet eller liknande. Personerna bakom mig i kön (”Jag var 13 år när dom släppte debutskivan 1981, den är min favorit”) diskuterade vilka olika merchendise de hade från vilken turné. Med andra ord var det många riktiga hard-core fans där.

Jag råkade även ut för en riktigt orutinerad sak. Skulle röra mig från ena sidan av lokalen till den andra, typ 10 meter från scenen var det inga problem att ta sig fram. Jag är lite för snabb och tittar mig inte för ordentligt och hamnar i ett hav av hår. Någon med väldigt långt hår hade valt att börja headbanga precis när jag gick förbi. Nog för att jag är van att ha hår i munnen, men det vanligtvis mitt eget. Pthuh…(ljudet av att spotta ludd)

Å vad tyckte jag? Min högst egna personliga åsikt? W.A.S.P. är ju inte riktigt min musikstil även om dom har gjort ett par låtar jag gillar. Gillade Chris Laneys musik bättre, men gillade även de rockande gitarristerna.

Chris Laney: *** 3 stjärnor av 5 möjliga

W.A.S.P.: ** 2 stjärnor av 5 möjliga

Danko Jones!

Skapad av Lotta 10 okt, 2010 02:11:06

GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!! Kan man dö av adrenalin överdos?!?!?!??!?!?!?!?!

(Jag är nere till höger framför scenen. Fotograf: Torbjörn Lindberg)

(gissa om jag sparar den här…)

Här är bilderna på Danko Jones och Young Guns från igår!

Hörde aldrig något om ackreditering, men hade biljett så det är ju bara gå dit. Men eftersom jag var osäker på vad som gäller när man inte är ack:ad så frågade jag. Vill ju heller inte åka på för många tillsägelser när man vet att man kommer gå på stället många gånger igen. Så den ena ringde på den andra och så började pratas fram och tillbaka och tillslut sa någon snäll kille ”vänta här så hämtar jag ett fotopass till dig”!!!!!! Visade sig sen att jag var ensam fotograf där, ensam i diket framför Mr Danko och Mr JC! Har mao UNIKA bilder! Coooooolt! Bara att jag lyckades ”prata” in mig i diket gjorde mig ju förfärligt glad! Redan där var jag sjukt glad och adrenalinstinn, sen att sitta där ensam framför dessa två posers! (trummisen var överhuvudtaget inte ljussatt) Laddar över bilderna nu men jag tror att det gick bra.

Å den energin dom har i musiken. Kan man ska man uppleva en Danko Jones konsert innan man dör. Det är ett krav. Jag har lite svårt att sitta och lyssna på dem på Spotify bara för att det är bra musik, men live… tänkte flera gånger att ”det finns ingen annanstans i världen jag hellre vill vara än just här, just nu.”

Dom har ju en fantastisk kontakt med publiken, det höll brorsan med om, man hade ögonkontakt med Danko flera gånger, dom verkligen ser publiken, pratar med oss och ger Allt. Fantastiskt!

Jag inbillade mig förmodligen, men min inbillning är ju min verklighet: Jag satt längst fram och fotade, så fort jag la för mycket tid på att fota Danko så kom JC och ställde sig PRECIS ovanför mig vid scenkanten. Inte en meter åt höger eller vänster. Hände flera gånger. Poser! :oD

Detta giget var coolaste upplevelsen hittils. Ever. Alla kategorier. Kombinationen att jag pratade mig in, var ensam fotograf och ett av mina absoluta favoritband live sedan i somras. För att inte tala om musiken och energin. Så jäkla coolt! *svimma* :o)

Tidigare kommentarer:

Skapad av Torbjörn Lindberg 10 okt, 2010 10:10:03

Ja det var verkligen TRYCK på publiken hela tiden. Inga pauser, låtarna gick över i varandra. Och hade de mellansnack så var de roliga och MYCKET intensiva. Lämnade bara ifrån sig gitarren inför extranumren, och såg aldrig att han stod och stämde.

Riktigt bra och kul musik! Hoppas du fick många bra bilder.

Skapad av Lotta 10 okt, 2010 12:44:48

Helt galet! Jag tror alla där var rungande överens om att det var ett jäkla tryck! Härlig upplevelse. Han har säkert skitbra strängar som aldrig drar sig.

Det blev endel roliga bilder, har lagt upp dem nu. Tack för att ni följde med!