I morgon ska jag köpa biljetter…

… till Foo Fighters/ Biffy Clyro och flera andra godis band som spelar i London i början av Juli. Det ska bli fantastiskt roligt!

Men jag har ett pinsamt problem. Biljetterna släpps engelsk tid kl 9. Är det 8 eller 10 här? På Wikipedia står det att Storbritannien har tidzon UTC och Sverige har CET som är UTC+1. Det måste ju betyda 9 där är 9+1 här. Alltså 10. Jag kollar strax efter 8 med för säkerhets skull… Wikipedia har haft fel förut.

Nu blir det God & Satan en gång till, sen dags för sängen. Jag lär ju kunna alla Biffy låtarna till konserten i alla fall.

Ingenting är omöjligt, ta höjd för det (Lärdomar från Alter Bridge/Slash)

Jag upphör aldrig att förvånas över att jag blir så himla star-struck hela tiden! Häromdagen stod Alter Bridge på scenen. Bandet består till 75% av gamla Creed; mitt favoritband sedan slutet av 90-talet. Creed har sedan dess stått på listan över band jag vill se. Igår var det dags, visst: det var inte Creed, men bra jäckla nära. Andra låtar och sångare men samma musiker. Å sen Slash.

Jag är ensam i fotodiket och sångaren Myles Kennedy kommer in. Inga problem, jag går fram till scenkanten och ställer mig precis nedanför honom och börjar smattra iväg. De andra bandmedlemmarna kommer in på scenen, jag går över till basisten Brian Marshall: inga problem, jag känner inte igen honom av någon anledning. Han har mössa på sig så jag fick aldrig någon bra bild på ansiktet, kanske är det vanligt och det är därför jag inte känner igen honom. Jag var lite nöjd över att trummisen Scott Phillips sitter så långt bort och bakom ett plexiglas stativ, då minskas lixom strålglansen lite. Jag vågar till en början inte ens titta åt Mark Tremontis håll.

Halva första låten går och jag sneglar lite bort dit och kollar att det åtminstone är han som står där. Jodå, visst är det han. Jag inser att jag måste bort till andra ändan och det fort, annars skulle jag aldrig förlåta mig själv. Å andra skulle aldrig förlåta mig (läs: Johan Th). Så det är bara att göra något som jag har fått lära mig och gjort många gånger det senaste halvåret: Ta ett djupt andetag, skaka av mig blygheten/star-struckheten och låssas vara professionell! Jag går rakt fram till Mr Tremonti och ställer mig precis framför och trycka upp kameran. Han bryr sig naturligtvis inte. Sen är det ju som med allt annat, har man bara kommit över tröskeln så är det ju bara köra sen. Så efter den inledande minuten gick det mycket bättre.

Mr Tremonti:

Jag lyckas även denna gång hålla mig ifrån att bita artisterna i benet. Ni vet som när lejonet Alex i Madagaskar får en black out och biter sin zebra kompis Marty i rumpan för att han tror att han är mat. Men jag fick ingen som tur var ingen blackout. Vad jag vet.

På sista låten plockar man ut Slash på scenen. Jag lyckades inte ta mig till fotodiket och är inte säker på att jag fått komma in även om jag gjort det. Hur star-struck hade jag bivit om jag fått gå i diket när Slash stod på scenen? Då hade jag nog faktiskt trillat ihop i en liten hög och skakat.

Regeln var 3 låtar sen inget mer fotande alls. Men va fan gör man när dom plockar ut Slash på scenen och jag står med kameran i handen?! Då blir det ju någon typ av undantagstillstånd som gäller. Krigs-regler. Så naturligtvis körde jag på ändå. Nämn en fotograf som skulle låtit bli.

Vad har jag lärt mig då?

  • Ingenting är omöjligt, ta höjd för det. Jag hade hört att Slashan var i stan och att han kanske skulle dyka upp, varför bytte jag inte objektiv innan han dyker upp på scenen när jag visste att möjligheten fanns?
  • Det är bra att vara framåt, fick inget svar på acket från Live Nation så jag ringde och trackade dem samma dag som spelningen. De ringde upp och allt ordnade sig men mycket riktigt: jag var den enda ackrediterade fotografen där. Ingen annan hade bemödat sig.
  • Du kan vara mer framåt. Hade jag varit ännu mer framåt så hade jag frågat om jag fick komma tillbaka i diket om Slashan dök upp. Jag tänkte på det när jag stod där och pratade med säkerhetsvakten men avfärdade mig själv som fånig. Igen. Jag måste med andra ord fortsätta att jobba på att jag står i vägen för mig själv. Jag har blivit MYCKET bättre på det men har lång väg kvar.
  • Jag klarar mig på två timmar sömn, det är inte optimalt och inte skönt men jag har utan vidare kunnat jobba en heldag. Men det visste jag sen tidigare. Är det här något jag inte borde lära mig? Mamma tycker inte att det är något bra. Men jag är vuxen och får ta mina egna konsekvenser av mitt eget handlande.
  • Bloggen hanterar inte bilderna optimalt. Den visar bilderna mycket större än gamla bloggen, problemet är att den visar dem lite föööör stort. Den gör inte små bilder och visar utan trycker ut fulla upplösningen. Får kolla upp det. Kanske ska jag använda mig av galleri funktionen mer? Men jag gillar den inte! Man ska inte behöva klicka, bara scrolla.
  • Min dator visar bilder med mer kontrast än andra. Så när jag kom till jobbet ser alla bilder lite dassiga och tråkiga ut. Jag ska kolla upp att kalibrera den på något sätt.  Hur kalibrerar man en laptop?

Tack för den här gången. Det har varit ännu en oförglömlig upplevelse, även om den är lite höjd i dunkel i mitt sinne. Jag har i alla fall slutat skaka och fån-le, nu händer det bara när jag tänker direkt på det. Men jag är inte ensam som är Star-Struck. Bollnäs-Martin på Bandit hade Slash i studion och i morse berättade han att han var tvungen att ta fram bilden på dem för han fattade inte att det faktiskt var sant. ”Hände verkligen det där?”

Jag ser fram emot att få intervjua lite osignade band på Releasedunsigned. Jag vet inte vilka än, det beror på vilka som kommer till final. Skulle kännas skönt att få intervjua lite okända band så jag inte är så himla star-struck hela tiden. Då har jag bara blygheten att brottas med. Men det blir nog inga problem när jag vet vad som ska göras.

Nu ska jag öva på det där jag aldrig lär mig: gå å lägg mig! Jag ska bara lyssna på… å fixa den där bilden först… å ändra den grejen på bloggen, å den på hemsidan å…. Det låter enkelt att gå å lägga sig… Jag har helt enkelt för mycket roligt att göra istället

Alter Bridge och Slash!

Alter Bridge är bandet som bildades när rockbandet Creed gick skilda vägar. Det består av Mark Tremonti på gitarr, Brian Marshall på bas, Scott Phillips på trummor och sångaren/gitarristen Myles Kennedy – som även sjunger åt Slash vid sidan av. Tisdag den 2 november 2010 spelade Alter Bridge inför en mycket entusiastisk publik på Fryshusets Arenan och besvarade kärleken genom att ta upp Superstjärnan Slash (Guns N Roses, Velvet Revolver m.fl.) på scenen. Jag var naturligtvis där.

Redan i kön in märkte man att det kommer bli något speciellt. Det var ovanligt många dialekter och folk hade rest långväga. Sällan tidigare har jag sett så stor procenthalt av fansen ha bandtröjor på sig. Jag tänkte att det berodde på att dom var väldigt billiga utanför: 100:- spänn för en t-shirt, det är ju nästan billigare än H&M.

Förband var April Divine från Örnsköldsvik/Umeå. Jag hade sett fram emot att se dem och de var riktigt bra. Dock var responsen från publiken aningen sval, mycket svalare än de förtjänade. Jag skulle snart förstå varför. Det var inte April Divines fel.

Som ni kanske förstått så var det 1400 oerhört engagerade Alter Bridge-fans som hade trängt in sig på Arenan på Fryshuset i kväll. Det var allsång till i stort sett de flesta låtar men den toppades av megahitsen Broken Wings och Open Your Eyes. Låten Watch Over You körde Myles Kennedy akustiskt och blev nästan överröstad av publiken. Det var en bra mix av låtar, både jättehitsen och endel från nya skivan, bland annat min personliga favorit just nu All Hope is Gone. Det märks att de har många år i ryggen och Mark Tremonti fick vid flera tillfällen möjlighet att visa sina färdigheter på skalorna utan att det övergick till någon slags gitarr-onani.

Mellan låtarna skanderar publiken ”Alter Bridge”. Jag kanske inbillar mig, men jag tyckte nog att även bandet var lite överraskade av den enorma responsen de fick från publiken. Man ska köra sista låten och då händer det som man bara drömmer om…

… Myles Kennedy säger ”Vi har en väldigt speciell gäst här i kväll” och ut på scenen kommer Slash. De jammar till låten ”Rise Today” och trycket blir enormt. Sedan tackar alla för sig och går av scenen. Lamporna tänds och man börjar genast rigga ner inför nästa show. Kvar står en skara lätt förvirrade och chockade fans. Det var fler än jag som var skakis när vi gick därifrån.

Fler bilder på Alter Bridge finns på Festivalphoto, där finns även dessa att köpa.

April Divine:

(den här bilden ger svar på min tidigare fråga om huruvida de hade klippt sig. Svaret var ett rungande NEJ! )

Dessa bilder och fler på April Divine finns här på Festivalphoto. Där kan man även köpa dem…

Inför Alter Bridge och April Divine

Idag är det söndag. På tisdag är det dags för Alter Bridge och April Divine på Fryshusets arenan. Jag har fortfarande inte fått svar på om jag fått någon ackreditering. Det är tydligen vanligt. :o/

I maj spelade Flight of the Conchords spela på Cirkus. Jag fick reda på det alldeles för sent och det var naturligtvis slutsålt. Jag blev lite deppo men ramlade runt på Live Nations hemsida och såg Alter Bridge. Jag har ju varit Creed Fan i många år så jag blev tokglad och köpte biljetter. Jag har mao sett fram emot detta i ca 6 månader. Tiden flyger verkligen ibland.

Igår kväll/natt satt jag alldeles för länge framför datorn och pysslade med bloggen. Jag passade på att forska lite på de två banden, hur de beter sig på scenen och så. Alter Bridge ser ut att bli ganska lungt, rent rörelse mässigt. Ser mycket fram emot att få fota Mark Tremonti och Scott Phillips som jag väl känner igen från Creed dagarna. Det går även (mycket lösa) rykten Slash. Myles Kennedy (sång) sjunger ju även i Slash’s nya band och det råkar vara så att han är i stan och ska vara med på Skavlan, så chansen finns, (om än microminimal) att han dyker upp på scenen. Gissa om Lotta är redo med kameran då! hehe! Den här gången stannar jag absolut till slutet. Stort tack till Sandra för det tipset! Men i övrigt ser det ut att kunna gå rätt så lungt till på scenen, även om de verkar ”jamma” lite tillsammans ibland. Man får helt enkelt tänka på komposition, exponering och ljuset istället.  Så här kan det se ut:

Annat är det med April Divine, där ser det ut att flyga massor med hår och dreadlocks så det blir roligt på det sättet att fota… Skulle leta rätt på ett passande klipp. Ser ut som de rackarna har gått och klippt sig! Nu är jag besviken. Här är i alla fall ett klipp, på tisdag får vi se hur mycket hår som finns på scenen. Det gör sig ju så himla bra på bild! Hm. Lite jobbig video, men lite rolig:

Slutsats, allt det utseendemässiga till trots: Det ska bli riktigt roligt att gå och se konserten. Jag gillar båda banden och skulle vara där även om jag var blind och utan kamera. Även om jag kanske skulle stå lite längre bak då, för att slippa trängas när man ändå inte ser något. Eller vänta. Kanske skulle kameran få följa med ändå, ett helt nytt sätt att fotografera, fotografen bryr sig inte alls om reglerna. Nä, det är nog bättre att ha lite syn i alla fall. Var det det dummaste jag har skrivit på länge? Högst troligt. Borde gå å lägga mig nu, så jag är pigg på tisdag. Blev lite utrymme för tolkning där, men om jag hade haft ledigt från jobbet i morgon hade jag sovit till tisdag, utan problem.

Natti!

(attans, gick inte å la mig, för något slog mig) JAAAAAAA!!! Jag ska få fota igen! Med eller utan ack… *host* så ska jag fota! Längtar verkligen! *drömmande askungen suck*

Öppna bilder och förhoppningar

Skapad av Lotta 30 okt, 2010 13:04:02
Det är en bild jag har funderat endel på under den senaste tiden. Jag har ju fotat alldeles för lite de senaste veckorna så denna har legat på framsidan på ”portfolio” hemsidan jätte länge känns det som. (WASP)

Jag gillar bilden skarpt. Jag har funderat på varför och jag tror jag har kommit fram till en semi-intellektuell förklaring! Så jag tänkte dela med mig. Man brukar ju prata om öppna och stängda bilder. En stängd bild ger svar och en öppen ställer frågor. Stängda bilder är raka i sin kommunikation och ses ofta som snygga. Av typen ”vacker blomma” ”söt hund” ”kille med gitarr”. Alla reklambilder är stängda för att man ska kommunicera snabbt och rakt med kunden. En öppen bild ställer mer frågor. Den är ofta inte direkt snygg när man ser den och man förstår den inte direkt. Det är det jag gillar med den här bilden. Det är det närmaste ”öppen bild” jag har kommit. Man ställer sig ju bara en fråga när man ser den; ”Vad håller han på med?!” och om man är riktigt musik nördig: ”vilket ackord är det där?” Om någon vet svaret på den sista så vill jag gärna veta… :o) ”spelar han faktiskt med tummen på E-strängen?” ”Vem tittar han på?” Jag vet svaret på flera av frågorna men jag gillar frågorna mer än svaren, så jag tänker inte svara på dem.

Det var det om filosofi. Nästa steg handlar om hopp:

Mina favoriter Biffy Clyro har utlyst en tävling. Jag har anmält mig naturligtvis direkt. Man har fått skicka in ett mail med några bilder och lite personlig information. ”Priset” är att man får bli deras Tour-photographer på någon av deras UK spelningar. Så håll tummarna nu. Med en enorm mängd tur får jag fota Biffy på ett fullsatt Wembley 4 december. Fatta våt dröm. Håll tummarna för mig…

Annars laddar jag mest för Alter Bridge på tisdag och försöker få ordning på nya bloggen. Många beslut och överväganden som ska göras. Försöker även vila lite. Inte sovit ordentligt på två veckor och var ute på dåligheter i torsdags igen. Så ikväll, lördagkväll ska jag sitta ensam hemma och datorisera. Precis vad jag behöver. Om det inte är så att någon ringer och drar ut mig på något foto projekt. Något jag hoppas på, men inte tror på. Det har ju aldrig hänt förut så varför skulle det hända idag?

Nåja, på det stora hela är jag riktigt nöjd i alla fall. November ser ut att bli en riktigt rolig foto månad, men känner ändå att det är för glest. Tre spelningar i veckan vore lagom tycker jag.

Kan lyckan vara total?

Naturligtvis inte! Alltid är de någe skit som ligger i vägen. Men om ALLT som är riktigt roligt går ens väg, samma dag, då är det bra jävla nära! HAT DÄM!

Vad har hänt då? Jag har fått veta när Biffy och Foo Fighters spelar tillsammans. Det blir den 2 och 3 juli i London! Det är ju inte ens långt bort, mamma var lite rädd för att det skulle bli syd-amerika eller något. Jag har redan minst två kompisar som följer med. Biljetterna släpps den 5:e november. Ska söka ack men håller verkligen inte andan. Men man vet aldrig! haha!

Måste ju vara något mer? Jag har anmält mig på att intervjua banden från Taste of Chaos. Framför allt verkar det gälla DisturbedHalestorm och Deftones lite senare. No bull-shit kan man säga… Vad frågar man dem? Något ska vi nog komma på! hihi!

Å i kväll börjar jag experimentera med nya bloggen. Kanske kommer den ersätta allt? Vi får se.

Allt på en gång. Som det ska vara! Hehe!

Frustrationen fortsätter….

Skapad av Lotta 25 okt, 2010 11:56:37

Jag har sjungit på Many of Horror hela natten.

(Bara för att jag för en gångs skull gick och la mig i tid så betyder ju inte det att jag somnade.) Var tvungen att lyssna på den det första jag gjorde när jag kom till jobbet. Det första jag ska göra med lönen jag har fått idag, (förutom att jag redan köpt busskort) är att trilla raka vägen in på CDON eller liknande och köpa Biffys Puzzle och Only Revolutions på mp3 och trycka ner i telefonen. Det är del 2 i taktiken att vältra sig förutom gårdagens blogginlägg.

Ett annat steg i Komma-över-Biffy kampanjen är ju naturligtvis att tvinga mig att lyssna på andra saker. Hörde samma jävla Handlake Village med Takida imorse igen och den fastnade naturligtvis. Är Takida min biljett ur min besatthet? Jag trycker nog ner två Biffy skivor, en Takida och en Creed. Hoppas jag har plats för det. Borde verkligen köpa en riktig telefon med Spotify i.

Jag kan inte sätta fingret på varför jag gillar det. Musiken är lixom lite annorlunda, lite konstig, lite hoppig. Nyskapande helt enkelt. Å som jag skrev igår, den går rakt in i själen, den gjorde inte det i början men nu så. Snart måste jag sluta plåga mina stackars kollegor!

Massa senare på kvällen:

Sådär ja. Då har man köpt knark för nya lön pengarna. Tur att knarket inte är så dyrt och att man kan använda det många gånger. Undrar om man kan få samma beroende av musik som av riktigt knark? Känns som jag bör tillägga att mitt knark är Biffys två senaste skivor.

Det sägs att summan av lasterna är konstant. Var kom det här ifrån? Vad är jag inte besatt av längre eftersom jag är besatt av detta nu? Jjag har mina misstankar och aningar. Slutsatsen blir i alla fall att det här är ett bra beroende. Ett hälsosamt beroende. Förutsatt att jag inte blir övertalad till att åka på festivaler i november, tvärs över kontinenten.

Körde någon Alter Bridge låt idag. Å försöker peta in några nu i spel-listan. Dom är ju för jävla bra dom med. Peuh!

Har även inlett processen att flytta bloggen. Den ska in i wordpress istället för detta inbyggda system som hängde med webb-hotellet. Behöver ha lite bättre koll på formatering, lyckas lägga upp bilder utan att behöva byta browser och vore ju kul att se någon slags statistik med. För att inte tala om att det är bra att kunna WordPress. Verkar ju vara ganska ledande.

Sov tre timmar i natt. Varför är jag inte tröttare än jag är? Var i princip medvetslös på väg hem på tunnelbanan och blev förbannad när jag kom fram för att jag var tvungen att resa på mig och öppna ögonen. Nu när det börjar bli dags att sova kommer jag in i ett sköt buzz.

Tänk pussitivt! Nu har jag tryckt in 27 Biffy låtar i telefonen, så jag kan ta med mig dem i sängen när jag ska sova om jag vill! Något jag konstigt nog längtat efter, jag blir så lugn och harmonisk. Undrar om jag ska skriva ett fan mail. Eller räcker det med att köpa skivor och gå på konserter? Jag ger dem gärna mer pengar. Tur att dom inte… så kom jag inte längre innan jag börja surfa på merchendise. *sucker*

Bäst jag går och lägger mig nu, massa ny lön på kortet och det ligger här bredvid mig och viskar ”Prreeeeeeschussssss……..”

Frustration….

Skapad av Lotta 24 okt, 2010 21:01:32

Det är två veckor till Alter Bridge. Jag har biljetter och jag har sökt ack. Biljetten köpte jag i maj, så jag visste inte att jag skulle söka ack då. Visste inte vad det var i maj.

Inte säker på om jag får acket, men det boooorde inte vara några problem. I så fall har jag ju min biljett, jag missar inte Alter Bridge i första taget, närmare än så kommer jag inte Creed på den här sidan Atlanten. Don’t get me wrong, jag gillar Alter Bridge starkt, men Creed har varit med mig i telefon/mp3/CD freestyle i tio år. Jag hade med mig ett fåtal skivor till Gotland när jag pluggade där 01-02, jag minns inte alla men My Own Prison och Human Clay var definitivt med. Jag tappade bort dem en period efter det. Nu ska jag få se delar av bandet i alla fall. Fantastiska musiker. Hoppas få fota dem.

Men frustrationen är enorm. Listan jag har över kommande konserter jag hoppas få fota är längre än någonsin. Men allt känns så långt borta. Det är nio (9) dagar till Alter Bridge…

Frustrationen blir än större över att vad jag än gör kommer jag inte ur min ”Biffy-hang-up”. Råkade höra Takidas Handlake Village (mespropp-versionen) på radio i bilen idag. Fick den naturligtvis på hjärnan, så det första jag gjorde när jag kom hem vara att leta rätt på Biffys ”Machines”. Ben sa att bandet växer på en med tiden. Han skämtade inte. Jag trodde jag var fan förut. Det blir inte bättre. Besatt. Å så försöker jag lyssna in mig på AB men det går ju inte. Jag kan inte lyssna på något annat än Biffy. Men jag har 9 dagar på mig. Helt plötsligt känns det som kort tid.

Är det kanske bara uttråkning som sätter in en söndakväll? Inget på TV, maken sover, inget händer på Fejjan. Har alla andra har ett liv utom jag? Eller är det här rent av mitt liv?

En vis människa sa till mig för några år sedan: ”om man inte kan sluta tänka på något, så brukar det ibland hjälpa att grotta ner sig ordentligt i det. Låta sig tänka på det, vältra i det och sedan går det oftast över.”

Ergo: nu ska Lotta vältra sig.

Bästa låten: Machines:

Varför är den bäst? Det är en av de låtar som gått in i själen från första gången jag hört den. Här ovan är en skön live version som förmodligen har något år på nacken om man dömer av frisyrer. Å texten, speciellt med tanke på att han skrev hela skivan efter att hans mamma gått bort. Min favorit del som jag identifierar mig med:
Cause I’ve started falling apart I’m not savouring life
I’ve forgotten how good it could be to feel alive
I’ve started falling apart I’m not savouring life
Take the pieces and build them skywards

Men inledningen går ju inte av för hackor den heller:
I would dig a thousand holes to lay next to you
I would dig a thousand more if I needed to
I look around the grave for an escape route of old routines
There doesn’t seem to be any other way

Man förstår vad han menar och vad han känner. En poet? Att det sedan var en jättekänsla och alla sjöng med i ”Take the pieces and build them skywards” i torsdags gjorde inte saken sämre.

Näst bästa låten: Bubbles

Varför är den så bra? Den heter ju Bubbles! Å den bubblar på något vis. Den är positiv up-beat och när jag vaknar på morgonen och har Biffy på hjärnan är det alltid den här låten. I den här är det inte texten som är det bästa. Fattar inte riktigt texten faktiskt. Men den har så många olika lager, den är lugn, hård, massa olika partier, kontrastrik, fantastiska melodier, ösig och har något… skimmer? över sig. Jag blir glad varje gång jag hör den.

På en ärofull tredjeplats: God and Satan
I talk to god as much as I talk to Satan because I want to hear both sides.” Bästa textraden i historien? Resten av texten är fantastisk den med. Beroende på vilket humör jag är betyder den olika saker och jag hör olika saker i den hela tiden.

Andra låtar som alla platsar på den här listan är: The Captain, That golden Rule, Mountains, Many of Horror, Living is a Problem Because Everything Dies, Who’s got a Match, As Dust Dances, Folding Stars och Chriostopher’s River. När jag tänker på dessa låtar så passar de alla på den här listan. Alla låtarna berör mig och… får man säga fyller min själ med glädje? Det är fan fånigt men sant. Jag blir glad och berörd.

Jag ska tillägga att det var så här innan jag fick äran att prata med Ben. Det bara surrade massa annat skit i hjärnan då med. Nu har det andra skiten rensats bort ett tag. Jag hoppas att det kommer tillbaka dock. Vill ju inte tröttna på dem som jag gjort på 30 Seconds to Mars.

Fastnade för 30 Seconds to Mars innan vi skulle se dem på St Gallen. Varpå jag laddade ner tre skivor med 30StM i telefonen som jag lyssnar på på väg till och från jobbet. Jag har inte orkat byta ut dem så jag har lyssnat på 30StM nonstop sedan maj. Jag pendlar 3 timmar om dagen. Det har faktiskt hänt någon gång de senaste veckorna att jag föredragit att lyssna på mina tuggumituggande medresenärer.

Om jag hade valt att trycka ner 3 skivor med Biffy på telefonen i maj och livet utvecklat sig likadant som det gjort nu. Då hade jag nog förmodligen svimmat i torsdags.

Undrar om detta är tillräckligt med vältrande? Vi får se. Hoppas det. Nu börjar jag tröttna lite. *gilla*. Går å lägger mig i stället. Sov dåligt i natt med. Men bra natten till igår. En natt av sju är väl bra?

Måndagsbiff! (Mon da biff)

Intervjun med Ben från Biffy Clyro

Skapad av Lotta 23 okt, 2010 18:55:42

Biffy Clyro är en rock-trio från Skottland. De består av tvillingarna James (bas, sång) och Ben Johnston (trummor, sång) och den karismatiske sångaren och gitarristen Simon Neil. De träffades redan i småskolan och har spelat tillsammans sedan 1995. De fick sitt första skivkontrakt 2002 och har släppt fem fullängds skivor. Det stora genombrottet kom 2007 med skivan Puzzle, 2009 släpptes Only Revolutions som är fylld av blivande klassiska rockhits.

Jag möter en nyvaken Ben på Debaser före konserten den 21 oktober 2010 för en liten pratstund. Han berättar bland annat om hur det är att ha David Grohl som fan, att de haft många motgångar som tillexempel att inte bli insläppt på sin egen spelning.

Hur är läget?

Det är bra! Jag är på bra humör och trivs bra med mig själv!

Hur gillar ni i Sverige?

Vi kom hit på småtimmarna i natt så vi har inte direkt gått runt någonting men vi har varit i Sverige många gånger förut. Det är ett underbart land. Väldigt stilfullt och väldigt coolt. Alldeles för coolt för mig.

Hur länge har ni turnerat nu?

I tio år till och från. Den här turnén har hållit på i ungefär två veckor men det känns längre än så. Vi har varit i så många olika länder att det alltid känns som längre. Vi turnerade i Amerika precis före den här turnén. Sen hade vi typ tre dagar hemma, så direkt tillbaka ut igen. Vi har turnerat i princip hela året, vi hade en helg ledigt i somras och varannan helg var det festival. Vi hade 8 dagar ledigt i rad vid ett tillfälle, det är det längsta uppehållet på hela året.

Blir ni någonsin uttråkade?

Nej, aldrig. Det är världens bästa jobb, verkligen. Men man saknar sitt hem och sin familj. Det är det svåraste med allt turnerande, men frånsett det så är det absolut fantastiskt.

Var spelar ni helst? Små ställen, festivaler eller arenor?

Jag kan inte säga att jag har en favorit, alla har sina fördelar och nackdelar. Stora konserter är väldigt roligt för man spelar framför många människor, massor av människor som sjunger ens sånger. Små spelningar är roligt för de blir svettiga och man får lite mer en hardcore-punk känsla. Vi spelade på små klubbar i många år så de ligger nära våra hjärtan. Jag älskar alla spelningar om jag ska vara ärlig. Men man kan inte förneka att det är roligt att spela framför 80 000 människor.

Ni har en fantastisk energi på scenen, vad motiverar er?

Vi är alla stora fans av musiken. När vi började sa vi alltid att vi ville vara vårt eget favoritband. Det är det vi strävar efter. Det är lite klyschigt men vi skriver bara musik för oss själva, sen om någon annan gillar den med så är ju det en bonus. Vi håller oss kvar vid det och när det är låtar vi verkligen gillar så spelar vi in dem och spelar dem live. Vi spelar bara det vi själva vill spela och höra. Om jag inte var i bandet skulle jag gå och köpa skivan och lyssna på musiken. Jag antar att det är vår motivation.

När ni skriver musik, hur ser er kreativa process ut?

De flesta sånger föds på en akustisk gitarr eller elgitarr utan förstärkare. Simon skriver låtarna sent på nätterna när alla andra sover och sen tar vi in dem i replokalen och bråkar lite med dem. Gör dem högljudda och ibland inte högljudda. Ibland har vi texten från början, ibland inte. Det är olika process för olika sånger. Att göra ”Meany of Horror” gick snabbt och den har låtit likadant sedan första gången vi spelade den. Medan andra sånger som ”Machines” började som en riktigt tung låt och förvandlades till en helt annan låt. Olika låtar tar form på olika sätt.

Vad är ditt mest minnesvärda tillfället i hela din karriär?

(Bloddy hell!) Det finns så många olika händelser att välja mellan. Vår allra första konsert var väldigt minnesvärd, när man får göra det på riktigt är det skrämmande men fantastiskt. När man säljer ut sin första konsert. Att få göra en skiva och att få göra fem skivor, det är det inte många band som får göra. Om jag måste välja ett tillfälle så måste det vara att att se David Grohl se oss spela på Hoover festivalen i Norge i år. Jag vänder mig om och där står David Grohl och diggar. Dagen efter kommer han fram och säger att vi var fantastiska och att han gillar vårt band och vi ska faktiskt spela med Foo Fighters nästa år. Det var fantastiskt. Nirvana var anledningen till att jag ville vara i ett band och David Grohl är min favorit-trummis så att han gillar vårt band, jag antar att det är väldigt minnesvärt.

Vad är det konstigaste som har hänt?

Vi spelade i Manchester på ett ställe som heter ”Light Café” Vi skulle spela på nedre plan och på övre plan var det en jazz show. Vi blev tillsagda att vi inte skulle spela så högt. Vi är ett jävla rockband! Inga av våra fans kom in för det var dresscode. Man var tvungen att ha fin-skor och skjorta. Inte ens vi kunde komma in, vi gick ut för att äta middag och kunde inte komma tillbaka in för vi hade inte finskor och skjorta! Man fick smyga in oss via nödutgången. Som du förstår kunde inga av våra fans komma in och det var fem personer där. Det var dessutom vår första konsert någonsin som skulle bli recenserad. Den stora Brittiska tidningen Kerrang var där och skulle recensera och det var fem personer där, vi var tvungna att spela tyst och vi själva fick inte komma in genom huvudentrén. Det var rätt konstigt.

Det är ju fruktansvärt!

Ja, det är fruktansvärt. Det var den typen av tur vi hade i flera år. Det var vår första recension och vi har haft uppförsbacke hela vägen, vi har varit ett band i 16 år nu och det är inte förrän nu som vi får spela inför folk. Jag antar att det är det bästa sättet att göra det. Vi uppskattar det mer.

Vad händer nu? Ny skiva, mer turnerande?

Både och! Först och främst turnerande. Vi ska fortsätta att turnera på den här skivan, det är några platser vi inte besökt. Vi har inte varit i Sydamerika än, Sydafrika, Ryssland och delar av Kina. Så det är några platser kvar att besöka som vi inte varit på som vi skulle vilja till.

Några ställen?!

Ja, några ställen, typ månen! Vi ska försöka ta oss till Sydamerika nästa år. Vi åker även tillbaka till Amerika och lite i Europa. Nästa skiva kommer förhoppningsvis ut nästa år eller tidigt under 2012. Vi arbetar alltid på nytt material men aldrig när vi är på turné, bara när vi är hemma och nu har vi inte haft någon ledig tid. Men vi har redan tio låtar så det borde inte ta så lång tid, men vi vill inte skynda på det. Vi vill att den ska vara fantastisk (Fucking amazing). Så vi låter det ta den tid det tar.

Jag vet att jag förmodligen inte får ett ärligt svar, men jag måste fråga…

Namnet?!

Ja! Vad är en Biffy Clyro?

Vad är en Biffy Clyro? Det är inte en sak. Det är bara ett dumt namn. Vi ville ha ett namn som var lite förvirrande, vilket det är. Det låter som en person, men det är det inte. Vi ville ha ett namn som när du hör det så vet du inte vad det var för typ av musik. Som typ Deathwish eller något. Man vet vad det är utan att ha lyssnat på det. Vi trodde det var coolt. Vi hittade på det i skolan, någon funderade över en Cliff Richard Byro Pen. En engångs penna med Cliff Richard. Det måste ju vara en Cliffy Byro och så vände vi på bokstäverna så blev det Biffy Clyro. Det är sanningen! Det är en fruktansvärt dålig historia och vi har varit fast med namnet sedan dess, det var förmodligen vårt största misstag någonsin. Det hjälpte oss inte direkt, men jag antar att det är charmen med bandet att vi är inte så direkta utan det tar lite tid att gilla oss.

En kontrastrik kväll

Långt innan ridån gick upp på Debaser Medis så skrek publiken ”Mon da Biff” tills de blev hesa och en hel del ”We love you Simon” hördes under kvällen. Vi fick reda på en sak som gäckat oss länge som kan vara av allmänt intresse, detta genom att stå väldigt nära scenen: Svaret är tyvärr ”Ja” tjejer. Han har kalsonger under de tajta orangea byxorna. Svarta.

Konserten gick precis som Ben förutspått i lite hardcore/punk stämning i den förhållandevis lilla lokalen. Det bröt till och med ut riktigt bråk i publiken då man inte var överens om vad som är acceptabelt beteende på en rockkonsert. Men så börjar låten ”God and Satan” och alla blir fort lugna, fullständigt fokuserade på de tre på scenen och glömmer alla oförrätter.

Biffy Clyro har som alltid en enorm energi på scenen och det är svårt att inte trollbindas av den kontrastrika musiken och Simons karakteristiska scenspråk som blandar fullständigt brak-ös med små nigningar. Det är innovativ musik med många perfekt tajmade pauser, det hörs att de har hållit på länge. Allsången på låtar som ovannämnda ”God and Satan”, ”Many of horror” och ”Mountains” är fantastisk och kulminerar under ”Machines” och sista låten ”The Captain”. Konserten känns avhuggen och alldeles för kort. Men det kan bero på att jag aldrig kan få nog av dem, jag hade gärna sett en och en halv timme till.

Efter den här dagen undrar jag bara en sak: när och var ska Biffy Clyro spela tillsammans med Foo Fighters? Hur får jag tag på biljetter och till vilken del av jorden måste jag ta mig? För oavsett så är det värt det. Jag är så där.