Abstinens

Nu är det jättelångt kvar till nästa gång jag ska fota. Näst lördag, en å en halv vecka. Känns jättelångt bort. Sen får jag inte fota några konserter (vad jag vet nu) förrän i januari och då är det bara en. Mars börjar se lite bättre ut. Men jag får abstinens direkt. Har inte fotat på två dagar, lade upp bilderna igår. Hade fått abstinens redan igår. Hur jag märker att jag har abstinens?

När man börjar sakna dom äckliga sakerna så vet man att det är allvarligt. Står på centralen och väntar på tunnelbanan och någon har spillt ut massa öl för några timmar sedan. Så bara lukten av gammal avslagen, utspilld öl sätter igång tankarna. Saknade känslan när skorna fastnar i golvet och gör det där ”ratch”-ljudet när man går. Att sparka runt massa mer eller mindre tomma plastmuggar. Lukten av 1500 människor som stått och väntat alldeles för länge i en lokal med undermålig ventilation. Luften är tjock, syrefattig och alla är lite svettiga. Ljudvolymen även innan bandet börjar gör att det är svårt att föra en vettig konversation, man är ensam med sina tankar tillsammans med 1500 andra. De otåliga förväntningarna när det känns som att bandet aldrig ska gå på, man är rastlös, trött på att vänta och har redan ont i fötterna. Men man vet att snart går världens bästa band på som man väntat på i månader. Snart får man höra den musiken live som man gått och lyssnat på så länge i risiga hörlurar och inte kan få nog av. Musik som ofta tagit en genom svårigheter och glädjeämnen. Kommer dom spela favoritlåten? Fötterna gör inte så ont längre.

Så slocknar ljuset.

Publiken skriker.

Trummisen räknar in.

Ljuset exploderar.

Musiken exploderar.

Publiken exploderar.

… Klart som fan man får abstinens.

Bilder: Khoma på Arenan

Jag gjorde tidigare ett inlägg om måndagens spelning på Arenan, med Deftones som huvudakt, Coheed & Cambria samt Khoma som support. Men jag har inte postat några bilder, det är av rena sömntekniska skäl. Jag hade sovit 11 timmar på tre dygn och prioriterade att få upp bilderna till beställaren istället för bloggen. Men nu så!

Å så har jag funderat, tittat och funderat lite till. Jag tänker inte ens posta bilderna på Deftones och Coheed som ett inlägg, de finns som galleri men det får helt enkelt räcka. Jag är inte så stolt över min insats där. Jag är mer nöjd med bilderna på Khoma, men jag är inte säker på att det är tack vare min insats som fotograf, den karln är ju det mest uttryckfulla jag har sett! Han borde bli skådis! Tänk att spela in en musikvideo med honom. Det vore ju fantastiskt roligt.

Kollade lite snabbt igenom bilderna från de andra fotograferna jag visste var där. Marisol på Musicstage lyckades som vanligt. Hon fick hoppet. Men Deftones var svårfotade. Jag var helt övertygad om att Rockfoto var där, men inga bilder uppe så jag har väl blandat ihop fotograferna, inte konstigt med mitt ansiktsminne… :o) Hittar tråkigt nog ingen annans bilder på Khoma, väldigt få fotografer där då och ingen jag kände igen. Nåja, här är mina, dom jag gillar bäst av dem. Alla bilderna hittar ni här.

Jag gillar den här sista bilden men jag är lite kluven till den. Den säger ju  ingenting om musiken, konserten eller stämningen. Men den pratar ändå. Det är som en bild ur en film snarare. Han är rädd, någon förföljer honom. Det framgår inte att det är en mic han håller i. Visst kan det vara ett lasersvärd som han just ska till att fälla ut? Klart han är Jedi! Måste bara göra en bild på det…

Klockrent! Men olagligt? Bilder går ju inte som nyhetsbild längre, utan som konstnärlig tolkning.

Vaddå? Är det någon som undrar varför precis varenda en av Khoma bilderna är svartvita? Här ska du få se vad ljusdesignern lyckades med genom hela spelningen. Men jag är inte bitter:

Som ni säkert förstår ser jag mycket fram emot den 6 januari då Khoma spelar på Debaser Medis. Ett av mina absoluta favoritband att fota, lätt topp 3. Hoppas jag får fota och att man har valt en annan färg på ljuset under de tre första låtarna.

Nu ska jag försöka sova lite igen. Khoma har jag snart lyssnat sönder. Lugnar ner mig med låten Sextape av Deftones Fantastisk.

Intervju: Deftones

Deftones är ett rockband från Kalifornien som började spela tillsammans 1988. De har släppt 6 studioalbum hittills och turnerat i många år. I november 2008 skadades basisten Chi Cheng allvarligt i en bilolycka och hamnade i koma. Albumet Eros som man arbetade på just då släpptes aldrig och efter en period tog man in basisten Sergio Vega och spelade in skivan Diamond Eyes som släpptes våren 2010. Festivalphoto mötte Sergio inför konserten på Fryshuset. Vi pratade om hur det var att komma in i ett band som Deftones, den nya skivan, framtiden och videospel.

Hur var det att spela in Diamond Eyes?
Det var roligt, när jag först träffade bandet så åkte jag till replokalen i Sacramento och vi jammade och skrev ett par låtar. Strax bestämde vi oss för att göra en skiva, vi slog oss ihop med vår producent Nick Raskulinecz och det var som att vara på läger. Vi hade ett schema varje dag där vi satt i 8 timmar om dagen 5-6 dagar i veckan och det var strukturerat men väldigt roligt. Vi jammade och Nick spelade in allt, så fort vi hörde något som var spännande så började vi skriva och organisera materialet och det blev låtar väldigt snabbt. Det var roliga tider!

Tror du att skivan Eros någonsin kommer att släppas?
Jag tror att det handlar om att hitta rätt tillfälle och omständigheter för det. Jag har hört delar av materialet och det vore synd om det bara förknippades med tragedin och det som hände med Chi, det var det som stoppade skivan men det är inte det skivan handlar om. Förhoppningsvis kommer en tidpunkt när det är en bra idé att släppa skivan och folk vill höra den för musikens skull.

Hur låter skivan Eros?
Den är som alla Deftones skivor helt unik, man hör att det är en Deftones skiva men den är unik och har ett speciellt sound. Den låter helt annorlunda mot Diamond Eyes och inget material är gemensamt.

Var det svårt att komma in i ett band som spelat tillsammans så länge?
Nej, vi har varit vänner länge och vi kommer från liknande bakgrunder. Vi hade träffats tidigare. Jag hade hoppat in för Chi under 1999 och träffade bandet redan 1995. Vi har liknade smak och det är många andra likheter. Jag spelade tidigare i ett band som heter Quicksand och våra band hade turnerat tillsammans och vi hade mycket gemensamt. På det sättet var det väldigt coolt, det var ingen press på mig och man ville bara träffas och jamma. De fick mig alltid att känna mig väl tillmods trots allt som hände runt om kring. De uppskattade att jag var där samtidigt som man hanterade allt annat som hände runt omkring.

Dina 5-favorit låtar med Deftones?
Jag har inga speciella favoritlåtar, för mig handlar det mer om sammanhanget som låten spelas i, hur den låter bredvid andra låtar och hur låtarna interagerar med livet där man är just nu och situationen man är i. Ibland finns det låtar som är roligare att spela, för att man har spelat låten på länge.

Vad är det bästa som hänt i din karriär så här långt?
För mig är det nog att göra den här skivan. Den föll på plats på ett bra sätt och vi har fått många bra reaktioner på den. Det vi försöker säga går igenom, vi har ingen story eller plan eller så men vi gillar musiken och andra uppskattar den. Det känns väldigt bra. Ibland behöver inte allt ha en djup mening, men det känns bra att känna en samhörighet med något.

Vad händer i framtiden?
Den närmaste framtiden så är det mest mer turnerande som gäller och vi vill utveckla vår repertoar. Vi har redan många låtar att ta från men vi vill ha fler. Vi vill kunna variera seten från kväll till kväll. Våra soundcheckar är som minirep där vi ger oss själva små sånger och arbetar med. Den senaste vi har arbetat med är Xerces som vi inte har spelat på länge, nu har vi repat den och den ligger med i settet. Det blir som en fjäder i hatten.

Men det börjar nog klia lite och bubbla lite att få göra något nytt. Vi har inte pratat så mycket om det men man sitter och jammar lite och undrar ”är det där en låt nu?”. Det är en väldigt annorlunda process, i andra band är det ofta en eller två personer som skriver låtarna, det är det som är annorlunda med det här bandet; alla är så kreativa, stöttande och vill arbeta tillsammans. Alla är väldigt öppna och utvecklar varandras idéer. Det känns som om alla i bandet skulle kunna göra sina egna soloprojekt men det är inte det man vill. Man vill jobba tillsammans och även med andra människor. Man vill jobba i en grupp när andra gillar det man gör och de adderar till det man gör och det hela tar en helt annan form än man trodde från början. Det är annorlunda mot att bara göra allting själv. Jag har tur som fick komma in i det här bandet. De gillade bandet jag var i och jag får göra det jag själv tycker är bra.

Vad gillar du att göra på fritiden när ni inte spelar eller turnerar?
Jag spelar video spel! Mitt favoritspel är Fifa. Jag försöker bli riktigt bra på det men jag tror att jag är medelbra. När jag spelar online går det ibland jättebra och ibland blir man utklassad. Nyligen gjorde vi en grej med X-box ”Game With Fame” ett band åker runt och spelar mot sina fans. Jag spelade Fifa, av tio matcher förlorade jag bara två. Det var svårt för att alla pratar och vill egentligen bara hänga.

– 29 november 2010
På Festivalphoto här

Deftones, Khoma och Coheed & Cambria

Håller det lite kort, jag måste gå å sova. Bilder kommer imorgon(okej, onsdag?). Alla bilder finns på Festivalphoto för den som inte kan hålla sig:

Khoma, Coheed & Cambrea och Deftones

Ikväll var det Khoma, Coheed & Cambria och Deftones, i den ordningen. Jag hade sett fram emot sjukt mycket att få fota Khoma igen, efter den fantastiska spelningen i somras på Peace and Love. Det är fart i den sångaren! Mitt absoluta favoritband att fota, så jag har skrivit upp mig direkt på deras spelning i januari.

Jag fick även intervjua Sergio från Deftones. Det gick JÄTTEbra! Om man jämför med tidigare alltså. Var inte alls lika nervös och även om jag talar en ganska bred Svengelska så gick budskapet oftast fram. Han var en fantastiskt mysig person att prata med. Intervjun kommer i morgon, senast dagen efter det när jag är vid mina sinnes fulla bruk! :o)

Det var även en himla fart i sångaren i Deftones, så till den milda grad att jag är osäker på om jag fick något alls. Det var jättemånga såna bilder som jag såg men aldrig fick till. Som sagt; jag är fortfarande en liten valp. Men utan ursäkter.

Natti.

Bo Kaspers på Cirkus

Detta var första gången jag fotade på Cirkus, så jag var lite nervös för det. Var skulle man få stå? Det lär ju inte vara dike när det är sittplatser. Det visste man inte i ingångskassan. Så jag började bli nervös. Det slutade med att jag fick övervinna alla mina sociala fobier och gå å prata med Rockfoto. Det gick naturligtvis bra även om jag som vanligt är nervös när jag pratar med nya människor. Han fick betalt för att vara där, Svenskan och Expressen tyckte jag han sa… Jag fick äran av att vara där och se tre låtar med Bo Kaspers. Samtidigt som jag fotade. Det vore ju kul att få betalt och framförallt bli publicerad men, ja, vad är väl en bal på slottet?

En annan rolig bal på slottet: Jag kom in utan fotopass på bara mitt ansikte! Tanten i kassan hade glömt att ge mig fotopasset (eller såg jag inte att jag fick det? Dom var väldigt förvirrade och visste ingenting) Men vakten som jag känner igen väl och har pratat med flera gånger kände igen mig och sa något i stil med. ”Jag vet ju att du är fotograf, jag litar på dig.” Det gjorde den andra fotografen med, han hade tappat motljusskyddet och fick gå tillbaka. ”Kan du  hålla ett öga på mina grejer?” Så klart. Det var fantastiskt modigt av honom, min utrustning var värd 23 igår, idag är den nog nere på 18 eftersom den är begagnad. Hans var nog värd 3 gånger så mycket. Det finns en liten skön gemenskap! Det gillar jag.

Nog om sånt, hur gick fotot? Rätt okej, har lite problem med kameran fortfarande, hittar inte mina fokuspunkter i mörkret. :o/ Så det blir mycket suddigt, för den envisas med att fokusera på det som är närmast istället för det jag vill. Får läsa instruktionsboken på tåget i morgon. Den kommer nog följa med mig ett tag, undrar om man borde plasta in den? Som man gjorde i skolan, med bokpapper och allt. :oP

Fler bilder på Bo Kaspers här.

Du kan köpa bilderna på Festivalphoto.

Jag har funderat på om jag ska sätta upp lite mer mål för mig själv när jag fotar. Lite mer som en beställning. Jag vet ju vad jag i egenskap av layoutare skulle vilja ha att välja på och Festivalphoto är underbara men dom ställer inte så hårda krav på sina fotografer (svårt att ställa hårda krav när dom inte kan garantera att det rullar in några kulor). Då blir det upp till mig.

  1. Både stående och liggande bilder med lite luft runt så man kan trimma lite.
  2. Hela bandet och scenen, så man får ett sammanhang.
  3. De olika bandmedlemmarna (skulle jag vilja ha som band)
  4. Framförallt frontfiguren men även trummisen
  5. Coola bilder. Som layoutare i en dagstidning skulle jag nog inte tycka det är är det inte viktigast, då man försöker sammanfatta en stämning. Som band eller som vecko/månadstidning skulle dessa vara viktigast för mig. Något unikt med power som berättar något om musiken. Dessa är mina favoritbilder och anledningen till att jag gör detta.

När jag tittar på Rockfotos bilder från idag så är det en stor skillnad jag ser som jag sett tidigare, det är att alla på Rockfoto alltid har mycket mer färger. Man har mer kontrast och maxar (nåja inte riktigt) färgerna i Photoshop, jag är lite mer diskret och nedtonad, jag söker (oftast) ett annat… tonomfång är det bästa ordet jag kan komma på för att beskriva vad jag menar. Vilket är det rätta? Det är ju naturligtvis en smaksak men rätt svar på frågan är: Det beror på vad kunden vill ha. Å dom betalar ju Rockfoto, inte mig.


Plan Three publicerade mina bilder från igår som en länk på sin Facebook!


I morgon blir det myyyyyyyys! Å tokröj misstänker jag. :o) Tre band och bara två minneskort! Hur ska det gå? Det går åt dubbelt så mycket minneskort numer. Får köpa fler. Å så ska jag intervjua Deftones!

Tjejtjusning med Plan Three i Märsta

Plan Three är ett Stockholmsband som spelar precis den musiken som jag gillar. Deras skiva är fantastiskt bra och jag trodde dom var jättestora. Igår spelade dom på Garaget i Märsta. När jag var liten och gick på ungdomsgården… den var fyra gånger större än denna lokal i Märsta. Jag har varit på större pizzerior.

Nåja, jag och Malin gick och ställde oss längst fram, vi skulle ju trots allt fota. När Plan Three gick på så blev det dock ganska uppenbart att det här är ett tjejband. Minst de tre första raderna var bara tjejer. Med vassa naglar och viss desperation i blicken. Många kjolar var korta och toppar tajta och urringade. Nog för att medlemmarna i bandet är snygga men någon måtta får det väl vara på desperationen? Kombinationen mycket liten lokal och desperat publik var ganska… annorlunda. Man hamnade ju mycket nära bandet och jag var glad för mitt nya objektiv med lite mer vidvinkel, inget annat hade fungerat. Jag stod så nära att sångaren bokstavligen spottade på mig (av misstag) flera gånger, jag fick micstativet på mig och tjejen som stod bakom mig sträckte sig fram och taffsade (ja, du läste rätt – taffsade) på sångaren. Något som flera gjorde på flera av bandmedlemmarna under kvällen. Man är inte så blyg i Märsta en lördagkväll. Men bandet verkade inte ha något emot det.

Det faktum att alla bandmedlemmarna är tillräckligt snygga för att man ska misstänka att det är ett sånt pojkband som är sammansatt av skivbolag för att attrahera 13 åringar gjorde att bilderna fick en viss karaktär. Jag kan inte beskriva det som annat än flickporr. Jag fick anstränga mig för att försöka få in musiken i bilderna.

Jag undrar lite i mitt stilla sinne om det kan vara så att utseendet faktiskt kan stå i vägen för musiken. Se bara hur mycket av det här inlägget som handlar om musiken. Som är fantastisk! Det är lite tråkigt tycker jag.

Här har ni lite flickporr från Märsta på ett band som gör väldigt bra MUSIK:

Här finns ett galleri med fler bilder.

Här kan du köpa dessa bilder och fler på Plan Three på Festivalphoto

Här kan du se och köpa alla bilder på förbandet 21st Century Messiah på Festivalphoto

Fotomässa och ny kamera

Igår var det dags för Fotomässan och att köpa ny kamera! Mässan var rolig och jag träffade massa roligt folk, endel som jag träffar oftare (Pappa och Malin) och endel som jag träffar väldigt sällan så det var kanonkul! (Josefin, Sofie och Miranda, även Anna träffade vi på en snabbis. Alla från Rockfoto kursen i somras) Men det var även några som saknades som jag hade sett fram emot att träffa (Majja och Tille) Annars var mässan lite ordinär faktiskt, mycket fina bilder, men det känns som den var större förra året. Jag saknade Media Markt som förra året hade pallar med systemkameror uppställda till gris-pris. Sånt gillar jag. I år vann Japan Foto på pris.

Kameran blev det dyraste köpet jag någonsin gjort, efter huset och lägenheten naturligtvis. Det blev en Canon EOS 7D och ett nytt objektiv (Canon 24-70/f2.8 L USM). Mitt första L objektiv. (sånt med röd rand på!) Vad är skillnaden mellan ett objektiv med röd rand på och inte röd rand? I pris är den lille röde randen 150% dyrare. Å man får vad man betalar för brukar det ju heta. Det är bättre testat, korrigerat, skarpare och mer vädertätt. Vädertätt känns som en bra idé när man står mellan bandet och några tusen fulla hårdrockare. Jag köpte mig även en fin liten väska, en bok och ett filter. Men filtret måste jag byta ut för jag fick fel dimension. :o( Allt detta gick loss på ca 24 lök. Hua.

Det gick ganska bra att lära sig kameran, men jag har ju fortfarande endel kvar, jag leker ofta väldigt mycket med fokuspunkterna då det ofta är massa annat skit i vägen och jag har inte fått stenkoll på hur jag byter där än. Men det löser sig under dagen idag. Det enda större problemet jag stötte på var att jag inte kan öppna bilderna i något Adobe-program. CS4 stödjer inte 7D. Det kanske fungerar om man uppdaterar CS4… men jag har inte gjort det av någon anledning… Så under natten har jag fått installerat program och hittat ett helt nytt sätt att arbeta. :o( Men det fungerar, även om det är en tejplösning.

Jag är dock Väldigt glad för min nya kamera!

Nu kan jag inte skylla på utrustningen längre!

Jag har inga ursäkter kvar!!! (förutom min egen inkompetens) Nu ska jag bara komma på ett namn på den nya kameran! Om någon råkar läsa det här och har ett förslag så tar jag tacksamt emot! Hittills har den mest hetat Storebror. Men jag har ju redan en riktig storebror som gör sig väl förtjänt av namnet!

(Ja, bilden är oskarp, jag har ju fotat kamrorna så jag kunde ju inte använda dem…)

Mer utrustningsfunderingar och lite musik så klart. (Deftones mfl)

Idag gjorde jag slag i saken och gick och pratade med ett proffs! Det tog alla gamla griller ur huvudet… och stoppade dit nya. Såklart.

I följetongen 5D vs 7D vann 7D överlägset när det visade sig att de objektiv jag har och funderade på att köpa inte ens fungerar till 5Dn. Kommer aldrig ha råd att köpa gluggar till den så det blir 7D. Men så frågade jag hur det var med ISOn, om det var hög kvalité även vid höga tal. Visst var det så, men om jag skulle fota mycket med hög ISO, då skulle jag köpa Nikon.

Fan. Jag har länge tyckt och känt att Nikons bilder blir aningen krispigare, när man underexponerar med Nikon verkar det gå lite mer åt det blåa hållet med Canon alltid svänger åt gul/brunt. Det blåa blir mycket krispigare och jag gillar kvalitén på Nikon bilder. Men va fan. ALLT jag har är ju till Canon, även om jag skulle byta ut Tratten (Tamron 70-200/2,8) till en med Nikon fattning så har jag ju blixtar, fjärrkontroller och alla andra tillbehör till Canon. Dessutom kommer jag spara den gamla kameran (Canon 400D) och ha med båda emellanåt. Blir det lite strul med filhanteringen och såna konstigheter när man har två olika kameror? Nä, just det blir ju kanske inte ett problem, men jag kan ju tillexempel inte bara flytta blixten till den andra kameran. Å tjugofemte sidan så använder jag sällan blixten.

Canon EOS 7D:

  1. Jag har förmodligen lättare att lära mig kameran då jag redan har en Canon. Dessvärre så flyttar dom på alla knappar så dom sitter inte på samma ställe ändå. (+2-1=1 poäng)
  2. Jag har alla tillbehör och objektiv till detta. (Ett bra, ett halvroligt och två sopiga gluggar) (+4 p)
  3. Den ligger bättre i handen än Nikon (2 p)
  4. Den är aningen snyggare (0,02 p)

Totalt: 7,02 poäng

Nikon D300S

  1. Det är en Nikon. (-1 poäng)
  2. Jag måste köpa allt nytt (-5 p)
  3. Den är ful. (-0,02 p)
  4. Bildkvalitén (+4 p)
  5. Bildkvalitén vid höga ISO (liggande 8)

Totalt: 2,02 poäng plus oändligheten.

Jag tror jag har kommit till en punkt i mitt liv där jag får inse att när jag gick och vann den där kameran (Canon EOS 400D) för fyra år sedan så skrevs det mycket mer i mina stjärnor än jag kunnat ana. Jag får lita på ödet helt enkelt. Jag kan inte byta nu. Någon vacker dag när jag skriver ett sponsor avtal med Nikon (haha!) så blir jag en glad flicka. Men än så länge har dom inte ringt! :oP Å det är ju inte så att Canon är dåliga, det är ju hårfina skillnader, men det är just dom hårfina skillnaderna jag är ute efter. Men hallå: Kör Emma Svensson med Canon, då är det fan bra nog åt mig!!! Visserligen har hon 5D:an, men hon tjänar ju pengar på sitt foto med. Det gör inte jag. Än.

Stort tack igen bloggen! Du har hjälpt mig att få reda i mitt förvirrade huvud. Eller ja, du har gett mig ett ställe att reda ut alla trådar jag har fått från andra och mig själv. Nu vet jag vad jag ska ha:

CANON EOS 7D + 17-55/2.8 IS KIT (21 999:-)

Men hallå, vilket anti-klimas att det är värsta (s)kit objektiv på bilden… Rajala har lite kvar att jobba på i bildväg med andra ord.


På ett helt annat ämne: Deftones, Khoma och Coheed & Cambria

I helgen blir det hooola baloo! Förutom att jag ska på fotomässan är jag bekräftad på Plan Three (lördag), Bo Kaspers (söndag), och högst troligt även intervju av Deftones (måndag) samt för hoppningsvis fotning. Konstigt att det är lättare att få bekräftelse på att man får interjvua än att man får fota. Borde det inte vara tvärt om? Lättare att ha att göra med skivbolag än arrangör kanske?

Det kommer nog bli en fantastisk spelning på måndag med tre fantastiska band: Deftones, Khoma och Coheed & Cambria. Khoma fotade jag på Peace & Love i somras, det var fantastiskt så det gör jag GÄRNA igen. Förutom att jag gillar musiken oerhört mycket så är ju sångaren fantastisk på scenen, enorm känsla och inlevelse. Jag har även hört rykten om att bandet funderar i andra banor så de kanske inte har så långt kvar. Vilket vore väldigt tråkigt. Khoma var anledningen till att jag ville gå på den här spelningen från början. Sedan började jag lyssna på Deftones och Coheed & Cambria för att kolla vad det var och det är ju fantastiskt. Tre helt olika band som på något sätt matchar. Ser mycket fram emot detta. Har börjat fundera på massa frågor till Deftones med, spontant känns det inte lika nervöst som inför Disturbed. Vet inte riktigt varför. Kanske börjar jag (ve å fasa!) vänja mig?! Eller i alla fall veta vad jag har att vänta mig. OBS! Detta är INTE att misstas för att vara rutinerad, bara så att just nu, en vecka innan, så känns det mest rätt roligt. Även om jag hade aningen panikångest på förmiddagen så har den övergått i nyfikenhet och just nu känner jag ingen ångest över detta alls. Men jag oroar mig inte för att jag inte har någon ångest, det kommer säkert. Som ett brev på posten. Kan man få ångestdämpande på posten? Jag brukar få roliga mail om mer, men oftast mindre tillåtna substanser… Dom har säkert något mot sånt med. Nä, det är nog ingen bra idé. Jobbar på att förbereda mig i stället. Å träna engelskan ordentligt. Den hårda vägen.

Utrustningsfunderingar: 5D vs 7D

(VARNING! Tekniska termer förekommer bitvis hänsynslöst!)

Nästa helg är det dags för den årliga fotomässan här i Stockholm, naturligtvis ska jag dit. Jag planerar att köpa ny kamera och lite nytt ”glas”. Haha. (Jag ska börja prata lite mer foto slang tror jag.)

Objektivet jag tänkte köpa är en normalzoom (Tamron Objektiv AF SP28-75/2,8 DI IF XR till Canon) så jag kan få lite andra kompositioner, vill ha med lite mer omgivning och kunna stå lite närmre. Här finns en bra förklaring på vad de olika brännvidderna gör för kompositionen. Objektivet är inte problemet, klart jag vill välja en Canon med stabilisator och allt tingel-tangel man kan komma på, men jag har helt enkelt inte budgeten till det. Problemet är:

Kameran. Jag väger mellan två versioner. 5D och 7D. Dessa faktorer är de som är viktiga för mig med poängsättning:

  • Sensorstorlek och kvalité: 5D tar helt klart hem matchen, (5D 2p)
  • Bildserier, jag tar ofta bildserier på scenen, här är 7D snabbare, har dock bara siffror på jpg, inte på RAW. I jpg siffror är 7D dubbelt så snabb. (7D 2p)
  • Brännviddsfaktor. 5D ändrar inte brännvidden något utan har 1, medan 7D har en brännvidsförlängning på 1,6, vilket gör att man kommer aningen närmre med 7Dn. Båda är bra, fast på olika sätt. Står jag vid scenen är 5D bättre, står jag längre bort i lokalen är 7D bättre. Oavgjort.
  • ISO och kvalité vid hög ISO. 5D pga sensor kvalitén. (5D 2p)
  • Storlek. 7D är aningen mindre och jag har pyttehänder, kommer slita på handlederna med 5Dn. (7D 2p)
  • Megapixlar är inte viktigt, det skiljer mindre än 15%, då är kvalitén på sensorn viktigare. Kanske borde 5D tom få minuspoäng för att det blir för mycket data att hantera.
  • Pris. 5D: 19 500:-, 7D: 13 500:-. 7Dn ca 30% billigare. (7D 1p)

Summa: 5D får 4 poäng och 7D får 5 poäng.

Funderingar kring detta:
Aj fan. Jag var helt säker på att 5D skulle vinna i en ärlig uppställning. Hm. 5Dn är ju proffsigare med ff-sensor och allt. Men å andra sidan kommer jag typ Aldrig ha råd att köpa glas som gör den senorn rättvisa. Men det här med ISOn är ju Jätteviktigt. Men nu har ju inte 7Dn dåligt ISO omfång, frågan är skillnaden i kvalité vid höga ISOn, den är ju av Yttersta vikt, då kommer vi  ju in på sensor kvalité igen. Till höger har vi bild tagen med dålig kamera och mycket högt ISO, detta är inte risken med någon av dessa kameror, men det är detta bruset man vill undvika. (På scenen står Paramore, om någon undrade och inte tyckte det var jättetydligt! :) )

Magkänslan då?
Ja, den måste man ju gå efter med, det är ju kanske den som är viktigast. Jag vet inte. Jag vill ha en kamera jag kan växa med länge. Den jag har nu har jag växt med i många år och den kommer inte att pensioneras bara för att jag skaffar en ny. Magkänslan säger att det väger mellan sensorkvalitén och sekvenstagningen. Men å andra sidan, om jag inte kan greppa kameran ordentligt så spelar ju inte detta någon roll. Mina händer kommer ju aldrig växa. Nuvarande kameran (400D) ligger ju som en smäck i mina pyttehänder.

Tar jag 7Dn så kan jag på samma budget uppgradera objektivet till ett Canon.

Min magkänsla säger att jag behöver hjälp av ett proffs. Som vill mitt bästa, inte bara sälja upp den som har högsta marginalen. HJÄÄÄÄÄÄLP!!!!

Vill avsluta med ett stort tack till Tille som hjälpt mig med funderingar.

Veckan som varit (Taste of Chaos mm)

Vilken vecka det har varit. Jag skrev förra lördagen om att jag inte visste hur veckan skulle gå. Nu vet jag hur det gick:

Måndag…
… var en fruktansvärd dag. En sån dag när jag (som inte druckit på 15 år) tänkte på väg till jobbet: Jag behöver en drink. Väldigt lite sömn och mycket som surrade i huvudet.

Tisdagen…
… började i samma andra som måndagen, men med lite mer sömn i ryggen. Efter arbetsdagens slut så fick jag Samtalet. Min bildredaktör ringde. ”Hej, vad gör du, vill du fota Bullet for my Valentine?” jag stod ju på reserv listan. Så klart. Redan då började energin återkomma, och det snabbt. Jag fick lift med en kollega in till stan, en sån upptagen kollega som satt i telefon hela tiden så jag satt i min egna lilla värld och bara log. Jag skulle få fota! Efter mycket väntan så kom vi in i diket, vi fotade våra tre låtar och sedan ut igen. Eskorterade hela vägen ut ur byggnaden. Fine, jag skulle ju ändå få intervjua Disturbed dagen efter och kände att jag behövde förbereda mig lite mer. Med andra ord blev det lite sent på tisdag kvällen med.

Onsdagen…
… var till en början en orons dag. En osäker dag, vad skulle hända? Terroriserade LiveNation och Warner Music för att få reda på om jag skulle få fota och när och var intervjun var. Det hela satte inte igång förrän runt 18:00. Sen var det pang på! Intervjua Disturbed, springa in och fota de resterande banden. (Missade två band) Hem och redigera bilder till morgontimmarna, kom i säng runt 5:30.

Torsdagen…
… hade jag tagit ledigt. Jag vaknade vid 8:30 och skrev rent intervjun. Det gick förvånansvärt bra att skriva rent, om jag jämför med Biffy intervjun, den tog många timmar att färdigställa, fick ju sitta och tolka först. Nu var det bara att köra på något sätt. Sedan var det dags för lite vila och ett besök på Lotta-spa:et. Där efter gick jag och Malin på Stone Sour, bara för att njuta. Blev lite sent då med.

Fredagen…
… var aningen oinspirerad och sömnig med tanke på veckan. Men det som skulle göras på jobbet blev gjort. Kvällen toppades  med lite After Work på TGI, jag tog Jack Daniels kycklingen. Kunde inte låta bli, det fick bli den perfekta avslutningen på en fantastiskt rockig vecka!

Lite djupa musik tankar:
Det har rent musikaliskt varit en fantastisk vecka. Måndagen var en sån dag som man hör om i många arga metall-låtar. Sen kom tisdagen med Bullet for my Valentine. Att fota Bullet for my Valentine gav mig åter något slags hopp om livet. Sedan började den riktiga behandlingen. Papa Roach var fantastiska och jag fann att jag för första gången på länge inte kunde låta bli att dansa i fotodiket, något som inte är jättebra eftersom man får så oskarpa bilder. Fick använda all min viljestyrka till att låsa knäna så jag skulle kunna få några bilder. Så går Disturbed på, det är verkligen terapi. Dom tar tag i ens mentala muskelknutar och bara mjukar upp. Thai-massage för själen. På torsdagen fortsatte HELLYEAH med behandlingen och varje puka som satte igång vibrationer i hela bröstbenet gick rakt in i själen. Fantastiskt. Efter det kom Stone Sour, då var man aningen mosig redan till att börja med. De tillförde enorma mängder energi, framförallt den akustiska versionen av Bother är som aroma-terapi för själen och rätar ut de sista skrynklorna. Sen var det det här med kärleken. En fantastisk teater-apa till frontfigur (Corey Taylor) fick en verkligen igång publiken. Han skrek, vi skrek. Man införde något som hette Wall of Dance, liknar en Wall of Death ganska mycket men med mer dans… Även om det är publikfrieri så känns det fantastiskt skönt när bandet säger saker som ”Vi har varit på turné länge och saknar våra hem och familjer, men när man möter en publik som er, då är jag hemma” Det är kärlek. Jag har fortfarande ont i halsen.

Videon till ”Bother” här.