Popaganda 2011, lördag

14:30 Urban Cone
Jag har sett dem förut och de är väldigt bra. Jag hade inte riktigt placrat dem i popfacketutan snarare rock. Men det är kanske för att jag är rocker i själen och vill ha dem på min sida. Jag gillar det massor, ska man klaga på något så tror jag att båda sångarna har samma talfel/uttalsfel, som bara dyker upp ibland. Det åker liksom in för mycket sch-ljud. Som att man inte öppnar käkarna utan silar ljudet mellan tänderna. Men det gör inget. Det är lite charmigt. :-)

15:00 Those Dancing Days
Vicket mysigt gäng tjejor! Här märks det att det är roligt att spela musik och stå på scenen! Tajt, dansinspirerande gladpop med massa drag under galocherna! Gillar trummisen massor, det där är verkligen ingen lat tjej! Vilken fart! Ser nu att jag inte har valt ut någon bild på trummisen, ska åtgärda det.

15:45 Syket
Syket har INTE bråttom till slutet av sina låtar. Det går i sakta mak och man kommer fram när man kommer fram. Fikapaus!

16:15 Jenny Wilson & Tensta Gospel Choir
Jenny Wilson är säkert riktigt stor i sin genre och hon är riktigt bra, om man tittar objektivt. Men subjektivt så är det inte riktigt min kopp the. Känns som hon skulle passa jättebra på Jazz festivalen.

17:15 Stockholm konstsim herr
Halvnakna killar, hur fel kan det bli? Jag är där med kameran! :-)

17:45 Delorean
Fyra spanjorer som levererar ett himla drag och det är riktigt dansvänligt.

18:30 Säkert!
Ett av de band jag sett fram emot mest och hon är ju kanon! Men det visste jag redan. Å många verkar hålla med mig. Hon har ett väldigt speciellt rörelseschema, ett lite spattigt sätt att röra sig som ger ett osäkert intryck. Det gör det känns som att hon absolut inte förväntar sig att alla tycker hon är kanon eller tar det för givet, hon känns väldigt ödmjuk på något sätt. Fantastisk kort sagt!

19:30 Junip
Det här gick inte heller jättesnabbt. Men ganska skönt även om det inte hände jättemycket på scenen. Men det hör ju till musiken. Sångaren har en fantastisk röst som påminner om någon men jag kommer inte på vem. (Tillägg: En trogen läsare gjorde mig uppmärksam på att sångaren i Junip ju faktiskt är Jose Gonzalez som man har hört lite överallt tidigare. Så han låter inte som någon annan, utan han är den han lät som… eh, ja, ni fattar hoppas jag. Lottas musikutbildning fortsätter, jag lär mig nya saker hela tiden.)

20:15 Midlake
Men hallå. Det här är ju inte pop någonstans. Detta är väl softrock om något. Nu ska man ju inte hålla på och kategorisera sådär, men dom gör ju det när dom döper festivalen som dom gör. Då kan man ju inte låta bli. Nåja, skit samma. Midlake är i alla fall riktigt jäkla skitbra! Det rockar som attan! Fast på ett soft sätt. Med massor av tvärflöjt…

21:15 jj
Jj har jag fotat förut, då var det en ren mardröm om man ser till ljusförhållandena. Nu spelar de på samma scen, samma tid som Serenades gjorde igår och det var ett h-vete. Hoppas det blir bättre nu. (senare:) ja…. Det blev ju inte direkt bättre. Men räddad av publikkamerornas blixtar så fick jag en bild på ”gitarristen” i alla fall. Jag tror däremot att jag inte fick nåt på han som faktiskt spelar musiken/trycker på play. Synd. Det är ju faktiskt han och sångerskan som gör hela jobbet, så är det enda som gör att man vet att han är där att det låter musik och det rör sig ett litet självlysande armband i bakändan av scenen dit ljuset inte når. Alls.

22:00 Lykke Li
Jag kan inte annat än erkänna att jag blev lite nervös. Det fanns lite restriktioner på var man fick röra sig i fotodiket och jag har på något sätt idoliserat Lykke Li. Musiken är bra och hon bjuder verkligen på en visuell show. Publiken är taggad och hon är ju lite av en superstjärna. Jag glömmer hela tiden bort att hon är svensk. :-)

Massor av fler bilder hittar du här:
Galleri: Popaganda 2011, lördag.
Se även: Galleri: Popaganda 2011, fredag

Jag var där för Festivalphoto, se mina bilder och min kollegas på Festivalphotos galleri om Popaganda 2011. Där kan man även köpa bilderna.

Resten av festivalen då? Bäst var helt klart solvarma smartiesmunkar med choklad på. Mums. Sämst var nog att jag fick så himla ont i axeln av väskan, känns som muskelinflammarion men vet att det går över på någon dag. Hade likadant på Peace & Love. Så går det när man bär runt på så himla mycket glas!

Men det är med ett visst vemod som jag lämnar festivalen. Hur man än räknar så är det sommarens sista festival. Visst, jag kommer plåta mer men det är säsongens sista festival. Efter det här går vi in på hösten. Det här markerar slutet på en fantastisk sommar. Jag vet inte hur många band jag har fotat men lågt räknat är det massor. 6 riktiga festivaler tryckte jag in från maj till å med augusti och massor med enskilda konserter.

Livet går inte under men det är slutet på en liten era. Min första stora festivalsommar. Men som sagt, Lykke Li har inte ens spelat klart än, och jag ser redan fram emot nästa konsert som jag hoppas blir Danko Jones på Grönan på fredag.

Popaganda 2011 -fredag

Idag var det första dagen på årets Popaganda. Här är banden som spelade och lite bilder.

14:15 Adventure of
11 pers. Riktigt dra med mycket själ. Även om det ljudmässsigt saknades något. Basen för lågt inställd? Bröstkorgen darrade inte.

14:45 Me And My Army
Var det soundchecken eller? Jag gillar Me And My Army massor ”på skiva”, men jag undrar om något hänt precis innan dom gick på scenen? Släpigt, spänt och inge drag alls. :-(

15:30 Samling
Jag gillar Samling. Det är bra musik, kanske inte röjig utan… Mörkpoppig? I brist på bättre uttryck. Kanske lugnrock? Tajt och bra, ganska likt det på skiva. Lite av en favorit hittils. Ja, bara tre band har iofs spelat! :-) (senare; de blev favoriten för hela kvällen)

16:00 Saint Etienne
Två glada kvinnor på sång och två ganska glada män på… Eh, dator? Lite gulligt och alldeles för gladpoppigt för mig. Men dom hade fina klänningar och ”körkvinnan” hade en fantastisk silvrig hudton. Hoppas jag får fram det i bilderna.

17:00 Cults
Lugnt och fint, men med en lite twist. Som den söta flickan i fin klänning och rött läppstift som pekar finger och skriker, men i rätt tonart. ”Pretty with an edge.” Jag gillar’t!

17:45 Henrik Berggren
Det är uppenbart att det är mer till Henrik Bergren än jag någonsin kan veta. Aldrig har jag sett så många stå och gråta på första raden. Å inte lite, utan verkligen mascara flödande, hulkande skrik-gråt. Han körde lite Broder Daniel låtar och det känns som jag inte är rätt person att säga något om det här, för jag har uppenbarligen ingen aning. Här är iaf bilderna, dom får tala för sig själva så får bilderna (som sig bör) stå för olika saker beroende på vem som ser dem.

18:45 Is Tropical
Hård väldigt elektronisk pop med väldigt mycket anonymitet. Gillade att trummisen hade hemnycklarna i ett snöre om halsen. Det enda som ger en hint om deras ålder? Sångaren halsade iofs vin med.

19:30 The Go! Team
Det här är musik man blir glad av. Ett himla drag och man vill bara dansa dansa dansa! Ett mycket jämnställt band med hälften tjejer och hälften killar. Till skillnad från ett annat band så spelade tjejerna även instrument. Tom trummisen var tjej. Fast ibland fanns det två, han spelade olika instrument på varje låt tror jag!

20:30 Serenades
Marcus KrunegÅrd och Adam Olenius i sin nya konstallation. Guben i lådan som jag har nämnt tidigare. Väldigt bra men mardröm att fota, inget frontljus alls så det blev mycket siluetter.

21:30 Arcade Fire
Riktig huvudattraktion och alla var som gamar, folk trängde sig och knuffades. (publiken, inte så mycket fotograferna.) Riktigt bra, ösigt och showigt.

Massa fler bilder finns i:
Galleri: Popaganda 2011, fredag

Det var lite annorlunda folk på popaganda i år. Färre ”typiskt popiga” och fler ”vanliga” och faktiskt en hel del rockers. Inte många men att det är några gör att det är många fler än förra året. Det är inte fullt så många breda, korta luggar, moppe-mustascher, flugor, kjol och låga finskor med knästrumpor som förra året. Å jag har bara sett ett gäng med glasögonen med stora svarta bågar. Vet inte om det är att det är lite bredare line-up i år som gör det. Eller om jag har vant mig kanske.

Dagen i övrigt har varit lite blandad. Jag har gillat mycket av musiken, det var egentligen bara ett band som var lite tråkiga. Humöret mitthar inte varit på topp hela dagen efter en… Vi kan ju kalla det administrativ miss så stundtals har jag gnisslat lite tänder. Men allt löste sig naturligtvis, än så länge, vi får se vad som händer imorgon. Det är när man upplever motgångar som man på riktigt märker vad som får en på bättre humör. I mitt fall är det musiken, framför allt live musik, och att få fota live musik.

Musiclovers

Europe och Takida på Sjöhistoriska

Det var länge sedan jag var på någon konsert på sjöhistoriska men det måste ha varit längre sen än jag kunnat ana. Var det verkligen så här litet? Tror dom har ställt scenen lite längre fram… Hoppas det. Eller så har jag sett så väldigt mycket större konserter nu. Tror det är en kombination. :-)

Första bandet Carpark North var riktigt bra. Jag ska verkligen kolla upp dem mer. De är danskar. Lite gitarr, sång, elektroniskt/synthar och ett sabla ös på trummorna. Å ganska glatt faktiskt, även om publiken är väldigt… Av. Jämfört med vad dom kunde varit och skulle bli. Men alla verkade ändå tacksamma för detta band med.

Takida

Jag trodde diket skulle vara knöfullt med fotografer men vi var kanske fyra. Högst. Jag har sett Takida spela…. Jag vågar inte räkna hur många gånger, men jag tror det är ensiffrigt. Men jag kan inte garantera det. Jag är lite töntig, jag vet, men jag blev lite star-struck när dom kom in på scenen. Lite svag i knäna. Scenen var så liten att jag var tvungen att använda vidvinkeln, zoomen hade aldrig gått. Jag fick verkligen skärpa till mig när Robban kom å posade några decimeter från linsen, annars kanske jag trillat ihop i en hög. (men inte skakat, bara försökt resa mig igen)

Det som alltid är håftigast med en Takida konsert är allsången. ALLA kan ALLA låtar. Men idag fick Robban tvinga igång folk. Men alla kunde i alla fall Curly Sue. Annars hade jag blivit besviken på publiken. Kanske är det för att det är Europes hemstad? Eller är bara ackustiken kass i tältet? Alla kan iaf klappa, utom jag, för jag bloggar! :-D nu ska jag nog njuta lite istället!

Takida släppte ju just en ny skiva, jag tror det kan vara lite orsaken till avsaknaden av allsång, man har inte hunnit lära sig de nya låtarna på de fyra dagar som ny skivan varit ute. För publiken blir tokig när den får chansen.

Europe

Det var verkligen Europes kväll ikväll, även om man inte kan tro det när strömmen går mitt i första låten. Inget ljud, bara Ian som bankar kastruller. Men dom finner sig snabbt och joey passar på att gå ner i diket och hälsa på alla fansen. Så klappade han mig på armen när han gick förbi…..!!!!!!!! Bidde nog mer star struck än takida, när jag inser. Jag hade en GIgantisk planch med Joey på när jag var liten. Ovanför sängen. Efter ett tag kan dom inte mjölka längre och går av scenen. Publiken spontansjunger Carrie och kvällens stäpäls allsång är ett faktum. Efter ca 15 minuter fungerar ljudet igen. ”äh, vi kör utan ljus”…..men…. Men… Tack? Men det kom tillbaka ganska snabbt i alla fall.

Jag var tvungen att springa efter de tre första låtarna, jag ska ju trots allt leverera bilder innan jag får gå å lägga mig å klockan ringer Tidigt imorgon. Men oj vad gärna jag hade stannar. Hörde den ”riktiga” versionen av Carrie från busshållsplatsen…. Mera allsång. Vågar inte riktigt tänka på vad som hände under the final countdown. Nåja, jag känner att jag hann få bilderna i alla fall:

tummen upp!

Massa fler bilder på: Galleri: Europe & Takida på Tältturné

Komplettering angående Takidas polisanmälan av Gaffas recension:… alltså. Hm. Ja, jag håller med om att Takidas senaste platta inte är det bästa dom har gjort, den saknar nästan helt kontrast och det är antingen hårt eller mjukt, och faktiskt lite krystat. Men det är en helt okej rockplatta. Dom kan bättre men den är okej. Men va fan. Något vett måste man väl ha när man skriver en recension?! Fantastiskt oproffsigt och bara en bekräftelse på att man inte har tillräckligt med ordförråd eller intelligens att uttrycka sig på ett lämpligt sätt. (läs GPs artikel här, jag vägrar länka till Gaffas)

Intervju: Seventribe på Sonisphere Sverige 2011

Seventribe är det galna bandet med många medlemmar och rosa skjortor. Jag fick möjligheten att intervjua sex av dem (Mike Thaison, Handsome, Manman, Kid Bondage, Mike JR och Red Sixx) strax efter att de öppnat på Sonisphere Sverige. Håll i er, det är inte alltid solklart vad de menar, men fantastiskt underhållande.

Jag har inte sett er sen i oktober, vad har ni haft för er?
-Fingerpaint… and fingerpain.

Mycket spelningar verkar det som, stora. Sweden rock tillexempel.
– Det hände, det var kul.
– Fast tvärt om, eller som en release.
– Det jävligaste är att när man är på fyllan, det har ju aldrig hänt. Så har det verkligen hänt?
– Vet inte.
– Var du där?
– Äh, jag vet inte.

Vad har varit störst?
– Det har varit våra ståfräsar.
– Allting egentligen, man kan inte skilja på äpplen och lastbilar, det är lixom alltid samma känsla.

Oavsett storlek på scen?
– Vi har gjort det vi gör i tio år, det spelar ingen roll om det är sju pers i en källarvåning eller om det är Sonisphere, vi gör vår grej ändå. Det är några fler pers i publiken bara. Men det känns inte när man står på scen.
– Rent praktiskt är det ju lättare att göra en Wall of Death nu, är man sju pers är ju lite svårt.

Jag såg att ni får skriva autografer!
– Jag skrev ingen autograf, jag ritade bara en kuk.
– Det är ju din autograf. Du heter ju kuk.
– Vi har jävligt lojala fans, som funnits med oss i hundra år. Vi är fåra fans lojala också.

Vad händer nu?
– Nu kör vi mera spelningar sommaren ut, sen är det skivinspelning i höst.

Är ni klara med allt material?
– Nej, inte riktigt. Vi jobbar på det, det måste testas ordentligt först. Alla låtar måste gå igenom live testet. En låt är inte bra bara för att det är lite gitarr gnid på skiva. En låt är bra om man ser publiken studsa. Då är en låt bra.
– Sen kan dom också behöva köra sovrumstestet.

Vågar jag fråga vad sovrumstestet innebär?
– Sovrumstetet är så här: Den bästa knullmusiken jag över huvudtaget vet är att lyssna på Deftones. All sån här r’n’b skit det finns inte. Deftones är helt klart den bästa knullmusiken.
– Nej, den älskar man till.
– Nej, det är knullmusik.
– Kan vi någonsin slå Deftones i knullmusik, då har vi kommit jävligt långt.

Något att tillägga?
– Vi är jättetörstiga nu och är skitsura på att dom inte har den oranga baren.

Ja, hur är det att vara sponsrade av…
– Nej, det är vi inte, det är ett samarbete. Det är lite som jägaren och hunden. Hunden är ju nöjd, tror han, så länge man samarbetar, men när jägaren skjuter han i röven, då måste man hem och dricka, för då är man törstig. Det har varit kallt, men nu är det varmt. Kallt eller varmt. Flicka eller man. Fågel eller fisk.
– Hund eller jägare.
– Jägare eller mästare!
– Det här bandet har ju alltid letat efter bra samarbetspartners, om det är skivbolag eller vad det nu är för någoting. Jäger har ju klivit in…
– Dom är ju själva turbomaskinen
– Dom är jetmotorn på det urspårade godståget.

Sonisphere Sverige 2011

Igår gick årets version av Sonisphere Sverige av stapeln. Besökarantalet slutade på 15360 personer. Inte illa, det gick med andra ord bra mycket bättre än jag någonsin kunde ana. Kanonkula!

Mitt favoritband igår måste jag nog säga var Mustasch. Störst var (otippat) In Flames! Detta om man räknar i hur många som blev överburna över staketet avsvimmade innan de tre första låtarna var slut(!). Roligast att fota… finns ingen konkurrans; HELT klart Seventribe. Var man än riktar kameran så missar man fem saker. Det händer så mycket på scenen att man blir vindögd. Jag körde med det vidaste jag har, ändå räckte det inte. Jag fick även äran att intervjua dem igår, något som alltid är aningen kaotiskt! Intervjun kommer i sin helhet i ett nästa inlägg.

Här är några av mina favoritbilder i alfabetisk ordning:

Airbourne:

Arch Enemy:
Den lilla kvinnan med den stora manliga rösten. Grawlar med de bästa av dem!

Dead By April
Jag hörde någon (vet inte om det var i publiken eller om det var i pressrummet) som om nämnde Dead By April som Metalvärldens boy-band. Jag tror dom har rätt, på sina promo bilder är dom dessutom galet photoshoppade. Här är några bilder, inte alls photoshoppade. Men tre bilder för att illustrera pojkbands-poängen:

Graveyard
var årets 70-talare. Så väl i musikstil som klädstil. Fantastiskt roligt.

In Flames
När jag står där och plåtar så bara känner jag att jag MÅSTE ha plåtat dem tidigare. Men hur jag än tänker och tittar så hittar jag inte att jag plåtat dem. Det visade sig att dock att den glaá gitarristen (Niclas Engelin) även spelar i (startade) Engel, som jag ju plåtat tidigare. Hur som helst så fyllde dom söderstadion och publiken var galen.

Mastodon
Här är mina favoritbilder:

Mustasch
Ralf i all sin storhet!

Seventribe
Man måste nästan se alla bilder, dom finns i galleriet, men här är ett pyttit urval:

Slipknot
Sist ut har vi kvällens huvudakt.

Massa fler bilder hittar du i:

Galleri: Sonisphere Sweden 2011

Alla bilder och lite till finns att titta på och köpa på Festivalphoto.
(Slipknot ej till salu, photorelease)

Biffy Clyro & Foo Fighters @ Milton Keynes Bowl

Jag misstänker att det är minst fyra personer där ute, okej fem, som väldigt gärna vill höra hur konserten var, i detalj. Så jag tänkte att här följer en liten recention!

Vi gick hur länge som helst från bilen, det kändes som flera timmar, för vi var hungriga och törstiga. Väl framme hade första bandet (The Hot Rats) redan börjat spela, men det gjorde inte så mycket för dom var inte skitbra. Vi fick våra börjare och Cola och började leta plats… Det hade antagits att det skulle vara väldigt lite folk på plats för vi trodde vi var tidiga. Vi var INTE först. Vi kan ha varit bland de sista. Hur som; vi hittade en bit gräsmatta där ingen satt (kanske för att det låg massa kycklingben där?) och gjorde oss hemma.

Jimmy Eat World började spela. (Till höger bilden från Peace & Love i veckan, han såg ungefär likadan ut, men med en svart skjorta istället för en blå.) Jag ska vara helt ärlig… Jag tröttnade efter första låten. Det är lite för… platt för min smak. Som man sa: alla låtar låter likadant; samma takt, förmodligen olika text (svårt att avgöra) och ungefär samma röstläge hela tiden. Jag gillar iofs hans röst, den är verkligen karekteristisk. Här är den låten jag kände igen bäst och tycker är ganska bra. Som låter ungefär som allt annat dom gör.

Sen var det ju dags… MON DA BIFF! Dom körde, åh va dom körde. Å folk sjöng med. Väldigt mycket. Det kändes mycket bättre än på Stadion för här hörde jag att hela stadion sjöng, det gjorde jag inte i Stockholm. Kan ju varit att vi stod lite bättre till den här gången (jättelångt bak). Svaret på den första frågan på allas läppar är Gröna. Idag hade Simon gröna byxor. (Bilden till höger är från Stockholm) Jag vet inte vad mer jag ska skriva, de rockade ju som vanligt. Vi skrek oss hesa till God & Satan, dansade till Bubbles och Jessicas favoritlåt var Many of Horror. Här kommer en liten bild från hur det faktiskt såg ut idag när Biffy Clyro spelade och tittar man noga kan man skymta att Simon hade gröna brallor:

JO! Förresten så spelade dom en ny låt! (när hade dom tid att skriva den?!) Det var bra men inte sådär bra att man kissar på sig. Men det brukar ju inte Biffy låtar vara första gången man hör dem, utan det är när man hör dem för femtonde gången som dom är så bra att man kissar på sig å sen blir dom bara bättre. Betyder det här att dom har någon typ av skiva på gång?! Det vore ju fantastiskt roligt. Kollade turné planen nu och dom har typ en månad ledigt mellan 20 juli och 26 augusti… kanske spelar dom in en skiva då… eller spenderar tid med familjerna, det vore säkert trevligt det med, tror dom varit på turné typ konstant i ett par år nu… eller om det var typ 20. :o)

Jag insåg även idag att det var femte gången jag ser dem på typ lite mer än ett år…. nåja, man måste ju få vara fanatiskt fan till något! Tyvärr hade dom sålt slut på allt merchendise när jag skulle köpa mig en snyggare tischa.

Jaha, sen var det då dags… Foo Fighters går på. (till höger bild från Stockholm) Dom har ju verkligen helt hysteriskt många fans och hela Milton Keynes blir galna. Dom river av hitlåt efter hitlåt. Efter typ två timmar börjar jag fundera om de inte har slut på hitlåtar någon gång? Då river dom av några till. Mr Grohl svepte fyra öl på scenen under showen, (vad jag såg). Jag svär att vid flera tillfällen så var det faktiskt 65 000 personer som klappade händerna och/eller sjöng. Det var faktiskt Heeeeelt sjukt. På låten Monkey wrench så skakade faktiskt marken. Skakade. Å vi var inte i någon byggnad eller så utan stod faktiskt på bergrund i ett gammalt stenbrott. Men man hade kunnat mäta det på richter-skalan om man velat. Om vi var ensamma? Nä, inte riktigt, här är ett riktigt dåligt panorama som jag gjorde, men det fyller sin illustrativa funktion i alla fall;

så nä, vi var inte ensamma. Här är en annan lite finare bild, i kvällssolen;

Tränade lite på att fota festivalliv med, men fick egentligen bara en bild… And on that note Im off to bed! Its been a long day and I think I broke my record. Tror jag slutade på typ 18 000 steg! Helt galet. Men det var mycket gående, dansande och annat spännande så det är inte så konstigt att man har ont i fötterna.

Natti natti!

Peace & Love 2011, en sammanfattning

Ojoj, hur sammanfattar man det här? Helt hysteriskt. Tre dagar som var helt fullpackade med spelningar, fotande, redigerande, bilåkande och där emellan om man hade tid: lite mat och sömn. Med betoning på lite. Festivaldieten går ut på att äta helt sjukt kaloririk mat men i ganska små (och dyra) portioner på oregelbundna tider och med väldigt mycket motion där mellan. Det i kombination med ganska lite sömn… ja. Ni förstår var det är på väg. Igår hade jag 16 000 steg, tror jag har snittat där någonstans hela tiden, morse när jag vaknade hade jag 2000 innan jag gick upp… hur nu det gick till.

Vad var bäst?

Festivalen på det stora hela är ju galet välorganiserad. Bara två band var ca 5 minuter sena. Resten började nästan på öret. (gilla!) Några fotografer hade tydligen haft strul med sina fotopass, sånt gör mig lite nervös, men jag upplevde det inte själv och har inga detaljer, annars var det smoooth sailing.

Gällande musik måste jag faktiskt säga… Tantrum to Blind och 30 seconds to mars. Fan va tråkig jag är, det var ju dom jag åkte för att se, båda dom två banden har jag sett förut och jag såg mest fram emot dem. Sen gillade Sick Puppies väldigt mycket och en hel del annat! Typ Volbeat, Veronica Maggio (!), I blame Coco, Dolly Daggers (måste kolla upp). Roligast att fota var nog Tantrum To Blind, M.I.A (för den enorma utmaningen) och Sahara Hotnights för det draget i Josefin (trummor) Även Teddybears var fantastiskt roliga att fota i sina björnhuvuden. Även Volbeat var ju fantastiskt roliga att fota, dom var ju så glada över att spela! Å inga fotorestriktioner och konstiga regler. Sånt gillar jag!

Vad var sämst?

Att endel väljer att spela musik högt i pressrummet. Amerikanska artisters konstiga fotorestriktioner. Vad är det med det landet och konstiga kontrakt och bestämmelser? Lite illa var det med att man inte fick reda på att man helt plötsligt inte fick fota förrän man kom ner till diket. Alla A-fotografer fick minsann mail och SMS, men vi som är lite B får glatt märka det när vi kommer dit. Det är ju trots allt vi som inte får fota som borde fått reda på det. Fick dock ett SMS om att det var TOTALT fotoförbud på Bob Dylan ikväll… Hade man ju kunnat räkna ut. :o) Annars var det inte mycket jag störde mig på. Det var helt enkelt bara Peace & Love!

Musikmässigt var jag mest besviken på Oskar Linnros, han toppar även tråkigast att fota. Var även väldigt besviken på att man var tvungen att stå i publiken på 30 Seconds To Mars, det är tydligen standard på deras spelningar, har jag hört. Var även lite besviken på The Sounds, inte så mycket Rock n Roll som jag förväntat mig.

Vad har jag lärt mig?

Det är fullt möjligt att fota ca 6-7 band på en dag, men man måste hinna ta hand om bilderna med, å sova. Jag har fått in ett arbetstempo som fungerar och rutinerna förbättras hela tiden. ”Mera RAW till folket!” helt enkelt! Sen har jag pratat mycket med den typen av kollegor som vissa skulle kalla konkurrenter, och lärt mig lite hur en annan typ av organisation fungerar. Båda har sina för och nackdelar och tjänar olika syften.

Vad har jag INTE lärt mig?

Fota festivalliv. Det är ju förbannat att det ska vara så svårt. Men jag gillar inte att trycka upp kameran i ansiktet på folk och har lite social fobi vad gäller sånt. Jag har heller inte lärt mig hur fan man sköter lysena på bilen ordentligt… men mer om det någon annan gång. Det blir väldigt mörkt på vägarna i Dalarna utan lysen kan jag säga…

Vad var underligast?

Ja… jag måste nog säga att bob hund toppar listan… inte som alla andra. ->

Hört på festivalen:

– En vakt skvallrade att om att de under en konsert fått order om att spara på vattnet, så man hade till senare… Överallt annars uppmanade man folk att dricka så mycket vatten som möjligt…

– En förtvivlad tonårsflicka till en annan: ”Viktors mamma vet inte ens att han dricker!” Ojoj, det får nog Viktors mamma veta ganska snart tror jag.

– ”Broes before hoes!”

– ”Det stod en tjej med dreads vid pizza ståndet, hon var så jävla full, hon lutade sig mot en vägg och kissade, det bara rann nedför benet”… å folk undrar varför jag inte vill bo på campingen…. detta hände visserligen på festivalområdet men jag inbillar mig att det är vanligare på campingen. DET VAR INTE JAG! Jag lovar…

– (på dalmål) säkerhetsvakt: ”dom här öronpropparna är mycket bättre. (granformade, ej engångs) för när dom blir smutsiga kan man bara suga på dom lite så tätar dom dessutom bättre efteråt!”

Kändisspaningar

Scenen gills ju inte riktigt, utöver det så kände jag igen 30 Seconds To Mars som satt i solen å lapade (inte Jarod) innan spelningen. Jag var nära att hälsa, jag tittade på dem och log lite artigt, inte säker på om dom hälsade tillbaka eller inte dom hade solglasögon. Min kollega Peder tycke jag skulle gå ut och prata med dem. Tillslut övertygade jag honom om att det är en dålig idé, för man skulle behöva skrapa ihop lilla gelé Lotta i en påse… å jag tror inte man får ha så mycket vätska med sig på planet… Annars så såg jag bara Hasse Aro, Robert Ashberg och Leif Pagrotsky… va? ingen som är avunddsjuk på det? Ska kanske tillägga att jag såg väldigt många människor som jag misstänker starkt är artister, men som jag inte har någon aning om vilka det är. Är alldeles för dålig på ansikten. Det är bra med att fota mycket konserter, när jag har redigerat någon så känns jag igen dem mycket bättre, så det tar sig mer å mer.

Vilka band plåtade jag sist å slutligen då? I alfabetisk ordning:

30 Seconds To Mars
Anna Järvinen
Asta Kask
Bob Hund
Dolly Daggers
Dollykollot
I blame Coco
Jimmy Eat World
jj
John Lindberg Trio
Lo-Fi-Fnk
Looptroop Rockers
M.I.A
Oskar Linnros
Sahara Hotnights
Sick Puppies
Tantrum To Blind
Teddybears
The Sounds
The Vaccines
Veronica Maggio
Volbeat

totalt: 22 stycken på tre dygn.

Sammanfattning:

Man blir ganska trött. Dieten, sömnen och de konstanta intrycken är ju naturligtvis en stor del av detta. Men det som var värst var nog den fysiska tröttheten. Den ger ju en psykisk konsekvens tillslut. Jag undrade emellanåt om jag kommer få en muskelinflammation i vänsteraxeln. Där hade jag väskan med kameran och det andra objektivet. Så konstant gick jag och bar på en 7D, 24-70 L och 70-200…. Någon gång ska jag väga den väskan, det blir TUNGT… speciellt när man har varit på’t i 9-10 timmar i sträck och sprungit runt. Det tär lixom. Jag överväger att anställa en assistent nästa gång, han/hon ska även ha stenkoll på spelschemat och var jag ska, kanske är vi hopkopplade i höften med. Jag tappade nämligen mitt spelschema på fredagen, det med alla mina anteckningar i. Bara det en katastrof, jag var VÄLDIGT vilsen tills jag kom till presscentrat och kunde hitta ett nytt program och försöka anteckna ned det jag kom ihåg. När jag tappade schemat tappade jag även min favoritpenna, den har fyra färger att skriva med och var svindyr. Den ersatte min Disney penna med fyra färger som jag tappade i toaletten förra gången jag var på Peace & Love…. någon som ser ett stamband? Nåja, jag fick ju en ny souvenir istället, en Peace & Love penna, bara en sån sak :o)

Kommer jag göra detta igen? Trots att det är tungt, slitigt, skitigt (man blir smutsig på ett helt annat sätt på en festival) och dåligt(!) betalt? Klart som f*n! Jag fick festivallängt strax efter Enköping när det spelades någon gammal AC/DC klassiker på radion. Hell Yeah! Jag är redan pep både (naturligtvis) för Biffy Clyro och Foo Fighters imorgon och för Sonisphere nästa helg. Då blir jag ensam fotograf från Festivalphoto på tio band, kl 12 börjar första och kl 22 går sista på. Fullt spel hela dagen. Men så nära hem att jag förmodligen tjänar på att åka hem och gå på toa istället för att stå i bajja-majja kö. Hehe.

Favorit bilderna:

Den vackraste

Syggast:

så klart, ingen annan hade väl kunnat ta den titeln? inte så mycket bilderna kanske som karln. Nämnde jag att han gör reklam för Hugo Boss numer?

roligaste:

”Jag har fått en bh!!!” (egentligen två, men det syns inte på bilden)

Gláaste:

Rivigaste:

Helt omotiverade favoriter:

MED FLERA!

Det har varit fantastiskt! Stort tack till alla som jag träffat och pratat med och alla trevliga kollegor där ute i dikena. Vi kommer ses igen!

Nu nanna för tröttheten har kommit ikapp mig…

PEACE OUT! … För den här gången…

Teitur på Debaser Medis

Idag var det dags för Teitur att spela på Debaser Medis. Han är en av dem som jag började lyssna på bara för att han skulle spela på Medis och jag hade inget annat att fota. Fantastiskt nog så är han ju ett riktigt gulkorn. Jag har lyssnat ganska mycket på honom de senaste månaderna, bara för att jag vill, inte för att jag skulle fota. Jag gillar musiken, den är lugn soft och lite experimentell. Texterna är ganska ”klara” man kan verkligen få en bild av vad han försöker säga. Tänker på låtar som ”I was just thinking” och ”All I remember from Last Night is You” andra låtar kan vara lite mer poetiska och har lite mer rum för tolkning.

Konserten var fantastisk. Han verkade lite… lågmäld får man väl säga. Han blev glad varje gång vi applåderade. Lite ”det här går ju bra”. Men samtidigt fantastiskt professionell. Låtarna lät precis som på skiva. Han hade med sig sitt band, jag hade varit lite orolig för att det skulle vara bara han och en gitarr, kan bli lite tråkigt att fota. Flera gånger kommenterade han ”det känns lite konstigt att spela ballader för er, men det är jag” eller något åt det hållet. Men publiken gillade det, man var ju där för att se honom. Då kommenterade han efter applåderna ”det där gick ju bra”. Han verkade lite förvånad över uppskattningen. Men hela spelningen var fantastisk och mot slutet så kände man verkligen vad jag skulle kallat ”movie magic” om det var en film. Helheten är mycket större än summan av delarna.

Några av låtarna som spelades var (inte i ordning): Freight Train, Betty Hedges, You Never Leave L.A, Stormy Weather, Let The Dog Drive Home, All I Remember From Last Night Is You, The Singer, Don’t Let Me Fall In Love With You!, Josephine.

Hur gick det att fota då? Asså det gick okej, är inte helt nöjd med bilderna, inget speciellt direkt. Lite jobbigt ljus, helt okej i mängd och mängd rök och allt sånt, men man hade ofta en vit strålkastare på herr Teitur som dagen till ära hade en vit t-shirt… Mycket utfrätt med andra ord. Jag hade inte hittat någon att fråga om vad som gällde så jag utgick från att det var de tre första låtarna. Å eftersom det inte hände så mycket på scenen så insåg jag att jag inte skulle få några andra bilder de nästkommande så då tänkte jag att det är lika bra att bara respektera den generella ”3 första låtarna, ingen blixt” regeln. Sen fick jag mig verkligen en sån riktig Uppenbarelse. Två fotografer kommer inrusandes efter typ tio låtar. Iklädda ytterkläder och med stora väskor. De bufflar sig fram till scenen (en mycket värre än den andra) de tränger bort fansen som står precis vid scenen. Det var en väldigt lugn stämning i lokalen, när dom (han) dök upp så blev det orolig, jag blev orolig. Alla andra stod stilla, mös och gick man någonstans så var man respektfull mot alla runtomkring och tog det lugnt. Han sprang runt och trängdes. Det förstörde upplevelsen Väldigt mycket. De stannade mindre än två låtar sammanlagt och sprang väl vidare till nästa spelning antar jag. Jag brukar försöka läsa av rummet när jag fotar och bete mig lite som dem runtomkring för att inte störa om man nu fotar från publiken. Nu fick jag verkligen en ögonöppnare i hur otroligt viktigt det är. Å hur viktigt det är att vara där från början så om man stör någon så kan man försvinna snabbt så de kan fortsätta titta på konserten och åtminstone njuta av resten.

Jag gillar den här bilden. Men ändå inte. Jag gillar den för strålkastaren och för att han syns bara lite. Man får titta lite länge på den. Samtidigt gillar jag den inte för att man inte ser honom så mycket. Det är inte en snabb bild. Jag kan tänka mig att det är en sån bild som gör sig på rätt ställe i rätt storlek men kanske är mindre bra i andra sammanhang. Jag är kluven. Men den fick vara med i alla fall! :o)

Jag blev ännu lite mer övertygad Teitur fan igår. Han är verkligen jättebra och jag kan förstå att Seal har köpt sig en av hans låtar och har den med på sin nya skiva. Dessutom släpper tydligen Teitur nytt i april så jag tror vi kommer få höra mer av honom. Det är bra.

Här är Teiturs hemsida.

Alla bilderna finns att kolla på Här i galleriet och de finns att köpa som printar här på Festivalphoto.

Sammanfattat; en mycket bra kväll, bra musik och goa drinkar. Tack Malin för att du följde med! *kram*

/Lötta

Last Days of April på Debaser

Last Days Of April (LDOA) är ett indi-pop band från Stockholm som funnits i mer än tio år. Det är Karl Larsson (!) som är den kreativa kraften bakom bandet, enligt deras beskrivning på Facebook. Musiken är (tycker jag) ganska soft och lite laid-back. Men mycket trevlig. Igår spelade LDOA på Debaser Medis.

För första gången så var det inget inträde! Dom kollade bara leg så man hade åldern inne… dom frågade mig aldrig om leg utan tittade bara på mig och sa ”välkommen”. Så jag kan ju inte annat än anta att det var typ 18? :) det gjorde ju även att det inte satt någon i dörren. Vem frågar man om fotopasset då? Möter en tjej som ser ut att ha koll, det hade hon verkligen! Hon kände till och med igen mig! :) Är det ett tecken på att a) jag har varit här för mycket. b) jag börjar komma in i branschen eller c) min frisyr var ett genidrag på fler än ett sätt. Eller d) alla ovanstående. :)

Förband var Culkin. Ett annat Stockholms band. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Det är fantastiskt att Sverige är nedlusat med så många bra band! Ha lite svårt att beskriva musiken. Lite alternativ inderock kanske? Dom kategoriserar sig själva som Indi-rock i alla fall. Jag får svårare och svårare att kategorisera musik, ju mer jag lyssnar. Men dom hamnar garanterat under kategorin ”mycket bra och sevärda” och det är ju viktigast. Lite knepigt ljus emellanåt men fick till några bra tror jag.

Culkin:

Fler bilder på Culkin finns i galleriet

Ännu fler bilder finns att se och att köpa på Festivalphoto.se

Jag trodde att LDOA skulle vara bra, jag hade ju lyssnat in mig ordentligt. Men så klart var dom fantastiska. Eftersom det inte var något tal om några tre låtar så tog jag det lugnt och försökte vänta in rätt ljus. Men under min favoritlåt ”America” blev jag faktiskt tvungen att sänka kameran, skita i ljuset och bara njuta. Det är fantastiskt mysig musik, eller är det bara jag som var på ett sjukt mysigt humör och lite allmänt knäsvag? Jag vet inte. Men jag vet att jag gillade det. Rent fotografiskt var det väl kanske inte det mest exalterande jag varit med om. Och det var en viss rökmaskin som kunde fått lite längre pauser så man fick en sportmössa till chans att få en skarp bild (de för tillfället lätt irriterade luftvägarna hade tackat stort de med). På näst sista låten la den av, någon annan som drog ur sladden kanske, då skingrades dimman en aning och jag fick ett par skarpa bilder i alla fall. Last Days Of April hamnar i alla fall i min permanenta spellista. Det är ett som är säkert.

Last Days Of April:

Fler bilder på Last Days Of April finns i galleriet

Ännu fler bilder finns att se och köpa på Festivalphoto.se

Årskrönika 2010: Från Krokus till rockfokus

Att skriva en årskrönika över 2010 är att sammanfatta hela min rockfoto ”karriär”. Allt har hänt under detta året. Inte i mina vildaste drömmar hade jag i början på året kunna tänka mig att detta skulle hända. Utan tvekan de roligaste och mest händelserika året i mitt liv. Hittills.

Detta enorma inlägg är uppdelat i fyra sektioner: Kronologiskt, Lärdomar och Bilder och Framtid. Å på slutet ett tack till dem som varit inblandade. Trevlig läsning om det mest händelserika året i mitt liv.

Kronologiskt

Våren
Jag började detta året sjukt hungrig på att fota men helt utan inriktning eller inspiration då vintern tar ur all must ur mig. Jag misstänkte redan på hösten 2009 att detta skulle hända så jag planterade massor av krokusar och tulpaner. Så kom äntligen några krokusar upp. Det fick bli början på året och det enda jag riktade kameran mot i flera månader.

I april började det lossna, rent mentalt i alla fall, jag började inse vad jag ville göra, jag ville gå på min första festival, gå på mer konserter och när jag såg att Fotografiska (som inte ens hade slagit upp portarna än) anordnade en kurs i Rockfoto slog jag till direkt. Jag insåg ganska snabbt att jag hittat vad jag ville göra. Jag hade ju fotat Milou lite tidigare, men bara för att det var kul. Jag hade inte insett att det var en hel gren inom foto.

Takida
Jag tjuvstartade lite med Takida i början av juni på gratiskonserten Love Stockholm.

St Gallen – min första festival
I slutet av juni åker jag på min första Festival någonsin, jag besöker St Gallen i Schweiz och ser band som Biffy Clyro, 30 Seconds to mars, Stone Tempel Pilots och Kasabian. En fantastisk upplevelse tillsammans med Malin och man fick verkligen lära sig skillnaden mellan Sverige och Europa. Här fick man ta med sig hur mycket sprit och öl man ville in på området, förutsatt att det var i plastflaska. Man fick elda och ha med sig möbler. (!) Jag visste ju att jag skulle gå en kurs i konsertfoto så jag höll koll på fotograferna och lärde mig lite redan här. Men jag hade bara mammas kompaktis med mig, något som bara det gav mig en hel del lärdomar.

Kusen i Rockfoto på Peace & Love
Jag var hemma i två dagar från Schweiz innan det var dags för kursen. Men i slutet av juni, början av juli så bar det äntligen iväg! Jag laddade GPSen full med dunka dunka, satte mig i Forrden och åkte till Borlänge. (nåja, egentligen Falun, fick inget hotell i Borlänge så det var ett himla flängande där emellan)

Jag lärde mig fantastiskt mycket under kursens alla dagar. Här är de tio bästa bilderna från Peace & Love. Jag bloggade redan då. Här är inläggen:

Höjdpunkterna under Peace & Love var många. Rent personligt så var det fantastiskt skönt att åka iväg själv och bara ha sig själv att se efter och bara sig själv att lita på.

Att få fota Biffy Clyro på riktigt var något jag sett fram emot sedan veckan innan då jag såg dem på St Gallen. Att få höra av Emma Svensson att hon önskade att hon tagit min bild på Carl Norén är fortfarande en av höjdpunkterna under hela året. Våra bilder rullade sedan på akademin på Fotografiska så vi har hängt på Fotografiska!

Jag mötte väldigt många roliga människor på Peace & Love, många av dem har jag fortfarande kontakt med och vissa stöter man på i fotodikena ibland. Fantastiskt roligt.

Jag lärde mig oerhört mycket och fick en väldigt bra start in i en bransch jag inte visste fanns. Jag skulle gärna gå kursen igen om jag fick chansen! Man kan alltid lära sig mer. Jag skulle på något vis vilja sammanfatta allt det som hände under Peace & Love, men det går inte, det är en jättestor erfarenhet. Det närmaste man kommer är att läsa de länkade blogginläggen ovanför.

Sensommaren
Sensommaren började lite trögt och jag försökte få ackreditering lite överallt, men det gick inte alls faktiskt, då jag inte hade någon uppdragsgivare i ryggen. Sedan fick jag ackreditering till Popaganda helt på eget bevåg, det stod till och med Make Believe Studios på fotopasset! Omåttligt stolt var jag! Visst jag fick det mot inbytes biljett, men det var det värt.

Ungefär här får jag kontakt med Festivalphoto men det går lite segt på det stora hela och jag är ju lite utvecklingsmotiverad så jag gör några gerilla fotoningar. (Från publiken, utan tillstånd) bara för att träna. Men allt eftersom kontakten med Festivalphoto blir bättre och jag förstår hur det fungerar där så inser jag även mina chanser där och jag får ganska många tillfällen att fota under hösten.

Att samarbeta med Festivalphoto har verkligen gjort att jag lärt mig mycket, förutom chansen att få fota konserter och utveckla portfolion. Man lär sig leverera efter en deadline samtidigt som det är ganska högt till tak när man väl kommer in i det hela. Det samarbetet ledde även till:

Intervjun med Biffy Clyro
Någon gång under hösten så får jag ett mail från chefredaktören på Festivalphoto, där står det ”är det någon som vill intervjua Biffy Clyro så hör av er” naturligtvis så skrek jag som en stucken 14-åring och skickade ett svar i blind panik och trodde väl aldrig att det skulle gå igenom. Men det gjorde det. Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Jag hade ganska låga krav på mig själv inför intervjun: ”överlev” ”bajsa inte på dig” ”explodera inte i ett moln av inälvor” ”det är okej att svimma, men gör det helst efteråt”. Där ungefär la jag nivån.

Jag fick prata med en nyvaken Ben Johnston (trummor) som verkade lite nervös han med. Men det gick bra, han var jättetrevlig och det mitt absolut bästa minnet från det här året. Ett av de bästa i mitt liv faktiskt. ”Magical”.

Senhösten och vintern
Jag fortsätter att fota, det går i verkliga vågor, 3 dagar i sträck sen inget på några veckor och så har det hållit på så. Jag har gjort några fler intervjuer. Att intervjua Disturbed var mycket jobbigt då jag blev väldigt nervös (de till och med frågade ”Are you ok?”), medan när jag väl kom till min tredje intervju, som var med Sergio Vega från Deftones så kändes det nästan rutinartat. Jag var lite nervös men kände att jag hade läst på ordentligt och visste vad jag skulle fråga. Att inte sova på några nätter gör även det susen för nervositeten, man har lixom inte den fysiska energin att bli nervös utan läser på papperet och försöker vara trevlig istället.

En annan höjdpunkt under senhösten var att fota Alter Bridge. Jag hade köpt biljett till dem redan i maj och fick ackreditering att fota. Jag har lyssnat på Creed (samma bandupsättning men annan sångare och andra låtar) i väldigt många år och blev fantastiskt starstruck när jag stod (ensam) i diket framför Mark Tremonti. Å vem dyker upp för att köra sista låten? Jo, Slashan som råkade vara i stan! Han jammade loss med Mark. Jag skakade som ett asplöv i flera timmar. Detta är ett av de tillfällen där jag har velat ha Live View i kameran så man ser var man siktar även om man håller upp kameran. (jag var inte i fotodiket) Fick hålla ner avtryckaren, sticka upp kameran och hoppas. Gick så där, men jag fick bilder på Slash i alla fall.

DIRTY PASSION
Den 13 december 2010 blev mina rockbilder publicerade för första gången! DIRTY PASSION släpper sin debutskiva Different Tomorrow som innehåller flera av mina bilder från Stockholm Rock Out i början av september. Fantastiskt stort för mig att finnas representerad i något så viktigt som en skiva, å dessutom en bra skiva! Den finns att köpa på alla större handlare på nätet, så köp den nu!

Vintern – Released live and unsigned
Vintern 2010 slog till med full kraft redan från början. Massor av snö som ligger kvar dessutom. Jag får i början av december chansen att fota en demo tävling som heter Released Live and Unsigned. Det var oerhört roligt och jag fick intervjua alla banden. Det var väldigt annorlunda att intervjua dessa band, men fantastiskt roligt. Helt klart lite av en höjdpunkt det med, speciellt om man ser i statistik på bloggen. Mitt inlägg ”tankar om Released Live and unisgned” är det mest lästa hittils med över 100 träffar under ett dygn, eftersom flera av banden länkade till det ungefär samtidigt.

Lärdomar – ingenting är omöjligt och vad som helst kan hända

Jag har lärt mig fantastiskt mycket under det här året, så klart. Mitt liv har förändrats, jag har börjat lyssna på musik på riktigt igen och söker nya kunskaper och horisonter konstant. Jag har även lärt mig:

Skillnaden mellan en Mosh-Pit, Circle-Pit, Wall of Death och Wall of Dance (Stone Sours version av Wall of Death)
Fantastiskt mycket om foto och framförallt den värdefulla insikten att jag kan egentligen ingenting.
Jag har fått en början till en insikt om hur konsertfoto branschen och därmed lite musikbranschen fungerar.
Ta itu med mina demoner och häng-ups. Jag jobbar fortfarande på det där med att ta initiativ med att prat med folk, men jag tar ett steg i taget.
Jag har lärt mig att sluta stå i vägen för mig själv. Jag vet ju vad jag vill, varför skulle inte jag kunna göra det? Klart jag kan, eller i alla fall ge det ett ärligt försök!
Jag pratar nog inte så mycket som jag själv tror.
Jag har fått många nya härliga vänner under året. De nya vännerna har lärt mig fantastiskt mycket och varit väldigt inspirerande och får mig att pusha mig själv. Det är riktigt roligt när man har sjukt duktiga människor runt omkring sig, man blir väldigt inspirerad.
Framförallt har jag lärt mig att ingenting är omöjligt och vad som helst kan hända. Helt plötsligt har jag (!) pratat mig in i diket, pratat med en av mina idoler, face to face, i tio minuter. Eller så dyker Slash upp på scenen och jag är den enda med riktig kamera där. Vad som helst kan hända och plötsligt händer det, var beredd på det. Omfamna det.

Årets bilder:

Här är några av mina favoritbilder eller mest uppmärksammade bilder från året.

Denna bild är nog en av dem som fått mest uppmärksamhet, konstigt nog så gillar jag den inte riktigt. Det är absolut inte en favoritbild. Men många andra verkar gilla den.

Jag gillar denna bild väldigt mycket. För det första så har jag alldeles för få bilder på kvinnor, sen är hon ju så fantastiskt vacker och jag tycker på det stora hela att det är en bra bild med vackra färger och ljus.

Ed Kowalczyks killar rockar loss ordentligt. En av mina absoluta faoritbilder från året.

Buckcherry på Taste of Chaos. Bilden säger inte så mycket om musiken, men jag gillar den som proträtt. Fantastiska färger i tatueringarna.

Att fota Robyn var fantastiskt roligt. Det är ett enormt drag när hon går igång. Hon har även haft ett fantastiskt år så man har hört mycket om henne lite överallt.

Det finns massor av fler bilder från året som jag verkligen gillar, men dessa är mina absoluta favoriter. Uppe i menyraden hittar ni alla gallerierna om ni vill se fler bilder från året. Sökfunktionen uppe till höger är strålande den med, då får man så väl bilder som inlägg.

2011

Året inleddes med att vi var på nyårsfest på Debaser Slussen. Där spelade ett band som heter Urban Cone. Jag hade aldrig hört talas om dem tidigare, men de var väldigt bra. Lite så hoppas jag att hela året blir.

Är det något jag har lärt mig det här året så är det (som jag skrev tidigare) att precis vad som helst kan hända och ingenting är omöjligt. 2010 var första gången i mitt liv när jag tagit en serie beslut där jag inte stod i vägen för mig själv. Detta resulterade i en resa som gett mig massor av nya vänner och erfarenheter. Det har även lett till att jag vänt mitt liv lite upp och ner. Men det gör att jag ser oerhört positivt på 2011. Nu börjar det. Bland annat detta ser jag fram emot:

Massor av fler konserter att fota. Avspark med Khoma om några dagar.
Biffy Clyro och Foo Fighters, det blir nog inte att fota dem, men jag har biljett att se dem i sommar i London.
Milou och Whitesnake släpper nytt material och kommer förhoppningsvis spela lite. Många fler band kommer göra detsamma. Jag kommer vara där.
Festivalsommaren. Inget är bestämt eller bokat än, men det kommer alla gånger bli minst en eller två eller kanske tre-fyra festivaler.
Men framförallt och förmodligen viktigast: möta massa nya människor och höra massor av ny, bra musik.

Jag har ingen aning om vad som händer eller var mitt liv tar vägen, jag vågar inte ens drömma, för det har visat sig sig att verkligheten vida kan överträffa drömmen. Men jag har en inriktning och kommer vara redo för det när det händer, ta emot det med öppna armar och enorm tacksamhet.

Tack

Detta året hade inte kunnat bli så bra om det inte varit för alla underbara människor runt omkring mig. Jag vill tacka er alla. Några speciella i urval:

Ett hjärtligt tack riktas till mina gamla vänner som varit där för mig under året, framförallt vill jag nämna Åsa och Malin, ni är som alltid varmt älskade och underbara som hjälper mig att hålla mina mentala bitar på plats. Ååå Malin, jag är så glad att du är tillbaka i Sverige, tack för allt och för att du följer med mig och drar med mig på äventyr!

Jag vill tacka mina kollegor på marknad för att ni har stått ut med mitt eviga rocklyssnade, musiktjat, eufori och ibland trötthet när jag varit ute på dåligheter.

Jag vill tacka alla mina nya vänner och bekanta. Framförallt vill jag nämna Tille som varit en fantastisk inspiration och underbar vän. Och naturligtvis alla tjejerna från Rockfotokursen! Ni är bäst! Sluta aldrig att sträva! Ni har verkligen framtiden framför er, glöm inte det jag har lärt mig nu, som jag önskade att jag visste tidigare: Ingenting är omöjligt och vad som helst kan hända! Och händer!

Så vill jag tacka Rasmus på Festivalphoto för möjligheten att få göra detta och Emma Svensson på Fotografiska: Tack vare att ni gör det ni gör så bra och är så proffsiga så har detta blivit ett av de mest fantastiska i mitt liv.

Naturligtvis vill jag även tacka alla musiker som passionerat håller på med detta så vi får möjlighet att njuta av musiken! Utan dem och deras musik skulle jag inte ha något att fota alls! Speciellt tack till Emil och DIRTY PASSION för att ni är så underbara! Även alla arrangörer bör nämnas som lägger ner sin själ i något som inte alltid är lukrativt, något vi verkligen fått lära oss i år.

Till slut vill jag tacka min familj och Mattias. Tack för den uppmuntran och det stöd jag har fått. Stort tack till Brorsan som ser till att hålla mina fötter på jorden men låter mig ha näsan i himlen.

Utan er alla hade allt detta inte hänt och inte varit värt något. Jag är er alla evigt tacksam för ett fantastiskt år och ser fram emot ett spännande 2011 tillsammans.

Massor av fler bilder hittar du här: Galleri: Popaganda 2011, lördag. Se även: Galleri: Popaganda 2011, fredag

Massa fler bilder finns i: Galleri: Popaganda 2011, fredag