Japp, i år var jag på Bråvalla igen! Dock inte med stora kameran, vilket var lite ovant, jag var där som skribent. Alla mina skribentinlägg länkar jag till nedan.
Så här några dagar senare är det ju en sak och en sak bara som det pratas om, så väl i svensk som utländsk press: Våldtäkter och sexuella ofredanden. Att fördöma det verkar så futtigt, det är så sjukt uppenbart och självklart att detta är vidrigt. Vad är då nytt i år mot tidigare? Ända sedan jag började gå på festivaler för sex år sedan och hålla koll på rapporteringen om dem så har det kommit rapporter om våldtäkter, en sammanställning från polisen är liksom standard, tillsammans med antal knarktillslag och stulna mobiler. Skillnaden är nog att det flyttat ut i publiken, tidigare har det varit mer på campingen och att det uppmärksammas på ett annat sätt i media samt att med sociala media så interagerar man mer med media. Men jag tror den största skillnaden ligger i inställningen hos kvinnorna som blivit utsatta. Det är inte längre pinsamt att bli trakasserad eller våldtagen, det är vidrigt och hela skammen ligger, och ska ligga på killen. Man skäms inte för att vara ett brottsoffer, man anmäler. Det är inte pinsamt för tjejer att vissa killar är kräk, nej betyder nej och ingen har rätt till någon annans kropp. Punkt. Förhoppningsvis försvinner mörkertalet och vi får se på riktigt vad som händer där ute och kan då bekämpa det.
Trollen i kommentarerna på internet vill så klart få in sina rasistiska motiv, något som polisen klantigt nog gick ut med från början, men sedan har tagit tillbaka. Alla olika typer av etnisiteter finns representerade bland kräken.
Putte i parken, som haft mycket stora problem, säger det bra:
Relaterat men ändå inte: Något jag tycker är positivt är att man ser också mer tjejer/kvinnor även på konserter som tidigare varit mansdominerade, fler tjejer och kvinnor i moshpits och som crowdsurfar. Kvinnor blir mindre och mindre rädda och tar för sig mer, även om det är hårdare musik, inte bara killar får lyssna på arg musik. Nu gäller det bara att få upp fler tjejer på scenen även i den hårdare musiken.
Jag drar ett streck här för att kunna prata om resten av festivalen:
Aaaaah! Biffy Clyro! Så härligt att äntligen få se dem igen, det var nästan exakt två år sedan och då på T in The Park, deras hemmaplan. Hur många tusen som helst som kunde alla låtarna mycket bättre än jag. På Brå-is var det inte riktigt samma, men vi var några hundra framför scenen och ett gäng på andra sidan kunde texterna. Jag skrek mig hes vare sig jag kunde texterna eller inte. Egentligen var det bara en liten försmak kändes det som. Ser väldigt mycket fram emot nya plattan som kommer på fredag, köpte tisha som jag tänkte ha på fredag. Hoppas på datum i Sverige då med. Det bara MÅSTE komma!
Annars var mina favoriter Veronica Maggio men framförallt Five Finger Death Punch, så jäkla bra. Gillade även (fortfarande) Bring me the Horizon. Resten var helt okej och Tenasious D var… asdåliga. Roligt när dom tackar Roskilde på sin facebook och lägger upp en bild på Bråvalla. Ganska talande för hur det hela förlöpte.
Känns som jag missade massor för att jag är en gammal tröttmössa som inte orkar BÖRJA kolla på konserter långt efter midnatt. Jag missade Bastille, Mumford, the 1975, Zara Larsson (krockade med något) och Jamie Lawsson som spelade så tidigt att solen knappt gått upp. Positivt överraskad blev jag av Wiz Khalifa, jag är ju verkligen inget rap- eller drogfan, men det är skön musik. Kunde till och med lugnt sitta och lyssna och njuta, det händer inte ofta till Hippe-di-hopp!
Mina texter:
- Krönika: Bråvalla 2016
- Veronica Maggio
- Five Finger Death Punch
- Bullet for my Valentine
- Flogging Molly
- The Sounds
- Tenacious D
- Skinny Lister
- Biffy Clyro
- Band of Horses
- August Burns Red
- Highasakite
- Bring Me The Horizon
Å här är några bilder som jag fick till med lilla kameran.
