The happy hippo family på Debaser Slussen

Jag vet inte ens var jag ska börja med den här. Kanske med recensionen, den går att läsa här.

  1. Jag vet att jag gillar The Happy Hippo Family sedan tidigare.
  2. Debaser Slussen slår troligen igen sina portar om mindre än en månad.

Så ett bra band på en magisk plats jag kallar mitt vardagsrum, jag visste att det skulle bli bra, men inte att det skulle bli en sån glädjeexplosion som har gett mig ett leende på läpparna och fått mig att vilja dansa i mer än en vecka bara jag tänker på det.

Att dom sedan ville använda mina bilder från Debaser Slussen (alla fotografers mardröm) gjorde inte saken sämre! Det har pirrat i kroppen i en vecka och jag ler emellanåt okontrollerat. De dagar man slinker ner i djupare tankar om livet kan jag alltid gå tillbaka och tänka på den här dagen/helgen/veckan. En av mina absolut bästa konserter i mitt liv och det börjar bli ganska många nu, så det vill inte säga lite (för mig i alla fall). The Happy Hippo Family har cementerat sig som ett av mina absoluta favoritband. Topp två, kanske topp ett just nu. Betyder kanske inget för någon annan, men för mig är det sjukt stort.

Ett försök till förklaring: Ni som läser det här är förmodligen musikälskare ni med, ni vet känslan; det där bandet man alltid kan vända sig till som med inledande tonerna av en låt kan i grunden ändra ens inställning till livet på några sekunder. Lägg till det ett rum fullt med andra som av allt att döma tycker likadant, ett band som gillar publikkontakt och en scen som gör att du aldrig är längre än två meter (oftast mindre) från närmsta bandmedlem. Någon mer som får gåshud?

Här är ett kort klipp på Instagram som jag tog den kvällen. Här är bilderna:

Två ”hero-shots” följer här. Jag erkänner villigt att jag haft den första som bakgrund på telefonen senaste veckan, den andra är lite mer rock och liv, men det är något med kompositionen på den första. Tre stora tydliga trianglar, farten som syns i skjortan som vajjar och den kaxiga minen.

Kort kommentar om följande bild: den har en helt sjukt dålig kvalité men uttrycket i den och känslan… gör det till en av mina absoluta favoritbilder, trots brus, skit och bristande komposition. En darlig jag inte tänker ha livet av riktigt än.

 

Soundgarden på Annexet

Så vart det äntligen dags förra fredagen, barndomshjältar att plåta. Läs recension här. Enorm press och jag hade prestationskrav på mig själv! Men det gick bra, jag knäppte dubbelt så många bilder som vanligt så det svåra var snarare att få ner det till tio. Inte för att det är världens tio bästa bilder någonsin, men ändå! :)

En bra konsert absolut, men så här i efterhand så har den bleknat lite redan efter en vecka. Men det kan bero enormt mycket på det som hände dagen efter. Mer om det snart. Viss debatt har tyvärr förekommit om storleken på Herr Chris Cornells pupiller och vad det innebär. Hm. :/

Här är bilderna på Soundgarden:

Mera inspiration

Än en gång har Kenny fått mig att tänka efter, han är bra på sånt. I dagens lilla film pratar han om döden och därmed livet. När man ligger på dödsbädden, vad vill man då ha att se tillbaka på?

Kanske dagar som igår, fantastiskt väder ända in i september och jag (!) kan gå i t-shirt. Det händer inte ofta och jag vet inte om det någonsin har hänt i september. Men igår var en sån dag. Knäppte tillexempel den här rackarn med mobilen som illustrerar känslan så himla väl:

Man stakar också ut framtiden så himla bra när man tänker lite mer på sin dödsbädd. Vägen som jag vill välja i mitt liv blir extremt klar. Jag vet exakt. Både vad jag vill professionellt (vuxenjobbet) och vad jag vill med mitt konsertfotande. Det förstnämnda tänker jag inte gå in på här, det känns inte som varken rätt tid eller plats.

Vad gäller konsertfotandet så kommer jag idag uppfylla en dröm som var en dröm långt innan jag visste att den fanns. Ikväll så ska jag fota Soundgarden och Chris Cornell. Jag hade en sån crush på Chris när jag var 15 år att ni anar inte. Jag erkänner; bilder hängde ovanför sängen. Nu har det gått 20 år och man har en (lite) annan distans till det men likväl är det barndomshjältar.

Jag få dessutom en låt på hjärnan, som av en händelse spelar dom på Slussen imorgon. Slussen som är (högst troligen) inne på sin sista månad av existens (snyft). Så jag vill se bandet, låten OCH stället. Jag skulle ångra alla tre om jag missade det. Så imorgon blir det The Happy Hippo Family på Debaser Slussen. Textraden jag får på hjärnan är på temat jag nämnt ovan nämligen: ”only legends live forever” från låten Settle for Gold.

En hyllning till Taube på slottet

I lördags så var jag på slottet och hälsade på kungen! Han var inte hemma, men vi fick se en konsert istället. Läs mer om det här.

Katastroffotografering. Till synes ljus lokal, men nä. Det var den inte. ISO max, bländare 2,8 och jag fick underexponera två steg för att få vettiga tider. Dessutom fick jag ju naturligtvis inte störa medan jag fotade så det blev mest i applåder och liknande och inte så mycket ”action”. Men vad är väl en bal på slottet? Massa bra musik och roligt att se något annat med. Första gången jag hörde Vyssan Lull live med en stor kör.

Nostalgi deluxe!

På fredag kommer Soundgarden till stan. Jag har aldrig sett dem tidigare, (tror jag, men har jag någon vän som minns mig på en sån konsert, så säg till)

Detta ledde till att jag fick ett ryck och rotade lite i garderoben. Den som söker skola finna. Äntligen hittade jag något som jag letat efter i många år, äntligen lyfte jag på rätt sten. Min första konsert, jag har pratat om den tidigare, nu har jag hittat biljetten, hittade även ”halsduken” jag köpte på konserten, hittar dock inte tishan. Än. :-)

image

Har även sparat recensioner. Hittade massa andra biljetter och recensioner, men på nirvana temat:

image

Jag gjorde dessutom bästa upptäckten, jag hittade mina gamla LPskivor, här är några av dem som har betytt mest för mig.

image

Sen kan jag glatt meddela att jag hade humor och självdistans redan som 15-åring. :-D

image