Snödroppar, 2022

För första gången på länge fick sig lite fotolängt idag! Tror det har att göra med att detta är min första lediga (på riktigt, eftersom jag frilansa lite och sånt) på länge. Solen sken också och jag hade fått tillförlitliga rapporter om snödroppar runt hörnet. Längtet kom också eftersom jag precis fått lön (sån jävla bra uppfinning) och kände att jag kanske kunde ta mig råd att framkalla ett par rullar. 

Med analogt foto finns det saker jag verkligen har saknat och saker jag inte har saknat. Uppenbarligen vinner saker jag saknat över saker jag inte saknat. Framförallt pga punkt 3.

Saker jag har saknat:

Lukten när man öppnar lådan från 50-talet, det är någon slags blandning av gammalt inrökt läder, metall, åldrad plast, kemikalier och tid. 

Alla varumärken. Jag är lite sucker för varumärken ändå, konstigt vore det kanske annars med tanke på mitt yrkesval. Jag känner tom lukten av både Hasselblad och Kodak. (inte sponsrat, tyvärr)

Experimentlustan och nyfiken geten på det okontrollerbara.

Att stänga ute världen.

Saker jag inte har saknat:

De tio stegen för att byta film. Och ja, man kan göra fel.

Ljusmätare. Att först hitta den; om jag var mig själv för 2,5 år sedan, var i denna stökiga, överfyllda lägenhet hade jag lagt ljusmätaren? Den låg tydligen kvar på hallbänken, lättillgänglig. Att sedan glatt packa ner den för att sedan när man ska använda den så är den död och batteriet har geggat sönder så luckan går inte ens att öppna. Ladda ner en app istället, om den funkar eller inte får vi se när filmen kommer tillbaka… spännande! 

Jag har heller inte saknat det dåliga samvetet för all plast och förbrukningsvaror inkl kemikalier som det medför. 

Filmen har tydligen gått ut

Vikten av väskan. 

Frysa arslet av sig när man sitter på en permafrostad trottoar i förorten i februari. Två timmar senare är min rumpa fortfarande en isklump. 

Men trots allt detta är det så vårt det. Det är roligt för alla sinnen på något vis och inget som är viktigt är enkelt. Vi får se hur min nya ljusmätarapp funkar. Den sa precis det jag hade gissat, är jag så jävla vass på att läsa ljuset eller hade jag bara tur? Jag tror det sista. 

Nu är stor klumpen tillbaka i sängen, nyladdad med (gammal) film och redo för nya äventyr. 

Jag vill passa på att skicka ett tack till Marisol som inspirerar med bilder från New York. Och en shout out om Snowdrop (när vi ändå är på temat) den går på Disney+ just nu, helt okej k-drama. 

Vi får se om det går 2,5 år till nästa gång jag ger mig ut igen. 

Johnossi på Debaser!

Så igår hände det. Den första klubbspelningen på två år. Dessutom blev det Johnossi på Debaser! Johnossi som är ett favvisband som jag bara sett på stora scener, äntligen fick jag se dem så som man ska se alla band: trångt, mörkt under en bro.

Bilder då? Jag ska inte uttråkad er med dåliga mobilbilder eller skakiga filmer, men jag har dem så klart, men inget värdigt att publicera. Mest vill man bara att telefonen ska påminna en om det i framtiden.

Det var nästan tre år sedan jag var på Debaser Strand senast och vad skönt det var att vara tillbaka igen. Man hade förträngt hur ont man får i fötterna och ryggen av det hårda betonggolvet, hur långa dom för minutrarna är innan bandet går på och hur korta timmarna är när bandet gått på. Allsången som man saknat så. Det kollektiva dansandet/hoppandet. Pärlbandet av hits som bara fortsätter komma. Alla låtarna man har bittra, ljuva och bitterljuva minnen till. Men framförallt den kollektiva känslan att vara i samma rum som andra som samtidigt har (ungefär) samma upplevelse av nutiden som en själv. Som kan samma låtar. Som ser samma sak. Som hoppar på samma ställe i låten, som sjunger lika falskt, lika högt. Lika engagerat. Att träffa folk man känner som man inte hade planerat att träffa, utan att spontant bara möta folk man känner för man är i ett sammanhang där man varit så många gånger att man känner folk.

Helt klart det var en milstolpe och en mental spik i kistan på denna pandemi. Klart vi inte är framme än, men kanske är det där ljuset i tunneln nu faktiskt utgången och inte ett skenande godståg som det varit de senaste två åren. Vi håller tummarna. Och längtar efter festivalerna i sommar.

(Förband ikväll var Totempappa.)