Ska jag överge rocken för k-pop?

you_me_at_six_Fryshuset_Stockholm_2017_009

You Me at Six på frysen 2017.

Haha, nä, det kallas clickbait! Men det ligger ett litet märkligt sting av sanning i det hela.

När dagarna är likadana, och man mest är hemma själv får man lita på andra källor till intryck än de vanliga, det har vi gjort i snart 15 månader nu. Var hittar man ny musik när det inte är några konserter på ingående? Fortfarande inga festivaler att lyssna in sig på? Jag erkänner villigt att P3 går varmt här på dagarna, men ibland blir det för mycket. För mycket skitsnack. För mycket WAP och absolut för mycket dålig svensk hip hop. Don’t get me wrong, det finns säkert bra med, men det är verkligen inte min kopp te. Då slår man över till Spotify och som den ”ny musik addict” jag är så hamnar jag ofta på release radar listan.

Release radarn töms dock lite för ofta så jag har börjat skapa säsongslistor, nu börjar den som heter våren 2021 ta form ordentligt, med releaser från 1 januari 2021 och framåt. Jag tror brytdatumet för sommarlistan blir snart, mitten maj tänker jag, eller är det ingen som släpper nytt på sommaren nu för tiden? Hur som helst så innebär det att här är en guldgruva med  7+ timmar med en salig blandning ny musik, mest rock, hårdrock och lite pop inblandat, rekommenderar den varmt och mest peppad i vår har jag blivit för You Me At Sixs nya platta och så klart Foo Fighters. Jag erkänner gladeligen att You Me at Six får mig att dansa som en galning här hemma, speciellt låtarna SUCKAPUNCH och Beautiful Way. Här är en annan från samma platta:

Men vad har det här med k-pop att göra? Ja, vad gör man på kvällarna när man inte får gå på konsert och är ensam 99-100% av tiden? Netflix så klart. Netflix har algoritmer. Jag vet inte hur det gick till men det ena ledde till det andra och vips så tittar jag numer uteslutande på koreanska dramaserier, s.k. k-drama. (Säg till om ni vill ha rekommendationer) så vill man ju lära sig mer av språket och ja, igen… Instagrams algoritmer petade ner mig i nästa kaninhål och jag lyssnar nu även på k-pop. Det är emellanåt aningen själalöst men det gör inte ont någonstans, det är lättlyssnat och enkelt. Ja, det går under pojkband och jag är numer 44 år gammal, men vaffan. Ingen här hemma i min lägenhet dömmer mig eller skrattar åt mig, alla sjunger och dansar med efter sämsta möjliga förmåga. Misstänker att jag kommer ta (ännu) mindre skit från andra när vi kommer ut det här. Eller bara le när någon hånar ens musik oavsett om det är för att den är för enkel, komplicerad, hård, mainstream eller obskyr.

Är det något jag har insett senaste tiden så är det hur mycket ens liv kan styras av algoritmerna i alla olika medier, men samtidig styr ju jag mina algoritmer och innehåll. Hade jag inte gillat det hade jag inte tittat/lyssnat vidare och då hade dom rekommenderat något annat. Får kanske vara tacksam att jag har trillat ner i ett så harmlöst kaninhål som k-drama och står på randen och tittar ner i k-pop hålet, men än har jag inte trillat ner där helt. Jag bara doppar tårna när jag behöver svalka öronen och hjärnan.

Jag tänkte bjuda på ett exempel, kopplingen mellan k-drama och k-pop är nämligen ganska kort emellanåt, det är samma personer i banden som i serierna. I det här fallet stavas kopplingen 차은우 (Cha Eun-woo, blått hår i videon från bandet Astro nedan) han spelar en av huvudrollerna i fantastiska historiska dramaserien Rookie Historian som var en av de första serierna som fick mig trilla dit.

Nä, nu får det vara nog med bekännelser för idag. Tack för att ni orkat läsa ända hit!