The Happy Hippo Family och Nothing But Thieves på Klubben

Mitt sedan länge favoritband The Happy Hippo Family kom äntligen ut ur sitt lilla gömsle och vi fick höra ny musik! Läs mer och se fler bilder på LiveNews. Med sig hade dom ett efterband som visade sig vara riktigt grymma dom med. Lyssna om ni inte har gjort det!

Jag fick också tillfälle att testa höga ISOt på nya kameran! Hubba Hubba! Jag var upp på 16 000 på några bilder för att testa men kunde lungt hålla mig runt 10 000. Hehe. Det här är så revolutionerande, min första riktiga digitalkamera gick rent fysiskt inte över 1500 och då var det i SKIT kvalité. Jag har hört så många som är restriktiva med ISOt ”det blir grynigt efter ISO 800”. Ja, och det här för mig fullständigt oacceptabelt när jag fotar skira blommor, dom kan inte vara gryniga, det förstör bilden. Men konsertfoto? Rocka på bara! säger jag. Beroende på uppdragsgivare så är ju alltid svartvitt ett alternativ, då får man bort lite av det hemska bruset. Skriver in under vissa bilder vilket iso jag hade, om någon är intresserad.

Det här för mig in på ett tema jag har funderat på ett tag, efterbehandlingen. Reuters (nyhetsbyrån) har nämligen förbjudit att plåta i RAW, man plåtar i jpg direkt till kameran sen får man beskära och fixa grundläggande typ fippla med kurvor, allt annat är off limits. De har en hel utläggning om varför som ni kan läsa mer om på länken ovan. Men vad får man göra i nyhetsbilder? Plåtar jag nyhetsbilder? Generellt så brukar man ju säga att all kloning är ajabaja och jag rör aldrig de verktygen i mina konsertbilder. Kanske om jag ska hänga upp på egna väggen och har en nödutgångsskylt som stör eller nåt, annars kan jag dessutom känna att man tappar lite, det är ju inte produktbilder, det är ju tillfällen. Det jag däremot gör är att eftersträva snygga bilder även med efterbehandling (uppenbarligen), vad man tycker det är varierar ju per person och humör mm. Den här gången blev alla bilder svartvita, detta för att mycket av ljuset som låg på (om än jäkligt bra) var färgat, så ofta var bilderna i princip utan olika nyanser utan som svartvita, fast i blåton. Så istället för att ha en störande blåton kvar gör jag svartvitt. Sen tycker jag det är najs med högkontrast på det och så brukar jag selektivt mörka ner runt ibland och fixa så lamporna inte är utfrätta. Är det här att förvanska sanningen?

Bara genom att ta bilden har jag ju förvanskat sanningen. För det första har jag en bländare på 3,5 dagen till ära och det gör ju bakgrunden rätt suddig, det är den inte när jag tittar på konserten i vanliga fall. Jag har högt ISO som ger brus. Jag har med hjälp av val av objektiv skurit bort mycket av det som hände på scenen, jag har valt vinkel på bilden, var jag står i förhållande till den jag fotar och vad som är bakom. Resten av backdrop, förstärkare ställningar, stativ och så vidare är noggrant bortskuret redan i kameran. Av runt 200 bilder har jag publicerat typ tio. Det konstnärliga arbetet börjar ju redan långt innan konserten, hemma i soffan när jag väljer vilket objektiv jag ska ha med mig, redan där vet jag vilken typ av bilder jag vill ha. Efter det så är varje beslut konstnärligt och inte dokumentärt, för det är ju  just det beslut. Jag kan faktiskt inte komma på ett enda sätt att dokumentera en konsert (eller annat tillfälle) utan att förvanska det med beskärning, val av bakgrund, vinkel, bildurval och så vidare. Så jag personligen känner att efterbehandlingen är en väldigt liten del i det hela, det är slutfinishen. Det är sminket utanpå personligheten: det ändrar inte innehållet men det gör att man fokuserar på rätt saker. Precis som när man är där så färgas ju allt av tidigare erfarenheter och preferenser, så även när man skapar och bearbetar bilderna. Jag hoppas ni förstår vad jag menar. Inget är någonsin objektivt representerat, jag är istället öppen med att min röst finns i bilderna och vad den tillför. Så resonerar jag! :)

Så här är min tolkning av konserterna! Happy Hippo bilderna:

The Happy Hippo Family Stockholm 2015_01

ISO: 10 000. F: 3,2. Tid: 1/250

The Happy Hippo Family Stockholm 2015_03 The Happy Hippo Family Stockholm 2015_05 The Happy Hippo Family Stockholm 2015_06 The Happy Hippo Family Stockholm 2015_08 The Happy Hippo Family Stockholm 2015_09 The Happy Hippo Family Stockholm 2015_11

ISO 12800. 

The Happy Hippo Family Stockholm 2015_12

ISO: 12 800.

 

”Efterbandet” Nothing But Thieves:

Nothing But Thieves Stockholm 2015_01 Nothing But Thieves Stockholm 2015_02

ISO 12 800.

Nothing But Thieves Stockholm 2015_05

ISO: 10 000.


Nothing But Thieves Stockholm 2015_06 Nothing But Thieves Stockholm 2015_07 Nothing But Thieves Stockholm 2015_08

ISO 10 000. 

Nothing But Thieves Stockholm 2015_09

Whitesnake på Hovet

Om Imagine Dragons var den smidigaste plåtningen i år så var nog Whitesnake på Hovet en av de trassligaste. Vi fick ett kontrakt som jag inte kunde skriva på och efter många vändor med missförstånd och sena besked så strök dom paragrafen om att management måste godkänna bilderna. (Går ju emot pressfriheten – en av grundpelarna i en sund demokrati, där kompromissar jag INTE.) Tyvärr får jag inte publicera bilderna här och dom kommer försvinna från LiveNews inom 12 månader. Så passa på att kolla in dem här! Det här var ju dessutom fredag den 13 november och samma ikväll som de tragiska terrordåden i Paris när 89 personer dog på La Bataclan och Eagles of Death Metals spelning. Så mycket tankar men slutsatsen blir alltid för mig: jag fortsätter som vanlig. Jag tänker inte låta mig skrämmas från min frihet.

När det kommer till det konstnärliga: Jag fick till en sån drömbild, två faktiskt, men jag publicerade bara en eftersom dom är så lika. (Bilden ligger näst sist i albumet jag länkar till ovan.) Basisten Michael Devin tar en paus mellan låtarna, tittar rakt i min kamera, kliar sig lite i skägget och ler. Ögonkontakt med artisten är extremt ovanligt (för mig) eftersom det går så fort och jag är så jäkla stolt över den bilden. Ögonblicket gick som i slowmotion.

Det här var också första konserten där jag testade min nya kamera, jag har skaffat mig en 7D Mark II efter fem år med min gamla trotjänare. Vad jag inte tänkte på var hur lätt avtryckaren var och hur j’vla snabb kameran är. Så när jag efter två låtar har FYLLT minneskortet (16 Gb) trodde jag helt säkert att något var fel, men glad i hågen hämtar jag nästa minneskort och börjar fylla det med, för säkerhets skull. Men väl hemma insåg jag att det inte var fel på varken kameran eller kortet, jag hade bara lyckats hamra av över 650 bilder på en kvart. Som mest brukar jag komma hem med 200, då har det varit en bra dag. Låtarna var ganska långa vill jag försvara mig med, men inte ens jag går på den. Kommer helt klart krävas lite att vänja sig vid nya kameran, men jag gillar den massor. Är nyfiken på hur den klarar lågt ljus med, det ska den vara riktigt bra på.

Så ett inlägg alltså om bilder men  utan bilder….