Hatet är orsaken till allt ont

Jag vet inte riktigt vad jag ska börja, det är så många ändar i den här soppan så jag blir galen. För att hitta en tråd att börja nysta i så börjar jag med fantastiska Linda-Marie.

Häromdagen la Linda-Marie Nilsson upp en bild på sig själv i bikini på stranden. Bilden har fått sjukt många ”gilla” (hittills ca 81 500) och bilden är bara några dagar gammal och världsberömd, den är fantastisk och hon är fantastiskt vacker. När jag läser kommentarerna på originalbilden så blir jag så ledsen och arg, många är uppmuntrande och hon har fått många kommentarer om att hon har hjälpt andra. Så jäkla bra! Det som stör mig är de andra kommentarerna, de som är nedlåtande och dömande. Problemet är att det här inte unikt på något sätt och bilden har utlöst en våg av debatt om näthatet.

Jag kan inte låta bli att undra vad ger folk intrycket att någon har rätt att döma andra människor? Vare sig det gäller en bild på någon i bikini eller det som har slagit mig personligen lite mer på sista tiden: förmåga eller inte förmåga att utföra något. I mitt fall handlar det om skrivandet, jag har aldrig haft bra självförtroende vad gäller skrivandet, jag tycker inte jag är duktig men jag tycker det är förbannat roligt. Gör det mig till journalist? Nä. Jag skriver lite recensioner och berättar om mina upplevelser, känslor och hur jag uppfatta det som hände. Kommer jag vinna priser? Nä, hell no, men det är inte därför jag gör det heller.

För ganska exakt två år och tre månader sedan började jag plåta konserter. Var jag duktig i början? Nä. Är jag bättre nu när jag har tränat massor? Hoppas det. Tycker jag att jag är världsbäst? Nä. Gör jag det för rikedomar, ära, berömmelse och att bli älskad? Nä, i så fall har jag blivit lurad. Jag gör det för att det är mitt sätt att uttrycka mig och jag känner ett behov av att använda mig både av bild och text då jag tycker att kombinationen är det som ger en mest rättvis bild av det jag försöker förmedla.

För tio år sedan så pluggade jag animation på Gotland och när vi gått klart kursen så fick jag ett enda råd av huvudläraren: ”Fortsätt berätta historier” Å det är det jag älskar, att berätta. Vem vill höra? Jag vet inte, jag berättar för den som vill läsa. Det bästa med text är att om man inte vill höra mer så är det bara sluta läsa.

Jag har personligen inte blivit direkt kritiserad för mitt skrivande, men jag ”känslig”; jag överreagerar kanske eller så känner jag saker på mig. Kanske är det kommentarer som ”du har blivit mycket bättre på att skriva” som förmodligen är menade som en komplimang men egentligen inte säger att jag är bra på att skriva, utan bara att jag sög mer förut. Eller när jag ser vänner kommentera artiklar av professionella (i meningen att de får betalt för det) journalister för att deras journalistiska förmåga inte räcker till.

Jag blir så arg, för vem är vi att döma någon annan? Historien berättades och poängen kom fram. Vad är då felet? Det är lite som när man tittar på foton. Är det en bättre bild bara för att man har använt en annan kamera? Nä. Är det en sämre bild för att man har använd ”P” och låtit kameran ställa in allt istället för ”M” och ställt in allt själv? Nä. Är bilden bättre om personen som tagit den har lång utbildning? Nä. Så länge budskapet går fram är ju allt som det ska.

Det som gör mig mest ledsen med det här extremt utbredda näthatet och alla negativa kommentarer är ju att folk blir rädda för att uttrycka sig. När man ser att andra blir nedtryckta och hackade på så är man ju inte direkt angelägen om att själv ställa sig i skottlinjen. Det faktum att man med största säkerhet kan anta att folk kommer att döma en så fort man publicerar något istället för att se till innehållet, det gör mig ledsen.

Att man dessutom lägger kommentarer som man aldrig skulle vågat säga till folk om de stod framför än, det förvånar mig. Man gömmer sig bakom ”sötis77@hatmejl.bajs” och fejkade Facebook konton. Endel gömmer sig inte och tror att det berättigar deras handlande. Har jag rätt att säga till en okänd tant mitt emot mig på tunnelbanan ”du är ful” bara för att hon kan ju se att det är jag som sitter där? Oavsett om man är anonym eller ärlig med sitt namn och profilbild så återkommer jag till samma fråga; vad ger folk intrycket att de har rätt att döma andra människor? Vad var det de däringa religiösa tomtarna brukar säga? ”Döm mig inte förrän du gått en mil i mina skor” och ”Låt den utan synd kasta den första stenen”. Eller som jag skulle sagt; Är du så jävla bra själv då?

Efter mycket velande, funderande och framförallt det där man är alldeles för bra på för att det ska vara nyttigt: självkritik, så har jag kommit fram till följande: Ja, folk kommer att döma mig för det jag gör, men jag gör det för att jag älskar det, för att jag älskar live-musik och livet är inte värt något om jag skulle börja begränsa mig själv för att jag är orolig för vad andra tycker. Jag gör det för min skull och gillas det inte så sluta läsa det jag skriver, titta på mina bilder och surfa vidare på dina hatiska trådar på flashback istället.

Jag har ingen ambition (kan bokstavligen inte stava till det, lycka är rättstavningsprogram) att bli bäst på det här. Jag inbillar mig inte att alla kommer gilla det jag skriver eller mina bilder, men det är några som läser, jag har ett par kompisar och min mamma som läser allt jag skriver så jag vet att det finns folk där ute som läser utan att döma utan bara är nyfikna på vad jag (och andra) har att säga.

Om alla var mer nyfikna och slutade gå runt och slösa energi och tid på att döma andra så skulle världen vara en väldigt mycket bättre plats med mindre fördomar och mer glädje. Dessutom tvivlar jag inte en sekund på att den där partickelförflyttaren skulle varit uppfunnen för länge, länge sen om folk bara kunde fokusera sin energi på något vettigt.

Jag kunde inte säga det bättre själv så jag låter kärlekens
budskapsbärare nummer 1 säga det istället: Vi har bara varandra.

 


 

Jag har tidigare stängt kommenteringen på bloggen för jag fick så mycket spam, men jag öppnar den tillfälligt igen ifall det är någon som har kommentarer i ämnet. Eftersom det är MIN blogg så förbehåller jag mig rätten att plocka bort precis alla hatiska kommentarer.

Biffy Update

Alltså det var väldigt länge sedan jag skrev något om Biffy Clyro. Vill bara påpeka att jag saknar dem. Aja, det skiter väl du i. Jag håller tummarna för att dom blir klara med sin nya skiva snart bara. Man kan tydligen se en Livefeed här men det är aldrig någon där när jag kollar, men den lilla dockan flyttar sig varje dag så det händer något i alla fall. Dom går på Kalifårnisk tid antar jag så jag får ta å lista ut vilken tid som är dagtid. Om det nu är dagtid dom är i studion vill säga… Behöver jag säga att jag ser fram emot deras kommande dubbelskiva? Håller så många tummar för den turnén så det finns inte. Hoppas på att få se minst fem shower. Okej, det var lite överdrivet men så är det.

Dagens outfit är en biffy tröja faktiskt. Men vill ha en ny/flera. Något jag blir lite glad över är dock att dom svarar på frågor på nätet emellanåt. Det är lite roligt att se vad dom har för inspirationskällor och liknande. Här är den senaste. Mycket nöje!

Top Cats på Grönan

Igår var jag även och såg Top Cats på Grönan. Inte lika mycket Rockabilly som jag hade hoppats, framför allt hade jag nog hoppats på att publiken skulle vara lite roligare klädd. Det fanns lite fina klänningar och snajsiga Elvis frisyrer, men mest var det medelsvensson som hade irrat in från tekopparna för att se dom som var med i melodifestivalen. Det var i alla fall känslan jag fick.

Härligt och värt att nämna var deras dialekter. Väldigt varm värmländska. Det var roligt. Jag gjorde alla bilder svartvita för ”att det skulle vara mer autentiskt mot hur det såg ut på den tiden som musiken passade in i”… hade INGET att göra med ett jobbigt röd eller lila-stick i samtliga bilder utom en…. bara så ni vet. Det var medvetet från början… jag lovar…?

Läs hela recensionen och se alla bilderna här.

Å alla bilderna i Galleri: Top Cats på Grönan.

Popaganda Parkteatern

I helgen var jag på Popaganda Parkteatern. Det var fantastiskt roligt förutom att jag var där själv, det hade varit trevligare med lite sällskap. Att sitta på en parkbänk och ha picknick själv i 6 timmar är sådär. Som tur var har jag ju massor att göra, både fota och skriva, så det hade inte blivit så himla mycket tid över till annat ändå. På gott och ont antar jag. Roligt var även att det var bara massor med bra band. Jag kände inte till dem så väl innan, det är mest lite mer okända band på väg upp. Jag förstår varför dom är på väg upp och flera av dem behövde verkligen en större scen och mer publik, trots att det var den största publik flera av dem spelat för. Noonie Bao var en av mina favoriter och så gillade jag Dante men även de andra var riktigt, riktigt bra.

Jag tror jag syntes ganska bra i publiken för jag fick många ögonkontakts bilder. :o)

Här är några bilder:


Läs hela recensionen och se alla bilderna här.

Eller se alla bilderna här i Galleri: Popaganda – Parkteatern.

Rock of Ages – filmen

Har just varit och sett Rock of Ages på bio. Efter att ha kommit över den inledande chocken över att det faktiskt är en musikal (ja, sådär att man sjunger omotiverat och alla kunder i skivbutiken börjar dansa synkroniserat) så var det bara att ge sig hän. Fantastiskt! Underbart och fullkomligt, fullkomligt…. strålande…

Storyn är väl, ja… Jag tror att samma synopsis har använts tidigare några gånger, dock denna gång med några twists och absolut HELT egna karaktärer. Men enligt mig är det inte Tom Cruise eller någon annan som har huvudrollen, det är helt klart musiken.

Vill man veta hur min (och förmodligen många andra rockers) barndom lät fram till att man hörde Smells Like Teenspirit för första gången. Ja, då är detta helt klart rätt film! WOW! Det är nostalgi för hela slanten! Så otroligt många låtar, bra låtar, å man avverkar dem snabbt så man får plats med jättemånga… Det dyker upp en hel del kändisar med, lite härligt dolt, jag är ju världens sämsta på ansikten så jag hade velat ha en guide med mig. Men jag såg i alla fall Sebastian Bach från Skid Row, han gör även Paradise City till ledmotivet om jag inte hör fel. Såg i rollistan på IMDB nu att bland annat Nuno Bettencourt (Extreme vars låt More than words gjordes i fullängd) var med, men jag missade honom, även Debbie Gibson var med tydligen. De spelade ”Rocker”. :o)

Denna film ska jag absolut ha någon typ av box set av när den kommer på DVD. Undrar om man får en mic med och om det finns en karaoke version på texten? Något att fundera på för skaparna annars. Gissa om jag vill höra ”producers commentary” på DVDn och hoppas man får svaret på varför de tackar en person, Bret Michaels(Poison)!

Men när man ser den får man inte vara allt för kritiskt inställd (nykter?) eller tänka för hårt. Nä, det stämmer nog inte riktigt med låtarna exakt det året och när man hör skillnaden mellan när skådespelarna sjunger och när Mary J Blige (Jösses, vilken pipa) så märker man vem som verkligen kan sjunga. Men man får ta det för vad det är. Ett gyttjebad i 80-tals rocken. Geggan letar sig in i varenda por och skreva. Å jag kan tala om att den hänger kvar i håret ganska länge. Den geggar in sig ordentligt i själen.

För den som undrar så skulle jag nog säga att det finns ett ställe i Stockholm som liknar The Bourbon Room lite gran, de är lite mer förlåtande vad gäller musikstilar men annars stämmer det ganska bra… Debaser Slussen. Länge sen jag var där nu, saknar det lite. My home away from home. Mitt andra vardagsrum.

Hur som helst, jag lämnar er ikväll med en av många låtar som gick under eftertexten: Rock You Like A Hurricane (från 1984?) med Scorpions som snart kommer till Sverige och spelar i… Sandviken?

 

Det är inte en paus, det är dött

Jag har inte fotat något på jättelänge känns det som. Det var ju Pearl Jam som var det senaste. En fantastisk upplevelse om ni inte läst recensionen på LiveNews så gör det. Riktigt roligt för det är mitt mest lästa inlägg någonsin. Jag spräckte 1000-gränsen ganska rejält med den.

Men nu har jag inget att göra. Det är helt dött i Stockholm just nu. Som att alla har semester, men på lördag börjar det hända saker igen, då händer det så klart massa saker så det krockar grejer. Men sånt är livet. Konstigt det här med att Stockholm verkligen tar en paus på konsertfronten från midsommar och exakt fyra veckor framåt. Som att industrisemestern gäller även musikindustrin. Ja, det kanske inte är så konstigt. Men det händer desto mer ute i landet, med festivaler, stora som små och massa mysiga sommarkonserter. Men stan är avfolkad, tunnelbanan går på halvfart och dessutom så regnar det.

Jag kan lika gärna sitta hemma och lyssna på musik, titta på tv och jobba vidare på andra projekt. Lite skönt med en paus från fotandet och jobbandet. Med lite av de vanliga dag-jobbet. Men samtidigt så har det gått 7,5 dygn sedan jag fotade sist och visst börjar jag känna av abstinensen…

Men en positiv grej är att Billy Idol-förkylningen börjar ge med sig! Hostar fortfarande ganska irriterande, men är i alla fall piggare och slipper ta narkotikaklassad meducin på nätterna för att kunna sova. Dessutom börjar locket för öronen som jag haft sedan vi åkte hem från madonna konserten (typ 9 dagar sedan) släppa lite, fortfarande lite lommhörd och det knakar i hela huvudet när jag jäspar, men det blir bättre och det är bra, riktigt bra! Så jag kanske repar mig helt till lördag. Det vore roligt. Känns konstigt att trycka in öronproppar när man redan är lomm-hörd.

Det enda jag är orolig för är att mitt 24-70 objektiv inte beter sig som det borde. Kanske är det bananen i autofokusen, men jag tyckte det betedde sig lite illa redan innan. Hm. :o/ Får hitta ett sätt att kolla upp det på.

Nä, nu ska jag gå å svara i telefonen och sedan ge mig ut på expedition ”köpa-bananer” men inte lägga dem med kameran! Kramisaj på er!

/L

Semestern börjar gå mot sitt slut…

Den här dagen kommer ju förr eller senare, varje gång, om man inte är pensionär vill säga. Sista dagen på semestern. Jag har en helg kvar också men på måndag börjar allvaret.

Det har varit en fantastiskt aktiv semester med både Hultsfred och Peace & Love, Madonna i Göteborg och några andra lösrykta konserter. Madonna hade jag dock inge fotopass till utan bara biljett. Men hon var bra.

Jag har lärt mig några saker under semestern:

  1. – Lägg inte ner en oskyddad banan i samma väska som kameran, för om du glömmer att äta den direkt så blir det väldigt kladdigt, fort. Bananjuice/klägg gör inte underverk för auto-fokusen.
  2. – Flyg öronproppar är jättebra och hjälper oss som har lite svårt att tryckutjämna. Men låt bli dem när du är förkyld det blir bara 23 resor värre. (har fortfarande lock för ena örat, och bomull i hela huvudet 16 timmar efter landning.)

Annars så kämpar jag fortfarande med min Billy Idol-förkylning. Det är nog inte hans fel egentligen, lite som fåglarna och grisarna inte hade så mycket att göra med de influensorna. Dom var bara på fel ställe vid fel tidpunkt. Min förkylning bröt ju ut mitt under Billy Idol spelningen, förmodligen inte ens hans fel.

Men ah, jag ska spendera helgen med att försöka bli frisk så jag har någon chans att lyckas ta mig till jobbet på måndag. Ja, å just det, så ska jag ju på Pearl Jam på lördag! Sånt blir man frisk av. <3 Det är i alla fall inomhus trots att det inte ska regna.

Peace & Love 2012

Nu är jag tillbaka från Peace & Love, sista stora festivalen (i annan stad än stockholm) för mig i år. Skönt att komma hem? Både och, skönt med mitt underbara sovrum som jag saknat så. Jag luktar förmodligen mycket bättre men saknar dom skitiga jeansen som är lite leriga nertill, dammiga och så där mjuka som annars bara mjukisbyxor är. Skönt att slippa ha öronproppar 22 timmar per dygn men öronen känns lite som ett vaccum istället, något saknas.

Jag visste att festivallivet är fysiskt påfrestande så jag kollade vikten före och efter festivalen. Jag gick ner nästan 1,5 kilo på fyra dagar. Om jag rekommenderar festival dieten? Nä, det är mest vatten man förlorar. exempel på hur en dag kan se ut, döm själv om den är nyttig!

  • 9:00 vaknar. Hur kan det vara så ljust i ett så litet rum? drar mörk sjal över ögonen
  • 9:02 somnar om
  • 11:30 vaknar. Hur gick allt igår? Ligger allt uppe och blev bilderna bra? Ojdå. Alvedon
  • 11:35 alvedon verkar, hungrig. Hotellfrukosten stängde för två och en halv timme sen. Börja planera dagen.
  • 14:00 frukost på sprängfyllt McDonalds. (Big Mac med pommes och stor Cola)
  • 14:30 driva runt i Kupolen, köpa en Cola
  • 15:00 häkta på sig några kilo kamerautrustning som hänger med hela dagen och ryggsäck med dator och extra grejer för att sedan bege sig till festivalområdet.
  • 16:30 festival startar, springa runt och fota, anteckna och lyssna på massa braig och endel inte så braig musik.
  • 21:00 står i kö till våffelståndet. Förvånad över hur långa diskussioner personerna bakom kan ha om toppings när det finns två att välja på.
  • 21:20 får min belgiska våffla med chokladsås.
  • 21:22 fortsätter festivala
  • 00:00 går tillbaka till hotellet och sitta/ligga ner och redigera, äter godis och dricker vatten.
  • 04:00 färdig redigerad. hur kan det vara så ljust i ett så litet rum? Drar mörk sjal över ögonen, masserar axlarna som inte riktigt vill slappna av och somnar.

Rins and repeat 4 times.

Det bästa med festivalen var naturligtvis all musik och sen att jag hade sällskap av Sandra. Det var också riktigt roligt att åka skylift! Som Gröna Lund fast utan åksjukan! Det sämsta var att jag blev absolut genomfrusen och förkyld under Billy Idol med påföljden feber under delar av fredag och lördag. Som tur var hade jag de flesta av mina favvis artister under onsdag och torsdag. Festivalraportering när man är frisk är himmelriket, när man är sjuk: not so much. Man kan ofta hålla det i schack med mängder av adrenalin man får av riktigt bra musik men det är kortvarigt och… Ja, inte heller det hälsosamt i längden…

Aja, nog med klagomål och självömkan, här är några av mina riktiga darling bilder från festivalen, inte nödvändigtvis de bästa:


Alla bilder finns i Galleri: Peace & Love 2012
Alla inlägg om Peace & Love finns på LiveNews.se