När jag väl kommer till att skriva detta (december samma år) har det gått länge sedan jag var i Sydkorea och var på konserter. Jag åkte dit i våras till och ville så klart uppleva en riktig k-pop konsert. Jag försökte få fatt på biljetter till EXO hemifrån, men det var stört omöjligt. Biljetterna sålde slut i ett naffs men tack vare ett system där man kan återlösa sin biljett så hölls hoppet uppe hela tiden, jag var inne på den där sajten timmar varje dag och tryckte på uppdatera, ibland blinkade det till en plats men jag var alltid för slö på att klicka, trots att jag tränade på att vara snabb. Jag tävlade förmodligen antingen mot bottar, 15 åringar på hypersnabba lokala datorcaféer eller återförsäljare som anlitat både och. En del konserter kunde man heller inte köpa biljetter till som utlänning för man behövde legitimera sig med motsvarande BankID för att kunna köpa biljetten eller fysiskt vara på plats med sitt pass. Men tillslut löste det sig och jag fick se två konserter!
reGretGirl i Hongdae
Min desperation för att gå på konsert ledde mig så klart långt ner i listorna över konserter (jag måste missat så många sajter, måste finnas mer musik än så i en stad som Seoul) men tillslut lyckades jag köpa en biljett till ett japaskt(!) rockband reGretGirl. Faktiskt helt okej!
Biljetten var inte helt billig, den kostade ca 850 SEK, alltså typ 150 spänn från stålats längst bak på Madonna, men den viktiga frågan är ju som vanligt, vad får man för det? Jag köpte ju i total blindo på vild chansning.
Lokalen låg i den populära stadsdelen Hongdae, känd för sin indie kultur och klubbar. (ja, åk hit och klubba!) Efter att (så klart) åkt vilse i tunnelbanan var jag lagom stressad på väg dit och fick fråga en turistinformation om hur jag hittade stället, det var en Bit att gå men tillslut hittade jag stället, utan att veta så skulle jag säga att stället såg ut som en musikskola. Från gatuplan gick man tre (3) trappor ner och kom till en oerhört trevlig person som gav en ett kuvert med biljetten, han frågade inte ens mitt namn utan fattade av att titta på mig vilket kuvert som var mitt. (Jag var enda icke koreanen där och mitt namn sticker tydligen ut.) Man fick också en signerad 50×70 poster unik för detta tillfället! Madonna fick jag minsann ingen signerad poster av.
Väl inne i lokalen så skulle jag säga att det är en mindre skolaula med sittplatser, plats för kanske 100-150 personer och på plats fanns ca 30 personer, ganska luftigt med andra ord. Längst fram satt fansen med skyltar. Jag är ju van att det kan bli “lite stojjigt” på konserter men insåg att här kan kulturskillnaden vara enorm så jag höll koll på hur mina medbetraktare betedde sig för att inte förstöra konserten för någon. Det var oerhört städat även om första raden stod upp ibland. reGretGirl levererade så klart, dom pratade lite koreanska, och sångaren var stolt över tröjan han hade köpt i Hongdae dagen innan. Minns jag rätt var resten av konversationen på engelska men mest spelade dom så klart. (och innan du frågar: Nej, jag hade inte sökt ackreditering, jag visste inte vad jag skulle vända mig, jag lyckades ju knappt att lyckas få biljett, hur skulle jag kunna få ack?!) Allt som allt en väldigt trevlig upplevelse när jag väl hittat dit och lugnat ner mig efter eskapaderna i tunnelbanan (jag satt på rätt tåg, i rätt tid, men tåget ställdes in halvvägs och det nya tåget som kom på samma spår gick visst åt det andra hållet…)
Det bästa den kvällen var det där oväntade, så klart, att få utforska, att sitta där ensam i en liten, okänd lokal, tre våningar under marken i utkanten av en rörig stadsdel i gigantisk stad på andra änden av planeten från alla jag kände och undra ”hur hamnade jag här?” Att få uppleva något så otroligt bekant men på ett helt nytt sätt. Jag tror jag lärde mig den kvällen hur mycket man faktiskt styr sitt eget liv. Det var ingen annan som hade fått mig till att hamna just där, just där, bara jag och en inte så liten summa pengar.
På väg därifrån gjorde jag något jag hade sett fram emot länge: kolla på gatumusikanterna som bland annat Hongdae är kända för. Det finns ett torg med fasta platser, där står musiker och spelar ömsom sin musik, ömsom covers. Runt vissa var det så fullt att man inte kom fram och såg vad det var, utan det bara stack upp någon dansande arm lite då och då. I denna stadsdel är det många band som har skapats (bla The Rose) och kvalitén på gatumusikanterna är så klart varierande, men generellt oerhört hög. Skulle jag åka tillbaka är det här garanterat en plats ni skulle hitta mig på. Älskar kulturen med gatumusikanter (eller på engelska Busking) att det organiseras och är ett sätt att bli upptäckt och nå ut till ny publik. Det blir ett superhärligt gatuliv. Det är också oerhört dyrt att gå på konsert i Seoul, så jag förstår att många flockas till gatumusikanterna.
Ateez på Jamsil Arena
I Sverige släpper man gärna biljetterna typ ett år i förväg men i Sydkorea gör man det med bara några veckors förvarning. Så när jag var där så släpptes biljetterna till Ateez på Jamsil Stadium. Jag lyckades med konststycket att registrera mig (som utlänning: en helt annan sajt för att köpa biljetter än om man är inföding) och jag fick tag på biljetter till en Riktig K-pop konsert i Seoul! Lyckan var total och lotten föll på ATEEZ(에이티즈).
Ateez är till att börja med riktigt bra, proffsiga och hela den biten, så klart. Att gå på en riktig k-pop konsert var så värt de 1140 SEK (100 kr dyrare än Madonna biljetten) som vi betalade för att sitta på sista raden högst upp. (ståplats tog slut innan jag hann fram i kön trots att jag hängde på låset vid biljettsläpp)
Här var det stora skillnader mot de konserter jag är van att gå på, vi får göra en lista!
- Var på plats många timmar innan konserten för du måste hämta ut din biljett, ett plast kort, som har ens namn printat och allt (olika köer för utlänningar och infödingar, förmodligen pga olika alfabetssystem)
- Fanns typ inget att äta i närheten när man drog runt tillsammans med tusentals andra tjejer i timmar eftersom man behövde hämta sin biljett i tid.
- Helt annan typ av merch. Ville köpa en t-shirt men det var bara en vit t-shirt med en liten svart logga på bröstet. Man bygger uppenbarligen inte identitet utifrån vad man lyssnar på. Istället köpte jag (haha) akrylfigurer! Man fick välja vem man ville ha, jag valde San, för hans namn kunde jag uttala.
- Köerna. Omg. Vi svenskar tycker att vi kan köa men vi kan inte köa för att rädda våra liv i jämförelse. Kö in i arenan: först var det en hög med folk, sedan kom ett gäng superarga officiella personer och skrek på koreanska, vi fick höra att de tydligen sa “ställ er i 6 st köer” vilket denna folkmassa lyckades med! Väl inne i stadion köades det för att gå till rätt ingång innan insläppet startade. (bild nedan)
- Att komma till våra platser visade sig vara lite äventyrligt, jag hade fixat biljetter allra längst bak vilket gjorde att man fick krama pelare och luta sig ut över raden framför när man gick förbi. Absolut inte för den funktionsnedsatte eller någon som är höjdrädd, men det gick bra.
- Det var rätt många utlänningar som vi på konserten.
- Konserten var så klart superproffsigt genomförd med tillhörande avancerad koreografi och liknande. Det vi dock inte var förberedda på var de långa monologerna mellan låtarna. Man gick igenom hela gruppen (8 pers) och de fick berätta vad dom hade på hjärtat. Ofta i detalj. Mellan varje låt. Jag vet inte vad dom hade på hjärtat, för dom pratade bara koreanska så klart.
- Mängden lightsticks var fantastisk och ger ju en härlig inramning till konserten, det känns som att publiken är delaktig på ett oerhört trevligt sätt. Jag köpte mig ingen då jag har svårt för att köpa plastprylar jag inte kan göra något annat med. Det fick räcka med med de små akrylfigurererna.
- Det stod sajten att konserten skulle vara i 1,5 timmar, efter 3 timmar gav vi upp och gick och letade efter toa, eftersom man inte hade hittat någon tidigare.
Sammanfattningsvis var det verkligen en upplevelse jag gör om. Inom K-popen verkar turnérande inte vara en lika stor strategi för att få nya fans som inom andra genrer, vilket jag tycker är synd, men blir glad varje gång någon kommer hit.
Var dom här tre upplevelserna representativa för k-popkonserter? Jag misstänker att Ateez och gatumusikanterna är lite som de brukar vara. Konserten med det japanska rockbandet kan jag inte avgöra hur standard den var.
Oavsett så vet jag att om jag åker dit igen kommer jag lägga ännu mer tid till att hitta konserter, jag är helt säker på att det måste finnas små och medelstora klubbar med liveband, jag har bara inte hittat dem än.