Vilken vecka det har varit. Jag skrev förra lördagen om att jag inte visste hur veckan skulle gå. Nu vet jag hur det gick:
Måndag…
… var en fruktansvärd dag. En sån dag när jag (som inte druckit på 15 år) tänkte på väg till jobbet: Jag behöver en drink. Väldigt lite sömn och mycket som surrade i huvudet.
Tisdagen…
… började i samma andra som måndagen, men med lite mer sömn i ryggen. Efter arbetsdagens slut så fick jag Samtalet. Min bildredaktör ringde. ”Hej, vad gör du, vill du fota Bullet for my Valentine?” jag stod ju på reserv listan. Så klart. Redan då började energin återkomma, och det snabbt. Jag fick lift med en kollega in till stan, en sån upptagen kollega som satt i telefon hela tiden så jag satt i min egna lilla värld och bara log. Jag skulle få fota! Efter mycket väntan så kom vi in i diket, vi fotade våra tre låtar och sedan ut igen. Eskorterade hela vägen ut ur byggnaden. Fine, jag skulle ju ändå få intervjua Disturbed dagen efter och kände att jag behövde förbereda mig lite mer. Med andra ord blev det lite sent på tisdag kvällen med.
Onsdagen…
… var till en början en orons dag. En osäker dag, vad skulle hända? Terroriserade LiveNation och Warner Music för att få reda på om jag skulle få fota och när och var intervjun var. Det hela satte inte igång förrän runt 18:00. Sen var det pang på! Intervjua Disturbed, springa in och fota de resterande banden. (Missade två band) Hem och redigera bilder till morgontimmarna, kom i säng runt 5:30.
Torsdagen…
… hade jag tagit ledigt. Jag vaknade vid 8:30 och skrev rent intervjun. Det gick förvånansvärt bra att skriva rent, om jag jämför med Biffy intervjun, den tog många timmar att färdigställa, fick ju sitta och tolka först. Nu var det bara att köra på något sätt. Sedan var det dags för lite vila och ett besök på Lotta-spa:et. Där efter gick jag och Malin på Stone Sour, bara för att njuta. Blev lite sent då med.
Fredagen…
… var aningen oinspirerad och sömnig med tanke på veckan. Men det som skulle göras på jobbet blev gjort. Kvällen toppades med lite After Work på TGI, jag tog Jack Daniels kycklingen. Kunde inte låta bli, det fick bli den perfekta avslutningen på en fantastiskt rockig vecka!
Lite djupa musik tankar:
Det har rent musikaliskt varit en fantastisk vecka. Måndagen var en sån dag som man hör om i många arga metall-låtar. Sen kom tisdagen med Bullet for my Valentine. Att fota Bullet for my Valentine gav mig åter något slags hopp om livet. Sedan började den riktiga behandlingen. Papa Roach var fantastiska och jag fann att jag för första gången på länge inte kunde låta bli att dansa i fotodiket, något som inte är jättebra eftersom man får så oskarpa bilder. Fick använda all min viljestyrka till att låsa knäna så jag skulle kunna få några bilder. Så går Disturbed på, det är verkligen terapi. Dom tar tag i ens mentala 
muskelknutar och bara mjukar upp. Thai-massage för själen. På torsdagen fortsatte HELLYEAH med behandlingen och varje puka som satte igång vibrationer i hela bröstbenet gick rakt in i själen. Fantastiskt. Efter det kom Stone Sour, då var man aningen mosig redan till att börja med. De tillförde enorma mängder energi, framförallt den akustiska versionen av Bother är som aroma-terapi för själen och rätar ut de sista skrynklorna. Sen var det det här med kärleken. En fantastisk teater-apa till frontfigur (Corey Taylor) fick en verkligen igång publiken. Han skrek, vi skrek. Man införde något som hette Wall of Dance, liknar en Wall of Death ganska mycket men med mer dans… Även om det är publikfrieri så känns det fantastiskt skönt när bandet säger saker som ”Vi har varit på turné länge och saknar våra hem och familjer, men när man möter en publik som er, då är jag hemma” Det är kärlek. Jag har fortfarande ont i halsen.