Det har varit en fantastisk hårdrockig kväll ikväll! Kunskapskanalen har haft den fantastiskt goda smaken att köra ”hårdrockens historia”, alla avsnitten i sträck med instick om den svenska delen emellanåt. Jag har missat några avsnitt men funderar på att köpa serien på dvd, bara för att. Saknar framförallt de tidigare åren.
Jag har blivit fantastiskt stolt över att jag har fotat flera av banden man har pratat om under kvällen. Tillexmepl: Alice in chains, Nickelback, Slash, Opeth, Pearl Jam, Mark Tremonti fron Creed, Arch Enemy, Billy Idol, In Flames, Deftones, Disturbed, Slipknot, UDO och några jag säkert har missat. Några som jag har sett men inte fotat är Nirvana, Pantera, TAD, Faith No More av dem jag kommer ihåg. Det känns stort och ärorikt på något sätt, som att man varit med och sett en liten del historia, från första/andra parkett.
Men jag inser också att det är verkligen endel röster jag sakar. Röster från fantastiskt talangfulla personer som alla tre har fallit offer för droger inser jag nu. Framförallt tänker jag på Kurt Cobain (Nirvana), Lane Stanley (Alice in Chains) och Quorthon (Bathory). Tre fantastiska och väldigt olika röster. Kurt har ni hört, inte alla har hört Lane och få av er har förmodligen hört Quorthon (Bathory 1983-2004) som faktiskt var från Vällingby har jag lärt mig idag.
Här är en klassisk Alice låt som tilltalade mig som bassist väldigt mycket när det begav sig, men Lanes röst är verkligen fantastisk och unik även i denna låt. Jag har inte hört någon som liknar den varken före eller efter. Unik. Saknad.
Jag lyssnade mycket på Bathory som ung, kanske är det inte sångrösten man saknar, utan den musikaliska genialiteten. Jag målade förresten det här omslaget från ”Twilight of the Gods” på fönstret i mitt flickrum. Jag gillade mer den delen av Bathorys musik som tydligen kom att kallas viking-metal. En av de stora sakerna kring Bathory var att mystiken var enorm, man visste inte hur de såg ut och man visste inget om dem. Det enda man visste var den här mystiska mannen ”Quorthon” stod bakom och de spelade aldrig live. Jag hörde idag att en av anledningarna till att de aldrig spelade live var att det var egentligen bara en kille i bandet, just Quorthon. Hur man än beter sig är det lite komplicerat att få till något som låter likt den musiken han producerade med enorma arrangemang och effekter som bara en person på scenen. Sorgligt nog gick Quorthon (Thomas Börje Forsberg) bort 2004 under liknande omständigheter som Kurt och Lane: drogrelaterat. Jag har dock även hört allt från hjärtfel till cancer. Myterna fortsätter även om en hel del numer är avdramatiserat som att man kan hitta bilder på honom på internet. Något jag tycker är lite tråkigt med informationsflödet idag. Dimman skingras lite väl mycket. Dimman och mystiken runt musiken kommer dock aldrig skingras.