Imorgon är det en vecka sedan den konsert jag har drömt om mest i hela mitt liv. Jag hade (för dem jag inte har berättat det för 100 gånger redan:) nämligen drömt ihop den här konserten långt innan jag hörde talas om den. ”Vad vore den bästa konserten någonsin? vilken skulle jag arrangera om jag vann 160 miljoner kronor på Lotto?” Självklart skulle det vara Biffy på Debaser Slussen. Sen går dom och kör den, utan att jag har vunnit en spänn! Nu är det en vecka sedan konserten var. Jag har inte lyssnat på någon annan musik än Biffy Clyro sedan dess, jag har inte riktigt velat gå vidare. Jag har laddat min spotifylista Lotta Gillar Just nu 3 med massor med annat godis, men inte kommit mig för att lyssna på den.
Jag har inte riktigt kommit vidare i min musikhunger efter det här. Jag har svårt att se vad som skulle toppa det. Vad gör man när alla ens drömmar gått i uppfyllelse? Först känns livet lite tomt ett tag, sen börjar man sakta drömma nya drömmar. Jag har börjat drömma ihop vad nästa grej ska bli. Kom på att jag hade biljetter till några konserter framåt som jag inte hade skrivit in i kalendern. Ganska många visade det sig när jag sökte igenom mailen. För att vara någon som kommer in på många konserter gratis så betalar jag för jäkligt många konserter med. 2013 kommer bli ett helt sjukt år, har redan köpt biljetter till fem stora konserter. Det blir mer och mer uppenbart att artisterna/bolagen tjänar på livemusik nu när ingen betalar för musik längre. På gott och ont, mest gott för oss fans, mest ont för dom: vi får se massa underbara artister som kuskar världen runt, folk kommer hit som aldrig hade kommit på tanken på ett novemberregnigt Sverige. Medan de stackarna måste åka till ett novemberregnigt Sverige för att få ihop till brödfödan.
Tycker mig även se en extremt stark trend i att man spelar på lite för små ställen. Jag misstänker att även det är avsiktligt, man tjänar förmodligen mycket mer pengar på ett fullsatt mindre ställe än en halvfull Globen. Mumford & Sons påstås ha sålt slut på 2 minuter.
En trend jag inte gillar är den amerikanska trenden med snordyra biljetter för bättre platser. ”Diamond circle-VIP”. Det räcker inte med att vara fanatiskt fan och tälta framför arenan i två dagar längre. Man måste ha pengar för att komma nära. Det räcker inte med 700 spänn för ståplats biljetterna, man måste pynta det dubbla, trippla eller på vissa konserter det fyrdubbla. Men då får man ju ett band att ha runt halsen med en laminerad bricka med… För dom pengarna ska jag ha signerade skivor med mitt namn på och en garanterad kram från vem än artisten råkar vara och en ”photo-opp” så jag kan fixa en najs ny profilbild på facebook. Men då går det loss på 4000 spänn eller mer. Helt plötsligt handlar det överhuvudtaget inte om musiken längre.
Nä, då är det en helt annan sak om man medvetet spelar på de minsta ställena för att göra reklam för nya skivan, komma tillbaka fler gånger och inte behöva fem meter höga guldpläderade gipstatyer och tvåhundra dansare. Det är bara musikerna, fansen och musiken.