För någon vecka sedan plåtade jag 30 Seconds To Mars på Arenan, (läs mer här) några dagar senare vinner Jared Leto en Oscar för sin insats i filmen Dallas Byers Club. Riktigt roligt! Vi fick plåta från mixerbord på 30STM men förbandet Twin Atlantic från diket. Här är bilderna jag gillar bäst! Spännande nog gillar jag bilderna på Twin Atlantic bättre.
Twin Atlantic:
30STM:
Då ligger man här igen, söndagskväll och inte alls så trött som man borde vara. Tankarna rusar i huvudet när man scrollar igenom Facebook och instagram. Jag slås av den konstanta jakten på skönhet. Att själv framstå som vacker, att ta vackra bilder, fina porträtt på sina barn, vackra bilder på helgens renovering osv…. Och jag har så svårt att se vad som är tilltalande i det. Vad är vackert? Jag följer såväl amatörer som proffs och jag ser många likheter när man tar vackra bilder; linjer, symmetri, ytor, färgval. Men jag saknar något, jag kan inte sätta fingret på det. Jag tror det är känsla, att få känna något annat än ”awwwwwwe”.
Jag kan inte låta bli att tänka på konstnären Monet. Han med vattenliljorna. Fantastiskt vackert men kladdigt och fan inte tillrättalagt. Jag söker och söker efter dagens konstnärer att inspireras av men hittar dem inte, antingen är det tillrättalagt eller så krångligt att jag inte fattar. Kanske är de alla för upptagna med sina ”riktiga” jobb och inte har tid/pengar till att följa konsten på all dess nyckfullhet.
För att inte tala om frågan ”vad är skönhet?” inte är det sönderopererade människor med ”perfekta” ansikten på instagram iallafall. Jag gillar det naturliga, något som har lite fel, ingen är perfekt och ska heller inte behöva känna pressen att vara det. Bara att sträva efter att vara allt man kan.
Jag vet inte vad jag kan eller vad jag ska bli när jag blir stor, blir man någonsin stor? Men jag har hittat min konstnärliga väg, det är snarare en känsla.
Jag trodde att när man funnit sig själv(nåja) i sitt konstnärskap så skulle allt klarna, det slog mig aldrig ingen skulle märka det eller att folk inte gillar det lika mycket som jag. Som den här bilden jag tog på lunchen i veckan (mobilbild). Det är en grå februaridag, horisonten är lite sne. Den är så tråkig att klockorna stannar. Precis, klockorna stannar, tiden står still, jag kan inte sluta titta på den, jag sugs in i enkelheten, i tråkigheten, jag rensar hjärnan från surr. Livet rusar vidare och färgerna surrar runt mig som snabba bi-svärmar. Men när jag tittar bilden så slocknar allt annat, jag hör vågorna skvalpa och känner den fuktiga dimman i ansiktet. Kylan biter lite i näsan och tårna. Lugn.
Jag vet inte om någon annan förstår eller ser det jag ser, men det är inte riktigt viktigt heller. Jag har hittat mina vägar, det har tagit många år och nu jag har inget val än att följa dem. Vi får se var de leder. Om någonstans alls.
Eller så borde jag bara somnat och slutat snacka skit för en timme sedan. Sorry. Natti!