Kategori: Okategoriserade

Så roligt att fota dem igen. Det är på något sätt barndomshjältar. Läs hela inlägget och se fler bilder här.

Det var första gången jag fotade både en falukorv och en älg på scenen. Så roliga och så bra. Mer familjevänligt än jag hade förväntat mig. Läs hela inlägget och se fler bilder här.

När jag väl kommer till att skriva detta (december samma år) det här har det gått länge sedan jag var i Sydkorea och var på konsert. Jag hade under våren den fantastiska möjligheten att åka till Sydkorea och ville så klart uppleva en riktig k-pop konsert. Jag försökte få fatt på biljetter till EXO hemifrån, men jag var inte fan till att lyckas. Biljetterna sålde slut i ett naffs och tack vare ett system där man kan återlösa sin biljett så hölls hoppet uppe hela tiden, jag var inne på den där sajten timmar varje dag och tryckte på uppdatera, ibland blinkade det till en plats men jag var alltid för slö på att klicka. Tävlade förmodligen antingen mot bottar eller 15 åringar på hypersnabba datorcaféer eller olagliga återförsäljare. En del konserter kunde man heller inte köpa biljetter till som utlänning för man behövde legitimera sig med motsvarande BankID för att kunna köpa biljetten eller fysiskt vara på plats med sitt pass. Men tillslut löste det sig och jag fick se två konserter! 

---

reGretGirl i Hongdae

Min desperation för att gå på konsert ledde mig så klart långt ner i listorna över konserter (jag måste missat så många sajter, måste finnas mer musik än så i en stad som Seoul) men tillslut lyckades jag köpa en biljett till ett japaskt(!) rockband reGretGirl. Faktiskt helt okej!

Biljetten var inte helt billig, den kostade ca 850 SEK, alltså typ 150 spänn från dåliga biljetter på Madonna, men frågan är ju som vanligt, vad får man för det? Jag köpte ju i total blindo på vild chansning. Lokalen låg i den populära stadsdelen Hongdae, känd för sin indie kultur och klubbar. (ja, åk hit och klubba!) Efter att (så klart) åkt vilse i tunnelbanan var jag lagom stressad på väg dit och fick fråga en turistinformation om hur jag hittade stället, det var en Bit att gå men tillslut hittade jag stället, utan att veta så skulle jag säga att stället såg ut som en musikskola. Från gatuplan gick man tre (3) trappor ner och kom till en oerhört trevlig person som gav en ett kuvert med biljetten, han frågade inte ens mitt namn utan fattade av att titta på mig vilket kuvert som var mitt. (Jag var enda icke koreanen där och mitt namn sticker tydligen ut.) Man fick också en signerad poster unik för detta tillfället!

Väl inne i lokalen så skulle jag säga att det är en mindre skolaula med sittplatser, plats för kanske 100-150 personer och på plats fanns ca 30 personer, ganska luftigt med andra ord. Längst fram satt fansen med skyltar. Jag är ju van att det kan bli “lite stojjigt” på konserter men insåg att här kan kulturskillnaden vara enorm så jag höll koll på hur mina medbetraktare betedde sig för att inte förstöra konserten för någon. Det var oerhört städat. reGretGirl levererade så klart, dom pratade lite koreanska, och sångaren var stolt över tröjan han hade köpt i Hongdae dagen innan. Minns jag rätt var resten av konversationen på engelska men mest spelade dom så klart. (och innan du frågar: Nej, jag hade inte sökt ackreditering, jag visste inte vad jag skulle vända mig, jag var ju knappt till att lyckas få biljett, hur skulle jag kunna få ack?!) Allt som allt en väldigt trevlig upplevelse när jag väl hittat dit och lugnat ner mig efter eskapaderna i tunnelbanan (satt på rätt tåg, i rätt tid, men tåget ställdes in halvvägs och det nya tåget som kom på samma spår gick visst åt det andra hållet…) 

Det bästa den kvällen var det där oväntade, så klart, att få utforska, att sitta där ensam i en liten okänd lokal, tre våningar under marken i utkanten av en rörig stadsdel i gigantisk stad på andra änden av planeten från alla jag kände och få uppleva något så otroligt bekant men på ett helt nytt sätt. 

På väg därifrån gjorde jag något jag hade sett fram emot: kolla på gatumusikanterna som bland annat Hongdae är kända för. De finns på ett torg fasta platser, där står musiker och spelar ömsom sin musik, ömsom covers. Runt vissa var det så fullt att man inte kom fram och såg vad det var, utan det bara stack upp någon dansande arm lite då och då. I denna stadsdel är det många band som har skapats (bla The Rose) och kvalitén på gatumusikanterna är så klart varierande, men generellt oerhört hög. Skulle jag åka tillbaka är det här garanterat en plats ni skulle hitta mig på. Älskar kulturen med gatumusikanter (eller på engelska Busking) att det organiseras och är ett sätt att bli upptäckt och nå ut till ny publik. Blir ett superhärligt gatuliv. Det är också oerhört dyrt att gå på konsert i Seoul, så jag förstår att många flockas till gatumusikanterna. 

---

Ateez på Jamsil stadium

I Sverige släpper man gärna biljetterna typ ett år i förväg men här i Sydkorea gör man det med bara några veckors förvarning. Så när jag var där så släpptes biljetterna till Ateez på Jamsil Stadium. Jag lyckades med konststycket att registrera mig (som utlänning, en helt annan sajt för att köpa biljetter än om man är inföding) och jag fick tag på biljetter till en Riktig K-pop konsert i Seoul! Lyckan var total och lotten föll på ATEEZ(에이티즈). 

Ateez är till att börja med riktigt bra, proffsiga och hela den biten, så klart. Att gå på en riktig k-pop konsert var så värt de 1140 SEK (100 kr dyrare än billigaste Madonna biljetten) som vi betalade för att sitta på sista raden högst upp (ståplats tog slut innan jag hann fram i kön trots att jag hängde på låset vid biljettsläpp) 

Här var det stora skillnader mot de konserter jag är van att gå på, vi får göra en lista!

• Var på plats många timmar innan konserten för du måste hämta ut din biljett som har ens namn och allt (olika köer för utlänningar och infödingar, förmodligen pga olika alfabetssystem) 
• Fanns typ inget att äta i närheten när man drog runt tillsammans med tusen andra tjejer
• Helt annan typ av merch. Ville köpa en tshirt men det var bara en vit tshirt med en liten svart logga på bröstet. Man bygger uppenbarligen inte identitet utifrån vad man lyssnar på. Istället köpte jag (haha) akrylfigurer! Man fick välja vem man ville ha, jag valde San, för hans namn kunde jag uttala. 
• Köerna. Omg. Vi svenskar tycker att vi kan köa men vi kan inte köa för att rädda våra liv i jämförelse. Kö in i arenan: först var det en hög med folk, sedan kom ett gäng superarga officiella personer och skrek på koreanska, vi fick höra att de tydligen sa “ställ er i 6 st köer” vilket denna folkmassa lyckades med! Väl inne i stadion köades det för att gå till rätt ingång innan insläppet startade. 
• Att komma till våra platser visade sig vara lite äventyrligt, jag hade fixat biljetter allra längst bak vilket gjorde att man fick krama pelare och luta sig ut över raden framför när man gick förbi, men det gick bra. 
• Det var rätt många utlänningar som vi på konserten.
• Konserten var så klart superproffsigt genomförd med tillhörande avancerad koreaografi och liknande. Det vi dock inte var förberedda på var de långa monologerna mellan låtarna. Man gick igenom hela gruppen (8 pers) och de fick berätta vad dom hade på hjärtat. Ofta i detalj. Jag vet inte vad dom hade på hjärtat, för dom pratade bara koreanska så klart, något annat hade ju varit konstigt. 
• Mängden lightsticks var fantastisk och ger ju en härlig inramning till konserten, det känns som att publiken är delaktig på ett oerhört trevligt sätt. Jag köpte mig ingen då den var åt det dyra hållet och jag har svårt för att köpa prylar jag inte kan göra något med. Det fick räcka med akrylfigurererna. 
• Det stod sajten att konserten skulle vara i 1,5 timmar, efter 3 timmar gav vi upp och gick och letade efter toa, eftersom man inte hade hittat någon tidigare. 

Det var verkligen en upplevelse som jag gärna gör om. 

Nu var det dags för k-pop igen! Taggar för kommande resa, ska bli så roligt! Junny spelade på Fryshusets Klubben, det var riktigt roligt, även om det var svårt för det var inget dike! Fick stå bland publiken, det är ju alltid en utmaning, men mina medbesökare var supertrevliga, ganska korta och stundvis med lite mellanrum, då blir det nästan bara att det tillför i bilden och man får lite liv och rörelse med. Det var i alla fall en trevlig konsert. Några bilder följer nedan, alla bilderna på Junny finns som vanligt på LiveNews.se.

Det var också trevligt att jag för en gångs skull blev lite nöjd med bilderna, inte allt som var precis som jag ville, men några lyckträffar överträffade mina förväntningar, vilket kanske inte är så svårt, efter dom här tre åren har jag inte så stora förväntningar på mig själv längre. Jag är glad bara jag får trycka på knappen. Nåja, nog skitsnack, bilder:

Några bilder på DJ-Mniejong som värmde upp publiken och stod bakom Junny och skötte instrumenten:

Omfg vad bra dom är! Den trummisen måste ju ha fyra hjärnhalvor eller nåt. Har fotat dem tidigare på exakt samma scen men vill köra igen, och igen, och igen! Fan va bra dom är! Alla bilder på Leprous, Monuments och Kalandra finns på LiveNews.se.

Nu väntar jag bara på ny platta så vi får ny turné snart! Inte för att jag är girig eller så… hehe… Nåja, med sig hade dom två andra bra band, Monuments och Kalandra.

Kalandra:

Och ett par bilder på Monuments:

Det är roligt att det har kommit igång med konserter! Äntligen! Snart ett år sedan alla restriktionerna togs bort och branschen har liksom inte kommit in i kuggarna ordentligt, men nu börjar det ordna upp sig!

För en tid sedan fotade jag mitt första k-pop band! De senaste åren har jag spätt ut poppen och metallen med lite k-pop och tyckte det vore roligt att fota lite också, enter: the Rose på Fryshuset. 

Jag lyssnade in mig endel inför konserten och fastnade lite. Det är roligt att det börjar komma lite k-pop hit med så här när allting faktiskt börjar dra igång igen. För den som blev sugen på att se mer så kommer de även spela på Lolla Stockholm i sommar.

Till saken hör att en av de låtar jag lyssnade mest på förra året ”Phase me” är gjord av sångaren Woosung, just den fick jag dock inte höra, eftersom det är från hans solokarriär. Se alla The Rose bilderna på LiveNews.se!

Så var det den där tiden på året igen, tiden för att titta tillbaka på det gångna året och reflektera. Vad var bra? Vad var dåligt? Vad hände egentligen? Jag tappar i alla fall perspektivet ganska snabbt för jag försöker att alltid ha fokus framåt. Men bara sneglar man bakåt under det här året så ser man hur otroligt mycket som har hänt. Vi började året med att fortfarande vara i pandemi tillexempel. Sedan när saker och ting kom igång så var det faktiskt ganska segt. Det märktes att hela konsertbranschen legat i ide i två år. Det har ofta varit svårt att få tag på arrangörer för att få ackreditering, då hela pressavdelningen antingen fått gå eller är nyanställda och rutinerna har inte suttit. Det ser man nästan i vilka jag har fotat i år. Nästan bara Gröna Lund och Lollapalooza. Senast idag pratade man om på nyheterna att hela konsertbranschen fått ställa om, man kan inte längre ha mindre spelningar för det är för dyrt att öppna stället om man riskerar att inte få helt slutsålt. Det är ju så hjärtat brister.

Men det har i alla fall blivit 22 konserter i år, väldigt få om man jämför med snittet för tidigare år. Men jag har också tappat massa FOMO under den här tiden så jag går mest på sånt jag verkligen vill se. Hur som helst så här är årets lista för mig:

Benjamin Ingrosso
Biffy Clyro (x2: Lolla, Fållan)
Europe
Idles
Imagine Dragons
Jimmy Eat World
M.I.A
Måneskin
Mares
Miynt
Modest Mouse
Mother Mother
My Chemical Romance
Pearl Jam
Takida
The Hives
The Kid Laroi
Turnstile
Veronica Maggio
Victor Leksell
Wolf Alice
Detta gör att min lista på totalt fotade konserter hamnar på…. *trumvirvel* 1022! Enkelt.

Roligast att fota var Idles, Måneskin och Benjamin Ingrosso. My Chemical Romance var också roligt, för jag fick så otroligt mycket gilla på den, det är kanske simpelt, men det är roligt när ens bilder får uppskattning och stor spridning. Bilderna på dem ligger dock bara på Livenews. Högst upp på listan (förutsägbart nog) ligger ju så klart Biffy Clyro, framförallt deras spelning på Fållan. En äkta Biffy spelning, så roligt när man är i ett rum fullt med folk som gillar samma musik som än själv och kan även de knasiga rytmerna.

Här är mina favoritbilder från året, i någon slags omvänd kronologisk ordning:

Vad ser jag fram emot mest med 2023? Det måste nog vara att fler av mina favoritartister ska komma hit och spela. Det känns som att det fortfarande är lite pandemi effekt där ute, det är väldigt lite konserter, om det beror på att alla är och spelar någon annanstans, ställen har gått i kånken, band lagt ner eller att det bara är jag som är otålig på rätt band och har blivit kräsen, det vet jag inte. Hur som helst så längtar jag redan nu (och sedan sista konserten jag var på på Grönan) efter att nästa år ska komma igång igen. Det finns ett par konserter redan som jag ser fram emot men inte så mycket som det brukar. Nu går ju hela branschen under januari dessutom nästan ner på noll och sparlåga, precis som tidigare, men hoppas på sommar och festivaler. Och en mycket händelserik vår innan dess. Spännande!

Gott nytt år på er, om det nu är någon som orkat läsa så här långt. <3

Jag vet inte exakt vilken gång i ordningen det är jag fotar/ser Biffy, men det är i alla fall tvåsiffrigt på båda vi det här laget. Det var andra gången i år, eller ska man säga första? Den första Biffy spelningen var på Lollapalooza och oj vad man hade törstat efter det under de senaste åren. Men här om dagen så kom äntligen den högst efterlängtade dagen, det borde vara en helgdag när helst Biffy Clyro spelar i ens hemstad. En helt egen Biffy spelning! Till skillnad från en festivalspelning så är settet längre och publiken kan alla låtarna, även de lite längre ner i arkiven. Att stå och trängas i ett rum fullt av främlingar som alla älskar samma musik och kan alla konstiga taktskiftningar och texter. Det är något speciellt i det. Man vet att man har något gemensamt med alla dessa främlingar även om det är bara en sak. Läs förresten hela inlägget och se fler bilder på LiveNews.se.

Jag köpte dock ingen tisha den här gången för att jag köpte en på Lolla och det visade sig att jag hade alla redan… ehem. Ja, halva min t-shirt garderob är Biffy tischor har jag insett. Men det gör inget. Det var även min första gång att se en konsert på Fållan, har bara varit där i vaccinationsärenden tidigare. Gillade lokalen skarpt och ser fram emot att gå dit många gånger. Även om golvet är stenhårt och det efter ett tag droppade kondens från taket, eller regn. Jag hoppas det var regn så det inte var avdunstat svett från mina medmänniskor.

Det nederländska förbandet De Staat gick heller inte av för hackor, det var ingen av dem jag kände där som hade hört talas om dem tidigare men alla gillade dem de luxe!

På tal om ”av dem jag kände som var där”, tänk vad många vänner jag har ändå, som gillar samma band, endel har jag träffat genom just passionen för Biffy, andra har jag övertygat, men de flesta har hittat Biffy själva.

Hur som helst, här kommer några av mina favoritbilder från kvällen:

Alltså, det är ju alltid roligt att fota Europe, det är som att borra ner sig i en välbekant säng efter en lång dag. Det är nostalgiskt och man kan fler låtar än man vågat erkänna för sig själv. Jag var på jakt efter att köpa lotter för att vinna en gigantisk nalle (lyckades inte) när jag sprang på merchståndet. Det var som en blixt från klar ovan, hur kan jag inte ha haft en Europe tröja sedan tidigare? Att dom dessutom hade en med omslaget från Skivan på gjorde inte saken sämre. Så nu är jag stolt ägare till en Europe tröja också.

Det var roligt att fota för det är alltid full fart på Joey Tempest, och de andra är också barndomshjältar på något sätt. Det blev ingen text den här gången men se fler bilder på LiveNews.se. Här är några av mina favoritbilder från kvällen.

Här om dagen plåtade jag Takida för sjunde gången (typ?) och på Grönan för tredje gången. Men fan va roligt det var. Kom på mig själv stå i diket med världens största leende. Det var dessutom mörkt ute igår så äntligen fick det bli lite Rikigt konsertfoto. Insåg när jag tittade tillbaka att allt jag fotat sedan i våras har varit utomhus och bara enstaka i mörker. Då på sanslöst stora festivalscener men nu fick jag äntligen komma lite närmre i mörkret. Vänta här nu… Det där lät ju fel. 😁

Det var iallafall kul att se takida igen, var länge sedan nu. Kul också att skriva en lite längre text. Det jag är minst pepp på är att det är så lite kvar av säsongen på Grönan, men ett antal konserter i alla fall, får se om det blir att jag går. Hoppas det.

Här är några bilder från kvällen, fler tillsammans med texten finns på www.livenews.se.