Ja, ibland blir man besatt av en artist. Det händer mig med jämna mellanrum och just nu är det stackars Newton Faulkner som står på tur. Jag hade ingen riktig uppfattning om honom förrän T in The Park och han golvade mig/oss med sin fantastiska spelning. Det är en ”kille med gitarr” som lyckas skapa magi på soppa och spik med hjälp av ett stort mått kreativitet, känsla och finulighet. Om det är någon som råkar följa mig på Spotify så har detta nog inte undgått dem. Förutsatt att spalten ute till höger fungerar och att man faktiskt tittar i den ibland. Hur som helst. Han snurrar oavbrutet här.
Ja, så har han ju snygg frisyr också! ;)
Han får mig att vilja börja spela gitarr och det är inte vanligt. En av de grejer som han golvade oss med på T är den här trumtekniken kombinerat med gitarrspelet. Jag är ju inte musiker och jag har gett upp tanken på att börja igen. Igen. Men det är sjukt inspirerande att se dessa lösningar och ”enkla” tilltag som expanderar ljudbilden och hela känslan i låten så pass mycket med ”enkla” medel. Syns tydligt i den häringa låten: (Massive Attack cover)
Och för att inte tala om den ultimata kärlekslåten: När jag är ensam och kan göra vad jag vill och vara vem jag vill, då är jag med dig.
Å den här är ju förbaskat rolig även om den här versionen är lite konstig: