I helgen var det dags för Putte i parken, Stockholm-edition. Jag ville gå redan förra året, men något kom i vägen, minns inte vad. I år däremot så linjerade stjärnorna och så glad jag är för det! Äntligen fick jag se Timo Räisänen! Har velat se honom länge, men det har liksom inte blivit av. Å han var mycket mer fantastisk än jag hade anat, till den fina musiken så lades en härlig personlighet som verkligen lyste på scenen. Det var en jättesvår recension att skriva, fick censurera mig själv, skrev tillbaka, plockade bort. Senast i natt vid tre snåret redigerade jag recensionen, ändå är jag inte nöjd. Bilderna vill jag också gå igenom igen, hur jag än gör kan jag inte få det att reflektera upplevelsen: glädjen, musiken, sorgen, personligheten, kärleken och känslorna. Hur jag än beter mig får jag inte till beskrivningen av den där magin. Det hela slutar med generiska formuleringar som ”mest allsång på…” och att man lägger till en svag vinjettering på någon av bilderna. Jag köpte i alla fall en tischa, vågade inte få den signerad, är alldeles för blyg och vill ju använda tröjan, skulle inte våga tvätta den om den var signerad. Dessutom var jag orolig att det skulle spårat ur, finns väl ingen anledning att signera t-shirten, signera mig istället: tvärs över bröstet, men då kan jag inte duscha på årets typ varmaste dagar och måste hitta en tatuerare med öppet och ledig tid på en söndag mitt i sommaren… ja, ni ser: det hade spårat fullständigt.
(Mer text, bilder och länkar under bilderna)
Bilder på Timo:
* * <3 * *
Resten av festivalen var riktigt bra även den. Alldeles för lite folk, konstigt att se i Stockholm och Kungsträdgården, brukar ju alltid vara fullsatt på såna här evenemang. Jag hoppas att det var för att hela Stockholm är avfolkat, det är typ en tiondel av folket i stan mot vad det brukar vara. En liten oroande tagg ligger dock och gnager att det kan ha med den dåliga uppmärksamheten Putte i Parken och andra festivaler fått till följd av idioter som inte kan hålla händerna och kukar i styr. (Längst fram vid scenen satt en stor Polisvepa med #tafsainte) Jag hoppas dock att det var för att det är öde i stan på det stora hela.
Vi tar resten av artisterna i kronologisk ordning:
Mustasch inlägget och några bilder:
Dolores Haze var ju fantastiska dom med, första gången jag såg dem, dom kommer bli stora om det inte exploderar på något annat sätt.
Maria Andersson på lördagen, även hon riktigt bra, dock solen RAKT in på scenen, inte speciellt roligt rent fototekiskt. Vägrade av princip fota på ISO 100, det är ju för f*n konsertfotografering vi håller på med. Så jag fotade på ISO 200, bländare typ 5 och fick ändå tider på 1/1250. Den sista bilden här, delade hon på sin insta! (rätt taggad och allt)
Och så det sista jag fotade på Putte: Thundermother! Alltid roliga att fota och mycket fart och fläkt.