Kategori: Bilder

Alltså, en av mitt livs bästa konserter! Å så roligt det var! 

Det händer inte ofta, men ibland, att jag går på konsert utan att fota. Igår såg jag tre band från längst bak i publiken! Det gick jättebra det med. Först var det australiensiska Ocean Grove, sedan Sleeping With Sirens och sist ut dom jag väntade på: Don Broco. De två första var riktigt bra, Sleeping With Sirens vill jag jättegärna se igen men Don Broco… omfg! En av dom bästa konserter jag någonsin varit på! Jag var en hårsmån från att kasta mig i någon av moshpittarna! Fan, nästa gång göra jag det. Bara jag kan lämna glasögonen till någon. Haha. 🤓 Ålder är en sinnesstämning, inte en siffra. 

Varför var dom så bra då? Jag hade knappt sett en live video med dem så jag hade inga förväntningar förutom att jag älskar musiken. Jag var inte beredd helt enkelt, å publiken var fantastisk, det var mycket folk men inte helt fullsatt så folk kunde utan vidare dansa och starta pits av olika slag och man såg dessutom bättre då, så jag hamnade inte bakom en vägg av långisar som jag gjorde på VNV Nation i fredags. Å tre personer i bandet sjunger, riktigt bra dessutom, inte bara sångaren. En av de andra ikoniska rösterna för bandet visade sig höra till trummisen. Bara en sån sak. Jag hoppas innerligt att jag får se dem snart igen och att jag då får plåta. Så roligt, är fortfarande stirrig. Kanske blev konserten också lite bättre eftersom jag slappnade av och inte tänkte på bilder och recension alls. Jag hade heller ingen med mig så jag behövde inte kompromissa alls, även om det är roligare att gå på konsert med sällskap så vill jag slå ett slag för att gå även om man inte får med sig någon annan. Tänk om jag hade missat detta för att andra inte fått barnvakt, ledigt, lön eller feeling? Inte acceptabelt! 

Klar jag fotade lite med mobilen litegrann lekte med långa slutartider. Å måste säga att skillnaden i bildkvalitet från bara ett par år sedan. Man ser ju vilket band det är på scenen! Bara en sån sak. Fast är man för kreativ syns det ju inte så klart:

 

För första gången på flera år har jag träningsverk i armarna efter att ha fotat. I helgen var jag på Climate Live och stod i diket i tre timmar och fotade 30 artister och talare. De flesta artister var det första gången jag fotade, andra har jag fotat tidigare. Nu känns det äntligen som man fått börja komma tillbaka till de gamla vanorna; bli eskorterad backstage tillsammans med en radda andra med dyr utrustning, bli runtskyfflad i diket, svära åt ljusdesignern, hylla ljusdesignern. Redigera bilder inpå småtimmarna. Göra dumma tabbar (om du vet att du ska fota 30 akter på tre timmar, överväg att ta med fler än ett minneskort)

Mest hade jag sett fram emot Royal Republic, men där är jag så bortskämd med att få tre låtar och stå en halvmeter ifrån artisterna att jag blev väldigt besviken på bilderna. Annars hade jag sett fram emot Victor Leksell som jag hört så otroligt mycket på radio det senaste året, Tusse och fler av artisterna som jag inte skulle komma iväg att fota annars. Några jag vill ha en ny längre chans att fota är Victor Leksell, Tjuvjakt, Maxida Märak, Danial Adrams-Ray, Omar Rudberg, Jon Henrik Fjällgren och Silvana Imam. Inte utan att man håller tummarna för Grönan nästa år.

”Men Lotta,” tänker ni nu. ”Har du gått och blivit hipp-hoppare eller?” Eh, nä, men jäklar va kul det är att fota på scenen. Å det måste ju vara okej att ha örat lite mot marken med, inte bara lyssna inåt.

Artister: First Aid Kit, Lars Winnerbäck, Melissa Horn, Victor Leksell, Sofia Jannok, Daniel Adams-Ray, Oscar Stembridge, Tjuvjakt, Tusse, Maxida Märak, Loreen, Markus Krunegård, Peter Jöback, Cherrie, Royal Republic, Omar Rudberg, Helen Sjöholm, Peg Parnevik, Beatrice Eli, Jon Henrik Fjällgren, Silvana Imam.

Talare: Greta Thunberg, Mitzi Jonelle Tan, Alasdair Skelton, Elleonora Ali Uddman, Julia Rensberg & Alva Fjellström, Adriani Maffioletti, Aysha Jones, Ida Edling Müller & Anton Foley, Kevin Mtai.

Greta Thunberg

Cherrie

Oscar Stembridge

Peg Parnevik

Tusse

Victor Leksell

Omar Rudberg

Läs hela inlägget och se fler bilder från Climate Live 2021 i Kungsträdgården på LiveNews.se.

Så det är halvtid på 2019. Jag har uppdaterat bloggen för första gången på ett halvår. Det har varit alldeles för lite foto, men framförallt alldeles för lite av sånt jag tycker är fantastiskt och grundläggande Awsome. Saknar det.  Absolut bäst hittills var Bo Ningen som spelade typ i februari på någon festival i slakhusområdet. Biffy har släppt ett soundtrack så jag längtar dagligen efter turnésläpp, Live Nation hintade för massa veckor sedan men inget nytt än. Kanske ett November datum? Ser ut att bli en bra november på konsert fronten. Tillbaka till ämnet:

Första och förmodligen enda riktigt stora festivalen för mig i år är avklarad. Det var en fantastisk helg. Solen har gassat, fötterna vandrat +45 000 steg och jag har ätit tillräckligt med Halloumi för att aldrig bli sjuk igen eller blivit antibiotikaresistent, vi får se.

Jag hade sett mest fram emot Foo Fighters men ödet (management) ville annorlunda på fotofronten. Men jag var där i alla fall. Helt fantastiskt set, alldeles för kort om jag får bestämma. Insåg också att första gången jag såg Dave på scenen var bara på andra sidan gatan, med Nirvana på Nevermind turnén. Såg delar av Montage of Heck här om dagen när den gick på SVT, ogillar den, det är så tragiskt med alla droger, men i början säger Kurt ”vi rör oss mycket på scenen” och man ser klipp när som kastar sig över trumset och liknande. Jag kom då på att 1992 så pratade jag och min kompis, vi kom fram till att den enda som var rolig att titta på var trummisen, Kurt och Kris stod helt stilla på scenen. Kris vaggade lite fram och tillbaka. De stod dessutom ca 18 meter ifrån varandra på den stora scenen. Det vi får nu, så många år senare att jag knappt vågar räkna efter, är ju något helt annat. Eller Dave är fortfarande kung på scenen men det blir aldrig stilla eller tråkigt. Om dom här två banden var relationer så skulle jag säga att Nirvana var min första pojkvän, han förändrade mitt liv, hur jag ser på världen och allt det där. Men det slutade tragiskt och på begravningen mötte jag bästa kompisen och det är han som man så här 25 år senare egentligen har spenderat sitt liv med och lyckligt dessutom. Nog för att det varit andra också… Äh, nu blev liknelsen för komplicerad. Hur som helst, fantastisk konsert och jag har en ny t-shirt.

I övrigt var det högt och lågt. Gillade Yungblud, Frank Carter och The Hives mest och glad att ha sett Billie Eilish live.

Annars så har jag semester, det är fullständigt awsome. Har inte haft riktig semester sedan 2013 så det var faaaaan på tiden. Har kommit fram till att jag skulle vilja ha mer semester i framtiden, det är ett bra koncept.

 

Alla mina och Christers inlägg från Lollapalooza hittar ni här och nedan är bara ett litet urval av mina favorit bilder. De mesta av mina tankar kring festivalen finns samlade i krönikan.

Yungblud, helt fantastisk, kommer tillbaka i höst:

 

Halestorm, Alltid fantastiskt bra och roliga att fota:

The Hellacopters:

 

Frank Carter and the Rattlesnakes, sjukt roliga ser dem gärna snart igen:

The Hives, inga kommentarer nödvändiga. <3:

Bring Me the Horizon:

Smith & Tell:

Jacob Banks, helt fantastisk röst:

Kvelertak, nya sångaren spottar tack och lov inte lika mycket som förra sångaren:

Wolfmother:

Och lite sköna miljöer:

2018 har varit ett konstigt år för mig. Nytt jobb, farsan gick bort, morsan sålde huset och köpte lägenhet, operation av örat mitt i festivalsäsong och en grav omprioritering av vad jag lägger energin på. Jag blev väldigt kräsen med vilka band jag plåtade och allt detta resulterade i en historiskt kort fotad lista för mig. Jag har också tappat intresset för att räkna, men det kanske kommer tillbaka så jag räknar för framtida Lottas skull:

Årets 37 akter är följande:

• 22
• Agent Fresco
• Agent Fresco (två gånger)
• Avantgardet
• Ballbreaker
• Bipolar Sunshine
• Corroded
• Darin
• Diskopunk
• Dolores Haze
• Europe
• Familjen
• Gogol Bordello
• Good Harvest
• Grapell
• Halestorm
• Johnossi
• Junior Brielle
• Leprous
• Loreen
• Maxida Märak
• Nicky William
• Parcels
• Plási
• Press to MECO
• Rise Against
• Satan Takes a Holiday
• Shinedown
• Smash Into Pieces
• Starset
• The Dahmers
• The Goo Goo Dolls
• The Heard
• The Ninth Wave
• The Sounds
• Tove Styrke
• Vulkano

Spotify sammanställningen börjar ju bli klassisk vid det här laget. Enda tråkiga är att Spotify har nog klassat mig som äldre (än jag vill vara) och förslår massa klassik rock och gratest hits från 80 och 90 talet… Kul, men jag vill höra ny rock, jag har hört klassikerna och hade jag velat höra gammal musik hade jag lyssnat på någon rock radiokanal.

Musikmässigt så var Biffy Clyro unplugged i Royal Albert Hall den absolut största upplevelsen i år.

Fotomässugt känner jag att jag har stått helt still det här året. Utvecklingen har legat på andra konstformer och mitt analoga projekt till kalendern för 2019. (ett fåtal finns kvar, hör av dig om du vill köpa)

Här är i alla fall mina favoritbilder från året, utan inbördes ordning och de är mina favoriter av massa olika anledningar.

Vad händer 2019 då? You me at Six kommer tillbaka i januari. Annars håller jag också tummarna för att det ska bli ett Biffy Clyro år nästa år. Dom har ju spelat in massa musik och gjort någon film av nåt slag så det är ju spännande.

Annars hoppas jag på massa festivaler nästa år. Det blev alldeles för lite sånt i år. Ska på Lollapaluza på gärdet, får se om man får plåta. Vore även kul med Borgholm Brinner, men vi får kolla planering och hur man kan få semester och sånt.

Inte helt vanligt för mig, nu för tiden, men jag känner ibland att 2019 kommer bli något alldeles extra. Bara mina närmaste håller sig friska så kommer jag bli nöjd med året, men jag hoppas verkligen det blir mer musik under 2019, jag har ett fruktansvärt festivallängt men det ser lite onödigt snålt ut. Håller tummarna för att det släpps massa bra.

Det var alldeles för länge sedan jag fick möjlighet att se Västerbron. Dom är ju helt fantastiska live, nu har dom släppt nya plattan som går bra. Fler bilder finns hör: Västerbron och Tomma Intet på Debaser Strand blev dessutom årets sista konsert för mig.

Press to MECO, Starset och Shinedown spelade på Annexet. (Shinedown var verkligen jättebra och Starset var fantastiskt roliga att plåta. Igen.)

Halestorm spelade på Debaser Strand.

22, Agent Fresco & Leprous spelade på Fryshusets Klubben. Det var andra gången jag plåtade Agent Fresco i år, de har varit ett av de banden jag lyssnat mest på u det året. Jag gillar alla de experimentella delarna av. Usiken. Man blir hela tiden överraskad och får tänka ”vänta, vad hände där?” och sånt roar mig. Att sångaren dessutom lyckades slå sönder huvudet på dansgolvet var ju otippat, men han tog det med ro och slutförde settet. Rock n roll!

I helgen var jag en sväng till Barcelona med mina vänner, läs mer om det här. På väg hem passade jag på att åka via London för att se Biffy Clyro unplugged och träffa fler vänner. Om någon har missat det så är ju Biffy mitt absoluta favoritband. Att få möjligheten att se dem unplugged är… Enormt för att uttrycka det milt. Tyvärr kom dom inte till Stockholm eller Sverige med den turnén, då får man lyfta på rumpan själv.

Jag vet inte exakt var jag ska börja med detta, på något sätt vill man ju förmedla känslan. Lokalen var Royal Albert Hall, en klassisk plats som är fantastiskt vacker med sittande publik, snidade detaljer i guld överallt och en fantastisk orgel. Att få fatt på biljetter var ett rent helvete eftersom de sålde slut strax innan de släpptes. Som tur var släppte RAH ett gäng extra och tack vare Biffy fansen i mitt flöde fick jag reda på det i tid, annars hade jag fått köpa i andra hand vilket är ett projekt då det är bara en site man kan sälja via, allt är personligt och massa säkerhet.

Oron för att det inte skulle bli av, av någon anledning, var in i det sista enorm. När dom spelade i Skottland häromdagen var det massa problem med tågen så många kom inte fram. Ännu en anledning att spendera hela dagen i London och titta på fina tavlor.

Förband var Xcerts som var med dem till Sverige för ett antal år sedan även de gjorde en unplugged.

Tillslut satt vi då där i vår box seat (Grand Tier) med servitör på beställning. Stackars Jessica hamnade lite bakom en pelare men kunde se bredvid, annars perfekta platser. Jag försökte så klart fota, det gick ju så klart så där men långt över förväntan med min nya telefon.

Dom spelade ca 23 låtar och det var bara på de helt nya låtarna som Simon skrivit i år till en film som det inte var allsång. Mest allsång och fullt ös var ”bubbles” och ”many of horror”. För mig var det helt klart ”Folding Stars” som var bäst. Jag har ju alltid gillat Puzzle skivan och precis som förväntat så har den fått en helt ny och djupare mening senaste halvåret. Simon skrev skivan efter att hans mamma gått bort och både ”Machines” och ”Folding Stars” (se unplugged versionen här) har fått en ännu djupare mening för mig personligen sedan pappa gick bort. Som så många andra Biffy fans vittnat om så är det ett band som hjälpt många genom svåra tider. Så när jag under ”Folding stars”, som genomförs av bara Simon och Ben, konstaterar att nä, pappa står inte och viker stjärnor där uppe, han fixar dem, byter glödlampor i de som har slocknat och gör tvivelaktiga elektriska kopplingar så de går att dimra.

Den känslan.

Rent musikaliskt då, självklart var det fantastiskt, och som en av dem som vi pratade med som vi satt i samma box som sa efteråt ”how emitional was that?!” så kvällen var känsloladdad, finstämd, fantastisk lokal och ett bra ljud. Sjukt glad att jag fick uppleva det men ser fram emot nya plattan och en konsert med distade gitarrer, svett och energi som spränger taket av var det nu blir nästa gång. Med tur och medvind blir 2019 ett Biffy live år, det brukar vara vartannat år, ser också fram emot filmen som dom inspirerat/gjort något samarbete med.

Inhandlade ett stycke t-shirt och en limited litografi som var specifikt framtagen för just denna konsert.

Glöm inte läsa det andra inlägget om resan som handlar om konst å sånt.

(ja, jag skaaaaa uppdatera bloggen mer någon gång, men inte idag heller.)

Några bilder till:

View this post on Instagram

Utan vidare en av de bästa konserterna någonsin. ❤️❤️❤️ @biffy_clyro & @biffyben @royalalberthall w @jess.morris87 #biffyclyro #royalalberthall #monthebiff #biffyfuckingclyro

A post shared by Lotta Lindberg (@makebelievestudios) on Sep 24, 2018 at 4:38pm PDT