Så det är halvtid på 2019. Jag har uppdaterat bloggen för första gången på ett halvår. Det har varit alldeles för lite foto, men framförallt alldeles för lite av sånt jag tycker är fantastiskt och grundläggande Awsome. Saknar det. Absolut bäst hittills var Bo Ningen som spelade typ i februari på någon festival i slakhusområdet. Biffy har släppt ett soundtrack så jag längtar dagligen efter turnésläpp, Live Nation hintade för massa veckor sedan men inget nytt än. Kanske ett November datum? Ser ut att bli en bra november på konsert fronten. Tillbaka till ämnet:
Första och förmodligen enda riktigt stora festivalen för mig i år är avklarad. Det var en fantastisk helg. Solen har gassat, fötterna vandrat +45 000 steg och jag har ätit tillräckligt med Halloumi för att aldrig bli sjuk igen eller blivit antibiotikaresistent, vi får se.
Jag hade sett mest fram emot Foo Fighters men ödet (management) ville annorlunda på fotofronten. Men jag var där i alla fall. Helt fantastiskt set, alldeles för kort om jag får bestämma. Insåg också att första gången jag såg Dave på scenen var bara på andra sidan gatan, med Nirvana på Nevermind turnén. Såg delar av Montage of Heck här om dagen när den gick på SVT, ogillar den, det är så tragiskt med alla droger, men i början säger Kurt ”vi rör oss mycket på scenen” och man ser klipp när som kastar sig över trumset och liknande. Jag kom då på att 1992 så pratade jag och min kompis, vi kom fram till att den enda som var rolig att titta på var trummisen, Kurt och Kris stod helt stilla på scenen. Kris vaggade lite fram och tillbaka. De stod dessutom ca 18 meter ifrån varandra på den stora scenen. Det vi får nu, så många år senare att jag knappt vågar räkna efter, är ju något helt annat. Eller Dave är fortfarande kung på scenen men det blir aldrig stilla eller tråkigt. Om dom här två banden var relationer så skulle jag säga att Nirvana var min första pojkvän, han förändrade mitt liv, hur jag ser på världen och allt det där. Men det slutade tragiskt och på begravningen mötte jag bästa kompisen och det är han som man så här 25 år senare egentligen har spenderat sitt liv med och lyckligt dessutom. Nog för att det varit andra också… Äh, nu blev liknelsen för komplicerad. Hur som helst, fantastisk konsert och jag har en ny t-shirt.
I övrigt var det högt och lågt. Gillade Yungblud, Frank Carter och The Hives mest och glad att ha sett Billie Eilish live.
Annars så har jag semester, det är fullständigt awsome. Har inte haft riktig semester sedan 2013 så det var faaaaan på tiden. Har kommit fram till att jag skulle vilja ha mer semester i framtiden, det är ett bra koncept.
Alla mina och Christers inlägg från Lollapalooza hittar ni här och nedan är bara ett litet urval av mina favorit bilder. De mesta av mina tankar kring festivalen finns samlade i krönikan.
Yungblud, helt fantastisk, kommer tillbaka i höst:
Halestorm, Alltid fantastiskt bra och roliga att fota:
The Hellacopters:
Frank Carter and the Rattlesnakes, sjukt roliga ser dem gärna snart igen:
The Hives, inga kommentarer nödvändiga. <3:
Bring Me the Horizon:
Smith & Tell:
Jacob Banks, helt fantastisk röst:
Kvelertak, nya sångaren spottar tack och lov inte lika mycket som förra sångaren:
Wolfmother:
Och lite sköna miljöer:
