Ja, jag tycker nog faktiskt att det är mer kortfilmer än musikvideos faktiskt.
Jag pratade med en kompis om 30 Seconds To Mars Hurricane filmen för någon vecka sedan. Den finns i en version som är censurerad och en ocensurerad. Till en början hittade jag inte den ocensurerade versionen och tittade på den cencurerade. Jag blev lite upprörd att det var så pass mycket som man inte fick se, jag blev lite illa berörd av allt som man hade varit tvungen att censurera. Jag funderade på vad som var bakom alla dessa röda rutor och tyckte det var osmakligt att man var tvungen att göra en film som var så upprörande. Sen idag fick jag tiden att följa länken som min kompis lämnat till mig med den ocensurerade versionen… Ja, just det. Man hade censurerat bort bröst, inte helt nakna bröst utan bara bröst. Det visades inga nipples eller något. Jag blev med andra ord mer upprörd över den censurerade versionen än den ocensurerade versionen.
Här är länken till dem båda så man kan välja: http://thirtysecondstomars
När jag ändå var där så hittade jag en film till låten Kings and Queens. För första gången på många många många år fick jag en extrem lust att gå ut å cykla! Det var lite så där det var när man var ung och åkte runt med sina kompisar på öde gator i förorten. Fast jag hade inte lika många kompisar och mina vänner eller jag var inte riktigt lika utklädda och det var aningen mer bilar i omlopp, och vi tittade oss för innan vi åkte över gatan. Oftast. Men det var så här man kände sig. Till och med Pride indianen på en tre meter hög cykel passar in på något sätt. Regissören ”Bartholomew Cubbins” lyckas på något sätt fånga känslan jag hade när jag var ung. Hur fan visste han hur jag kände? Sen debatten om huruvida Bartholomew Cubbins faktiskt är Jared Leto, det lägger jag mig inte i. Jag hoppas att det är två olika personer för nu får den karln faktiskt ta å ge sig. Man kan inte vara sjukt duktig på flera saker nu. Det lite är som att Leonardo Da Vinci skulle varit snygg med. Nån jävla måtta får det vara.