Ikväll ska jag få fota Paradise Lost på Debaser Slussen. Åh! Jag såg den som förband till Sepultura för många många år sedan. På den tiden när Casion Cosmopål hette Palladium, innan det blev Heaven… Någonstans i tidernas begynnelse. Hur som helst, vill minnas att jag gillade Paradise Lost live medan vi gick ut när Sepultura började skramla på. Det jag alltid gillat med bandet är deras blandning av den extremt hårda musiken med de fina melodierna. Genren är ju annars karakteriserad av massor av trummor (jättesnabbt) och gitarrer i överflöd, men Paradise Lost bryter av med fina melodier och sångaren sjunger nästan hela tiden. Han behöver inte hävda sig genom att konstant growla eller liknande. Men han kan om han vill.
Här är min favoritlåt från min glada ungdom: