Jag vet inte ens var jag ska börja med den här. Kanske med recensionen, den går att läsa här.
- Jag vet att jag gillar The Happy Hippo Family sedan tidigare.
- Debaser Slussen slår troligen igen sina portar om mindre än en månad.
Så ett bra band på en magisk plats jag kallar mitt vardagsrum, jag visste att det skulle bli bra, men inte att det skulle bli en sån glädjeexplosion som har gett mig ett leende på läpparna och fått mig att vilja dansa i mer än en vecka bara jag tänker på det.
Att dom sedan ville använda mina bilder från Debaser Slussen (alla fotografers mardröm) gjorde inte saken sämre! Det har pirrat i kroppen i en vecka och jag ler emellanåt okontrollerat. De dagar man slinker ner i djupare tankar om livet kan jag alltid gå tillbaka och tänka på den här dagen/helgen/veckan. En av mina absolut bästa konserter i mitt liv och det börjar bli ganska många nu, så det vill inte säga lite (för mig i alla fall). The Happy Hippo Family har cementerat sig som ett av mina absoluta favoritband. Topp två, kanske topp ett just nu. Betyder kanske inget för någon annan, men för mig är det sjukt stort.
Ett försök till förklaring: Ni som läser det här är förmodligen musikälskare ni med, ni vet känslan; det där bandet man alltid kan vända sig till som med inledande tonerna av en låt kan i grunden ändra ens inställning till livet på några sekunder. Lägg till det ett rum fullt med andra som av allt att döma tycker likadant, ett band som gillar publikkontakt och en scen som gör att du aldrig är längre än två meter (oftast mindre) från närmsta bandmedlem. Någon mer som får gåshud?
Här är ett kort klipp på Instagram som jag tog den kvällen. Här är bilderna:
Två ”hero-shots” följer här. Jag erkänner villigt att jag haft den första som bakgrund på telefonen senaste veckan, den andra är lite mer rock och liv, men det är något med kompositionen på den första. Tre stora tydliga trianglar, farten som syns i skjortan som vajjar och den kaxiga minen.
Kort kommentar om följande bild: den har en helt sjukt dålig kvalité men uttrycket i den och känslan… gör det till en av mina absoluta favoritbilder, trots brus, skit och bristande komposition. En darlig jag inte tänker ha livet av riktigt än.
