Månad: november 2012

…. Eller inte! Haha! Där kommer jag alltid sitta fast. Nja, det är ju hur man definierar det. Jag har förköpt nya skivan, signerade dessutom, redan betalt den och väntar på releasedatumet (slutet januari) så Ginza skickar hem den någon gång. Smart sätt att sälja skivor, singera dem. Då kan man få en autograf på köpet! Det kan jag verkligen inte få på Spotify. Skit i skivan, jag betalar gärna 149:- för deras autograf. Jag köpte ju en turné tisha i en storlek jag aldrig kommer få på mig. Den blir en fin tavla med starkt minne för 200:- värsta fyndet om du frågar mig.

Det blir förresten lite konserter till veckan (förhoppnigsvis) och jag har fått okej till helgen, så det blir äntligen lite mer konsert. Men det har varit en respektfull tre veckors sorge-period efter historiens största spelning och en av de största dagarna i mitt liv.

Jag har, så här tre veckor senare, lyckats börja lyssna på lite annan musik med. Det betyder ju inte att jag inte får återfall emellanåt. Idag släppte man nästa singel från nya skivan. Black Chandelier. Helt fantastisk, börjar på typiskt Biffy Clyro manér med något som låter fullständigt ur takt och otajt, för att sedan komma igång och det är lixom självklart att det är i takt. Skön avvägning mellan lugna och lite mer röjjig partier: Lungt och skönt och sedan fantastiska crechendon (vet inte hur det stavas). Helt fantastisk låt. Dom posta den för 10 minuter sen men jag har hört den tre gånger redan. Men jag är inte fanatisk…

Lyssna själv!

Imorgon är det en vecka sedan den konsert jag har drömt om mest i hela mitt liv. Jag hade (för dem jag inte har berättat det för 100 gånger redan:) nämligen drömt ihop den här konserten långt innan jag hörde talas om den. ”Vad vore den bästa konserten någonsin? vilken skulle jag arrangera om jag vann 160 miljoner kronor på Lotto?” Självklart skulle det vara Biffy på Debaser Slussen. Sen går dom och kör den, utan att jag har vunnit en spänn! Nu är det en vecka sedan konserten var. Jag har inte lyssnat på någon annan musik än Biffy Clyro sedan dess, jag har inte riktigt velat gå vidare. Jag har laddat min spotifylista Lotta Gillar Just nu 3 med massor med annat godis, men inte kommit mig för att lyssna på den.

Jag har inte riktigt kommit vidare i min musikhunger efter det här. Jag har svårt att se vad som skulle toppa det. Vad gör man när alla ens drömmar gått i uppfyllelse? Först känns livet lite tomt ett tag, sen börjar man sakta drömma nya drömmar. Jag har börjat drömma ihop vad nästa grej ska bli. Kom på att jag hade biljetter till några konserter framåt som jag inte hade skrivit in i kalendern. Ganska många visade det sig när jag sökte igenom mailen. För att vara någon som kommer in på många konserter gratis så betalar jag för jäkligt många konserter med. 2013 kommer bli ett helt sjukt år, har redan köpt biljetter till fem stora konserter. Det blir mer och mer uppenbart att artisterna/bolagen tjänar på livemusik nu när ingen betalar för musik längre. På gott och ont, mest gott för oss fans, mest ont för dom: vi får se massa underbara artister som kuskar världen runt, folk kommer hit som aldrig hade kommit på tanken på ett novemberregnigt Sverige. Medan de stackarna måste åka till ett novemberregnigt Sverige för att få ihop till brödfödan.

Tycker mig även se en extremt stark trend i att man spelar på lite för små ställen. Jag misstänker att även det är avsiktligt, man tjänar förmodligen mycket mer pengar på ett fullsatt mindre ställe än en halvfull Globen. Mumford & Sons påstås ha sålt slut på 2 minuter.

En trend jag inte gillar är den amerikanska trenden med snordyra biljetter för bättre platser. ”Diamond circle-VIP”. Det räcker inte med att vara fanatiskt fan och tälta framför arenan i två dagar längre. Man måste ha pengar för att komma nära. Det räcker inte med 700 spänn för ståplats biljetterna, man måste pynta det dubbla, trippla eller på vissa konserter det fyrdubbla. Men då får man ju ett band att ha runt halsen med en laminerad bricka med… För dom pengarna ska jag ha signerade skivor med mitt namn på och en garanterad kram från vem än artisten råkar vara och en ”photo-opp” så jag kan fixa en najs ny profilbild på facebook. Men då går det loss på 4000 spänn eller mer. Helt plötsligt handlar det överhuvudtaget inte om musiken längre.

Nä, då är det en helt annan sak om man medvetet spelar på de minsta ställena för att göra reklam för nya skivan, komma tillbaka fler gånger och inte behöva fem meter höga guldpläderade gipstatyer och tvåhundra dansare. Det är bara musikerna, fansen och musiken.