Mitt sedan länge favoritband The Happy Hippo Family kom äntligen ut ur sitt lilla gömsle och vi fick höra ny musik! Läs mer och se fler bilder på LiveNews. Med sig hade dom ett efterband som visade sig vara riktigt grymma dom med. Lyssna om ni inte har gjort det!
Jag fick också tillfälle att testa höga ISOt på nya kameran! Hubba Hubba! Jag var upp på 16 000 på några bilder för att testa men kunde lungt hålla mig runt 10 000. Hehe. Det här är så revolutionerande, min första riktiga digitalkamera gick rent fysiskt inte över 1500 och då var det i SKIT kvalité. Jag har hört så många som är restriktiva med ISOt ”det blir grynigt efter ISO 800”. Ja, och det här för mig fullständigt oacceptabelt när jag fotar skira blommor, dom kan inte vara gryniga, det förstör bilden. Men konsertfoto? Rocka på bara! säger jag. Beroende på uppdragsgivare så är ju alltid svartvitt ett alternativ, då får man bort lite av det hemska bruset. Skriver in under vissa bilder vilket iso jag hade, om någon är intresserad.
Det här för mig in på ett tema jag har funderat på ett tag, efterbehandlingen. Reuters (nyhetsbyrån) har nämligen förbjudit att plåta i RAW, man plåtar i jpg direkt till kameran sen får man beskära och fixa grundläggande typ fippla med kurvor, allt annat är off limits. De har en hel utläggning om varför som ni kan läsa mer om på länken ovan. Men vad får man göra i nyhetsbilder? Plåtar jag nyhetsbilder? Generellt så brukar man ju säga att all kloning är ajabaja och jag rör aldrig de verktygen i mina konsertbilder. Kanske om jag ska hänga upp på egna väggen och har en nödutgångsskylt som stör eller nåt, annars kan jag dessutom känna att man tappar lite, det är ju inte produktbilder, det är ju tillfällen. Det jag däremot gör är att eftersträva snygga bilder även med efterbehandling (uppenbarligen), vad man tycker det är varierar ju per person och humör mm. Den här gången blev alla bilder svartvita, detta för att mycket av ljuset som låg på (om än jäkligt bra) var färgat, så ofta var bilderna i princip utan olika nyanser utan som svartvita, fast i blåton. Så istället för att ha en störande blåton kvar gör jag svartvitt. Sen tycker jag det är najs med högkontrast på det och så brukar jag selektivt mörka ner runt ibland och fixa så lamporna inte är utfrätta. Är det här att förvanska sanningen?
Bara genom att ta bilden har jag ju förvanskat sanningen. För det första har jag en bländare på 3,5 dagen till ära och det gör ju bakgrunden rätt suddig, det är den inte när jag tittar på konserten i vanliga fall. Jag har högt ISO som ger brus. Jag har med hjälp av val av objektiv skurit bort mycket av det som hände på scenen, jag har valt vinkel på bilden, var jag står i förhållande till den jag fotar och vad som är bakom. Resten av backdrop, förstärkare ställningar, stativ och så vidare är noggrant bortskuret redan i kameran. Av runt 200 bilder har jag publicerat typ tio. Det konstnärliga arbetet börjar ju redan långt innan konserten, hemma i soffan när jag väljer vilket objektiv jag ska ha med mig, redan där vet jag vilken typ av bilder jag vill ha. Efter det så är varje beslut konstnärligt och inte dokumentärt, för det är ju just det beslut. Jag kan faktiskt inte komma på ett enda sätt att dokumentera en konsert (eller annat tillfälle) utan att förvanska det med beskärning, val av bakgrund, vinkel, bildurval och så vidare. Så jag personligen känner att efterbehandlingen är en väldigt liten del i det hela, det är slutfinishen. Det är sminket utanpå personligheten: det ändrar inte innehållet men det gör att man fokuserar på rätt saker. Precis som när man är där så färgas ju allt av tidigare erfarenheter och preferenser, så även när man skapar och bearbetar bilderna. Jag hoppas ni förstår vad jag menar. Inget är någonsin objektivt representerat, jag är istället öppen med att min röst finns i bilderna och vad den tillför. Så resonerar jag! :)
Så här är min tolkning av konserterna! Happy Hippo bilderna:
ISO: 10 000. F: 3,2. Tid: 1/250
ISO 12800.
ISO: 12 800.
”Efterbandet” Nothing But Thieves:
ISO 12 800.
ISO: 10 000.
ISO 10 000.
