I helgen var jag en sväng till Barcelona med mina vänner, läs mer om det här. På väg hem passade jag på att åka via London för att se Biffy Clyro unplugged och träffa fler vänner. Om någon har missat det så är ju Biffy mitt absoluta favoritband. Att få möjligheten att se dem unplugged är… Enormt för att uttrycka det milt. Tyvärr kom dom inte till Stockholm eller Sverige med den turnén, då får man lyfta på rumpan själv.
Jag vet inte exakt var jag ska börja med detta, på något sätt vill man ju förmedla känslan. Lokalen var Royal Albert Hall, en klassisk plats som är fantastiskt vacker med sittande publik, snidade detaljer i guld överallt och en fantastisk orgel. Att få fatt på biljetter var ett rent helvete eftersom de sålde slut strax innan de släpptes. Som tur var släppte RAH ett gäng extra och tack vare Biffy fansen i mitt flöde fick jag reda på det i tid, annars hade jag fått köpa i andra hand vilket är ett projekt då det är bara en site man kan sälja via, allt är personligt och massa säkerhet.
Oron för att det inte skulle bli av, av någon anledning, var in i det sista enorm. När dom spelade i Skottland häromdagen var det massa problem med tågen så många kom inte fram. Ännu en anledning att spendera hela dagen i London och titta på fina tavlor.
Förband var Xcerts som var med dem till Sverige för ett antal år sedan även de gjorde en unplugged.
Tillslut satt vi då där i vår box seat (Grand Tier) med servitör på beställning. Stackars Jessica hamnade lite bakom en pelare men kunde se bredvid, annars perfekta platser. Jag försökte så klart fota, det gick ju så klart så där men långt över förväntan med min nya telefon.
Dom spelade ca 23 låtar och det var bara på de helt nya låtarna som Simon skrivit i år till en film som det inte var allsång. Mest allsång och fullt ös var ”bubbles” och ”many of horror”. För mig var det helt klart ”Folding Stars” som var bäst. Jag har ju alltid gillat Puzzle skivan och precis som förväntat så har den fått en helt ny och djupare mening senaste halvåret. Simon skrev skivan efter att hans mamma gått bort och både ”Machines” och ”Folding Stars” (se unplugged versionen här) har fått en ännu djupare mening för mig personligen sedan pappa gick bort. Som så många andra Biffy fans vittnat om så är det ett band som hjälpt många genom svåra tider. Så när jag under ”Folding stars”, som genomförs av bara Simon och Ben, konstaterar att nä, pappa står inte och viker stjärnor där uppe, han fixar dem, byter glödlampor i de som har slocknat och gör tvivelaktiga elektriska kopplingar så de går att dimra.
Den känslan.
Rent musikaliskt då, självklart var det fantastiskt, och som en av dem som vi pratade med som vi satt i samma box som sa efteråt ”how emitional was that?!” så kvällen var känsloladdad, finstämd, fantastisk lokal och ett bra ljud. Sjukt glad att jag fick uppleva det men ser fram emot nya plattan och en konsert med distade gitarrer, svett och energi som spränger taket av var det nu blir nästa gång. Med tur och medvind blir 2019 ett Biffy live år, det brukar vara vartannat år, ser också fram emot filmen som dom inspirerat/gjort något samarbete med.
Inhandlade ett stycke t-shirt och en limited litografi som var specifikt framtagen för just denna konsert.
Glöm inte läsa det andra inlägget om resan som handlar om konst å sånt.
(ja, jag skaaaaa uppdatera bloggen mer någon gång, men inte idag heller.)
Några bilder till: