Ojoj, jag har dragit på att skriva det här inlägget. I söndags var jag på Berns och såg och fotade Biffy Clyro, favoritbandet alla kategorier. Läs recensionen här.
Det är på något sätt svårt att skriva om och göra rättvisa. Berättar jag om alla förväntningarna och längtet innan konserten och drömmen jag hade veckan innan där jag träffade Simon på ett flygplan på väg till Stockholm och vi blev jättebra kompisar? Beskriver jag hur benen skakade när jag fotat klart och eskorterades ut genom hemliga gångar på Berns medan jag inte kunde sluta säga ”Å herre gud, å herrre gud, fy fan va bra. Jag tror jag dör.”? Berättar jag hur hela jag pirrade under ”Biblical”, hur mycket jag ”sjöng” under, ja alla låtar? Berättar jag att jag tyckte att bandet hade en härlig och positiv kontakt med publiken? Berättar jag om leendet som spontant har spritt sig över mitt ansikte vid oväntade tillfällen i snart en veckas tid? Berättar jag om den fantastiska t-shirten jag köpte som är lite mjukare än andra t-shirtar och dessutom ekologisk och rättvisemärkt? Berättar jag att jag hade med mig två fantastiska vänner som verkligen förgyllde kvällen ytterligare? Så här kan jag hålla på länge när jag pratar om söndag kväll.
All glitter and no trauma.
Å dessutom var ljuset bra.
