Etikett: Alter Bridge

Ingenting är omöjligt, ta höjd för det (Lärdomar från Alter Bridge/Slash)

Jag upphör aldrig att förvånas över att jag blir så himla star-struck hela tiden! Häromdagen stod Alter Bridge på scenen. Bandet består till 75% av gamla Creed; mitt favoritband sedan slutet av 90-talet. Creed har sedan dess stått på listan över band jag vill se. Igår var det dags, visst: det var inte Creed, men bra jäckla nära. Andra låtar och sångare men samma musiker. Å sen Slash.

Jag är ensam i fotodiket och sångaren Myles Kennedy kommer in. Inga problem, jag går fram till scenkanten och ställer mig precis nedanför honom och börjar smattra iväg. De andra bandmedlemmarna kommer in på scenen, jag går över till basisten Brian Marshall: inga problem, jag känner inte igen honom av någon anledning. Han har mössa på sig så jag fick aldrig någon bra bild på ansiktet, kanske är det vanligt och det är därför jag inte känner igen honom. Jag var lite nöjd över att trummisen Scott Phillips sitter så långt bort och bakom ett plexiglas stativ, då minskas lixom strålglansen lite. Jag vågar till en början inte ens titta åt Mark Tremontis håll.

Halva första låten går och jag sneglar lite bort dit och kollar att det åtminstone är han som står där. Jodå, visst är det han. Jag inser att jag måste bort till andra ändan och det fort, annars skulle jag aldrig förlåta mig själv. Å andra skulle aldrig förlåta mig (läs: Johan Th). Så det är bara att göra något som jag har fått lära mig och gjort många gånger det senaste halvåret: Ta ett djupt andetag, skaka av mig blygheten/star-struckheten och låssas vara professionell! Jag går rakt fram till Mr Tremonti och ställer mig precis framför och trycka upp kameran. Han bryr sig naturligtvis inte. Sen är det ju som med allt annat, har man bara kommit över tröskeln så är det ju bara köra sen. Så efter den inledande minuten gick det mycket bättre.

Mr Tremonti:

Jag lyckas även denna gång hålla mig ifrån att bita artisterna i benet. Ni vet som när lejonet Alex i Madagaskar får en black out och biter sin zebra kompis Marty i rumpan för att han tror att han är mat. Men jag fick ingen som tur var ingen blackout. Vad jag vet.

På sista låten plockar man ut Slash på scenen. Jag lyckades inte ta mig till fotodiket och är inte säker på att jag fått komma in även om jag gjort det. Hur star-struck hade jag bivit om jag fått gå i diket när Slash stod på scenen? Då hade jag nog faktiskt trillat ihop i en liten hög och skakat.

Regeln var 3 låtar sen inget mer fotande alls. Men va fan gör man när dom plockar ut Slash på scenen och jag står med kameran i handen?! Då blir det ju någon typ av undantagstillstånd som gäller. Krigs-regler. Så naturligtvis körde jag på ändå. Nämn en fotograf som skulle låtit bli.

Vad har jag lärt mig då?

  • Ingenting är omöjligt, ta höjd för det. Jag hade hört att Slashan var i stan och att han kanske skulle dyka upp, varför bytte jag inte objektiv innan han dyker upp på scenen när jag visste att möjligheten fanns?
  • Det är bra att vara framåt, fick inget svar på acket från Live Nation så jag ringde och trackade dem samma dag som spelningen. De ringde upp och allt ordnade sig men mycket riktigt: jag var den enda ackrediterade fotografen där. Ingen annan hade bemödat sig.
  • Du kan vara mer framåt. Hade jag varit ännu mer framåt så hade jag frågat om jag fick komma tillbaka i diket om Slashan dök upp. Jag tänkte på det när jag stod där och pratade med säkerhetsvakten men avfärdade mig själv som fånig. Igen. Jag måste med andra ord fortsätta att jobba på att jag står i vägen för mig själv. Jag har blivit MYCKET bättre på det men har lång väg kvar.
  • Jag klarar mig på två timmar sömn, det är inte optimalt och inte skönt men jag har utan vidare kunnat jobba en heldag. Men det visste jag sen tidigare. Är det här något jag inte borde lära mig? Mamma tycker inte att det är något bra. Men jag är vuxen och får ta mina egna konsekvenser av mitt eget handlande.
  • Bloggen hanterar inte bilderna optimalt. Den visar bilderna mycket större än gamla bloggen, problemet är att den visar dem lite föööör stort. Den gör inte små bilder och visar utan trycker ut fulla upplösningen. Får kolla upp det. Kanske ska jag använda mig av galleri funktionen mer? Men jag gillar den inte! Man ska inte behöva klicka, bara scrolla.
  • Min dator visar bilder med mer kontrast än andra. Så när jag kom till jobbet ser alla bilder lite dassiga och tråkiga ut. Jag ska kolla upp att kalibrera den på något sätt.  Hur kalibrerar man en laptop?

Tack för den här gången. Det har varit ännu en oförglömlig upplevelse, även om den är lite höjd i dunkel i mitt sinne. Jag har i alla fall slutat skaka och fån-le, nu händer det bara när jag tänker direkt på det. Men jag är inte ensam som är Star-Struck. Bollnäs-Martin på Bandit hade Slash i studion och i morse berättade han att han var tvungen att ta fram bilden på dem för han fattade inte att det faktiskt var sant. ”Hände verkligen det där?”

Jag ser fram emot att få intervjua lite osignade band på Releasedunsigned. Jag vet inte vilka än, det beror på vilka som kommer till final. Skulle kännas skönt att få intervjua lite okända band så jag inte är så himla star-struck hela tiden. Då har jag bara blygheten att brottas med. Men det blir nog inga problem när jag vet vad som ska göras.

Nu ska jag öva på det där jag aldrig lär mig: gå å lägg mig! Jag ska bara lyssna på… å fixa den där bilden först… å ändra den grejen på bloggen, å den på hemsidan å…. Det låter enkelt att gå å lägga sig… Jag har helt enkelt för mycket roligt att göra istället

Alter Bridge och Slash!

Alter Bridge är bandet som bildades när rockbandet Creed gick skilda vägar. Det består av Mark Tremonti på gitarr, Brian Marshall på bas, Scott Phillips på trummor och sångaren/gitarristen Myles Kennedy – som även sjunger åt Slash vid sidan av. Tisdag den 2 november 2010 spelade Alter Bridge inför en mycket entusiastisk publik på Fryshusets Arenan och besvarade kärleken genom att ta upp Superstjärnan Slash (Guns N Roses, Velvet Revolver m.fl.) på scenen. Jag var naturligtvis där.

Redan i kön in märkte man att det kommer bli något speciellt. Det var ovanligt många dialekter och folk hade rest långväga. Sällan tidigare har jag sett så stor procenthalt av fansen ha bandtröjor på sig. Jag tänkte att det berodde på att dom var väldigt billiga utanför: 100:- spänn för en t-shirt, det är ju nästan billigare än H&M.

Förband var April Divine från Örnsköldsvik/Umeå. Jag hade sett fram emot att se dem och de var riktigt bra. Dock var responsen från publiken aningen sval, mycket svalare än de förtjänade. Jag skulle snart förstå varför. Det var inte April Divines fel.

Som ni kanske förstått så var det 1400 oerhört engagerade Alter Bridge-fans som hade trängt in sig på Arenan på Fryshuset i kväll. Det var allsång till i stort sett de flesta låtar men den toppades av megahitsen Broken Wings och Open Your Eyes. Låten Watch Over You körde Myles Kennedy akustiskt och blev nästan överröstad av publiken. Det var en bra mix av låtar, både jättehitsen och endel från nya skivan, bland annat min personliga favorit just nu All Hope is Gone. Det märks att de har många år i ryggen och Mark Tremonti fick vid flera tillfällen möjlighet att visa sina färdigheter på skalorna utan att det övergick till någon slags gitarr-onani.

Mellan låtarna skanderar publiken ”Alter Bridge”. Jag kanske inbillar mig, men jag tyckte nog att även bandet var lite överraskade av den enorma responsen de fick från publiken. Man ska köra sista låten och då händer det som man bara drömmer om…

… Myles Kennedy säger ”Vi har en väldigt speciell gäst här i kväll” och ut på scenen kommer Slash. De jammar till låten ”Rise Today” och trycket blir enormt. Sedan tackar alla för sig och går av scenen. Lamporna tänds och man börjar genast rigga ner inför nästa show. Kvar står en skara lätt förvirrade och chockade fans. Det var fler än jag som var skakis när vi gick därifrån.

Fler bilder på Alter Bridge finns på Festivalphoto, där finns även dessa att köpa.

April Divine:

(den här bilden ger svar på min tidigare fråga om huruvida de hade klippt sig. Svaret var ett rungande NEJ! )

Dessa bilder och fler på April Divine finns här på Festivalphoto. Där kan man även köpa dem…

Inför Alter Bridge och April Divine

Idag är det söndag. På tisdag är det dags för Alter Bridge och April Divine på Fryshusets arenan. Jag har fortfarande inte fått svar på om jag fått någon ackreditering. Det är tydligen vanligt. :o/

I maj spelade Flight of the Conchords spela på Cirkus. Jag fick reda på det alldeles för sent och det var naturligtvis slutsålt. Jag blev lite deppo men ramlade runt på Live Nations hemsida och såg Alter Bridge. Jag har ju varit Creed Fan i många år så jag blev tokglad och köpte biljetter. Jag har mao sett fram emot detta i ca 6 månader. Tiden flyger verkligen ibland.

Igår kväll/natt satt jag alldeles för länge framför datorn och pysslade med bloggen. Jag passade på att forska lite på de två banden, hur de beter sig på scenen och så. Alter Bridge ser ut att bli ganska lungt, rent rörelse mässigt. Ser mycket fram emot att få fota Mark Tremonti och Scott Phillips som jag väl känner igen från Creed dagarna. Det går även (mycket lösa) rykten Slash. Myles Kennedy (sång) sjunger ju även i Slash’s nya band och det råkar vara så att han är i stan och ska vara med på Skavlan, så chansen finns, (om än microminimal) att han dyker upp på scenen. Gissa om Lotta är redo med kameran då! hehe! Den här gången stannar jag absolut till slutet. Stort tack till Sandra för det tipset! Men i övrigt ser det ut att kunna gå rätt så lungt till på scenen, även om de verkar ”jamma” lite tillsammans ibland. Man får helt enkelt tänka på komposition, exponering och ljuset istället.  Så här kan det se ut:

Annat är det med April Divine, där ser det ut att flyga massor med hår och dreadlocks så det blir roligt på det sättet att fota… Skulle leta rätt på ett passande klipp. Ser ut som de rackarna har gått och klippt sig! Nu är jag besviken. Här är i alla fall ett klipp, på tisdag får vi se hur mycket hår som finns på scenen. Det gör sig ju så himla bra på bild! Hm. Lite jobbig video, men lite rolig:

Slutsats, allt det utseendemässiga till trots: Det ska bli riktigt roligt att gå och se konserten. Jag gillar båda banden och skulle vara där även om jag var blind och utan kamera. Även om jag kanske skulle stå lite längre bak då, för att slippa trängas när man ändå inte ser något. Eller vänta. Kanske skulle kameran få följa med ändå, ett helt nytt sätt att fotografera, fotografen bryr sig inte alls om reglerna. Nä, det är nog bättre att ha lite syn i alla fall. Var det det dummaste jag har skrivit på länge? Högst troligt. Borde gå å lägga mig nu, så jag är pigg på tisdag. Blev lite utrymme för tolkning där, men om jag hade haft ledigt från jobbet i morgon hade jag sovit till tisdag, utan problem.

Natti!

(attans, gick inte å la mig, för något slog mig) JAAAAAAA!!! Jag ska få fota igen! Med eller utan ack… *host* så ska jag fota! Längtar verkligen! *drömmande askungen suck*

Öppna bilder och förhoppningar

Skapad av Lotta 30 okt, 2010 13:04:02
Det är en bild jag har funderat endel på under den senaste tiden. Jag har ju fotat alldeles för lite de senaste veckorna så denna har legat på framsidan på ”portfolio” hemsidan jätte länge känns det som. (WASP)

Jag gillar bilden skarpt. Jag har funderat på varför och jag tror jag har kommit fram till en semi-intellektuell förklaring! Så jag tänkte dela med mig. Man brukar ju prata om öppna och stängda bilder. En stängd bild ger svar och en öppen ställer frågor. Stängda bilder är raka i sin kommunikation och ses ofta som snygga. Av typen ”vacker blomma” ”söt hund” ”kille med gitarr”. Alla reklambilder är stängda för att man ska kommunicera snabbt och rakt med kunden. En öppen bild ställer mer frågor. Den är ofta inte direkt snygg när man ser den och man förstår den inte direkt. Det är det jag gillar med den här bilden. Det är det närmaste ”öppen bild” jag har kommit. Man ställer sig ju bara en fråga när man ser den; ”Vad håller han på med?!” och om man är riktigt musik nördig: ”vilket ackord är det där?” Om någon vet svaret på den sista så vill jag gärna veta… :o) ”spelar han faktiskt med tummen på E-strängen?” ”Vem tittar han på?” Jag vet svaret på flera av frågorna men jag gillar frågorna mer än svaren, så jag tänker inte svara på dem.

Det var det om filosofi. Nästa steg handlar om hopp:

Mina favoriter Biffy Clyro har utlyst en tävling. Jag har anmält mig naturligtvis direkt. Man har fått skicka in ett mail med några bilder och lite personlig information. ”Priset” är att man får bli deras Tour-photographer på någon av deras UK spelningar. Så håll tummarna nu. Med en enorm mängd tur får jag fota Biffy på ett fullsatt Wembley 4 december. Fatta våt dröm. Håll tummarna för mig…

Annars laddar jag mest för Alter Bridge på tisdag och försöker få ordning på nya bloggen. Många beslut och överväganden som ska göras. Försöker även vila lite. Inte sovit ordentligt på två veckor och var ute på dåligheter i torsdags igen. Så ikväll, lördagkväll ska jag sitta ensam hemma och datorisera. Precis vad jag behöver. Om det inte är så att någon ringer och drar ut mig på något foto projekt. Något jag hoppas på, men inte tror på. Det har ju aldrig hänt förut så varför skulle det hända idag?

Nåja, på det stora hela är jag riktigt nöjd i alla fall. November ser ut att bli en riktigt rolig foto månad, men känner ändå att det är för glest. Tre spelningar i veckan vore lagom tycker jag.