Kategori: Fotofunderingar

Det har ÄNTLIGEN varit en fantastisk fotohelg! Vi är igång efter juluppehållet och året startar! Wohoo! Först ut den här helgen för mig var Green Day på Globen, se bilderna på LiveNews! Fantastiskt roligt att plåta och gjorde massa rookiemisstag eftersom det var ett tag sedan. Vilka undrar ni? Ja, jag brukar exponeringskompensera typ +0.30 men hade ställt om kameran så jag drar till den mitt i allt och drar upp kompensationen JÄTTEmycket så när jag körde på Av läget så blev tiderna alldeles för lång och ja, mycket blev skräp. Nu har jag tagit bort den och kör +-0. :) Sen var det rätt tråkigt att det var fotokontrakt, så jag kan inte lägga upp bilderna här, får bli en sån här i stället. Men det var roligt att fota dem, det är sån fart i honom och jag gillar musiken. Så här i efterhand hade jag gärna sett hela, en hel del låtar jag velat höra.

Roligt på en helt annan skala i helgen var att äntligen få se Sudakistan igen! De var mitt favvis band på förra årets This Is Hultsfred och jag tycker helt enkelt dom är fantastiska. Det är kaotiskt och sjukt tajt, jag rycks med direkt och rekommenderar dem varmt. Förband var The Sun Days. Det var ju definitivt inte lika lättfotat på Debaser Strand som på Globen så det blir ju en helt annan typ av bilder, på gott och ont. Men det är ju inte så konstigt. Läs hela recensionen och se alla bilderna här!

Bilder på Sudakistan:

Bilder på The Sun Days:

Så lider även 2016 mot sitt slut! Året har varit lite som förväntat vad gäller plåtandet, (inte vad gäller hur många fantastiska artister som gått bort. Helt galet! Hoppas på bättring 2017!) Jag plåtade massor under vår och sommar men har tagit det rätt lugnt under hösten. Tidigare i höstas så skrev jag att jag fastnat lite i mitt övriga fotande och jag stampar fortfarande där. Jag har inte något mål så jag vet inte vilken väg jag ska ta. Hösten har istället gått mer i skrivandets-, ritandets- och arbetetstecken. Så himla märklig känsla att inte har söndagsångest, utan snarare söndagslängt till jobbet.

Spotify säger att jag lyssnat mest på Biffy Clyro, Timo Räisenen, Bo Ningen och Västerbron (detta hade jag kunnat lista ut med) mer otippat är att jag tydligen har lyssnat mycket på Kent! Haha! Tror att dom bara petar in dem på alla listor så vi inte ska missa dem, för jag har mig veterligen inte tryckt på play på en enda Kentlåt i år, om den inte legat i någon ”rekommenderat för dig” lista. Så jag tar den där listan med en nypa salt. Dessutom hade listan bara några få låtar från Årets Bästa Platta enligt mig som är den som faktiskt gått mest: Twin Atlantics GLA.

Andra låtar som jag villigt erkänner snurrat mycket är Okgo med Obsession, ett gäng Josh Groban låtar har tydligen snurrat, jag har inget minne av att jag spelat dem men det förvånar mig inte för jag fotade honom i våras.

Annars måste jag säga att hela året redan känns jättefjärran eftersom jag inte plåtat så mycket på hösten. Höjdpunkten var helt klart Biffy på Münchenbryggeriet, nya skivan är fantastisk och idag hörde jag Rearrange på P3! Även om det kom ut en Biffyskiva i år och dom (bara) tog en andra plats i årets bästa skiva så vinner dom årets vackraste video. Jag gillar att den är i 2:3 format, ser lite 80-tal ut i själva filmtekniken och har jätte mycket blurr. Scenerna med Simon bakom något dimmigt glas är precis en typ av bild jag har tänkt mycket på, men bara kommit en liten, liten bit på i tanken och ingen vart i hur det skulle gå till.

Andra höjdpunkter på året var Veronica på stadion (plåtade inte) och Laleh på Globen också var stora höjdpunkter. Att vi var mediapartner på This is Hultsfred var roligt med! En annan festival som bör nämnas är Nynäshamnskalaset som var riktigt bra.

Jag gjorde en halvårskoll och hade då fotat 83 konserter, här är resterande jag fotat sedan dess, avsevärt färre: 17 stycken till, alltså totalt exakt 100! haha! Det som är kvar är nyårsafton. :'( Då är det sista natten på Debaser Medis och eventuellt plåtar jag Bob hund då.

Här är de resterande artister jag fotat sedan slutet av augusti:

• Agent Fresco
• Backyard Babies
• Biffy Clyro
• Billy Talent
• Katatonia
• Laleh
• Letlive
• Lonely The Brave
• Madness
• Mando Diao
• Pierce The Veil
• Red Hot Chili Peppers
• Refused
• Say Yes
• Vola
• Wintergatan
• Young Guns

Några av mina favoritbilder från året, oklar ordning:

​Läs alla mina inlägg på LiveNews här.

2017 då? Vad ser jag fram emot? Jag har en hel del festivaler jag ser fram emot. Vilka som faktiskt kommer bli av är helt beroende på budget och tillgång till semester och liknande. Bra lineups så här långt har ju tillexempel Peace & Love och Where’s The Music? som går av stapeln redan i början av februari i Norrköping.

2017 ska jag fortsätta att leta och försöka täcka så mycket kvinnliga fantastiska artister och framförallt kvinnliga rockers som möjligt, så om ni hör något ni gillar TIPSA MIG!

​Det har blivit alldeles för lite fotande på sistone. Det är ju en kombo av orsaker så klart, dels inget jag velat se, lite lätt lågsäsong, dels att jag har valt bort vardagar för att fokusera på nya jobbet. Men nu står jag här, på Medis, i mina trasiga brallor omringad av svartklädda främlingar och känner mig avslappnat hemma.

Det händer emellanåt och i veckan så frågade en kollega lite om konsertfotobranschen och när jag berättade om hur mycket jobb och hur lukrativt det är (?) så fick jag igen frågan ”men varför gör du det?”. Jag kom inte på någon bra svar så det har malt lite i mitt huvud. Så idag stod jag och fotade ett band jag aldrig hört talas om och blev fullständigt golvad, fantastisk musik, bra drag, härlig energi på scenen och en smågalen sångare, jag får huka mig får att inte bli pisksnärtad av micsladden eller skallad av det engagerade fanet precis bakom. När sångaren gör ett hopp precis framför mig (satte inte bilden, var inte ens nära) så är lyckan på något vis total och det enda jag kunde tänka var ”jag kan inte tänka mig en verklighet där jag inte gör det här.” Det är mitt syre. Det här är mitt hemma, mitt tempel, mina vänner, nya och gamla. Mina idoler, barndomsminnen, framtida härliga minnen, mitt nu och min framtid. Det här är inte mitt jobb, men det är på något sätt allt annat. Det här är musik för mina ögon, öron, kropp och själ.

Jag kan heller inte låta bli att bli lite sentimental, nedräkningen för Medis är igång ordentligt. Två månader kvar. Sista natten på Medis blir på nyår sedan blir det… bibliotek? Wtf?! Hoppas ersättningslokaler blir fantastisk men det är mycket själ i de här väggarna och jag tror att tonerna kommer fortsätta eka i det tysta biblioteket.

Jag märker att jag har fotat generellt för lite i mitt Instagram flöde och omställningen från sommar till vinter tar som vanligt tid för mig som inspireras av ljuset och solen. Jag märker att jag fotat för lite för i mitt huvud surrar bara jobb, konsertfotandet för mig är den ultimata huvudrensaren, det är här jag släpper all skit och fokuserar helt på nuet. Jag märker att jag fotat för lite i schemat framåt där jag får panik när ser att att det är nästan inga konserter i december och januari. Men november, vilken månad det kommer bli! Å ikväll är det Biffy Clyro. Need I say more? ❤️

Jag har nått en platå igen i mitt fotande, så väl med konsertfoto som resten och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det. Jag tror det är lite som att gå ner i vikt, man börjar med att minska på sockret och ta trappen, men ju längre man kommer desto svårare blir det, man når platåer och måste ta till värre knep för att gå vidare, snöra på sig springskorna och plugga näringslära.

Jag tog tag i mitt fotande för ungefär tio år sedan, steg ett var att lära mig kameran; ISO, bländare och slutare och vilken som gjorde vad för slutresultatet. Sedan komposition, innehåll och mycket mer. Jag har läst alla böcker jag tycker verkar intressanta. Nästa steg i utrustning är att uppdatera det jag redan har men det är bara för bekvämlighet och fluff, jag har det jag behöver egentligen. Jag följer mer än fyrahundra fantastiska fotografer och konstnärer (på daglig basis) på instagram. Jag har övat massor, främst på konsertfoto detta året. Jag har utvecklats i min efterbehandling och visst lär jag mig nya saker, förmodligen, men jag saknar den där ”heureka” känslan. Och framförallt; jag vet inte vad nästa steg är. Jag säger inte att jag är fullärd, lååååångt därifrån! Jag säger bara att jag inte ser var och hur min kreativa utveckling ska ta sitt nästa steg. Det blir svårare och svårare. Det här är ju också anledningen till att jag startade den här bloggen för många år sedan, för att reda ut tankarna och hålla koll så jag kan lära mig mer.

Så hur tänker jag framåt? Vilka drömmar är inte uppfyllda? Vissa band kvar, men det dyker upp nya måsteband hela tiden. Turnéfotograf och följa med ett band ut på vägarna vore ju fantastiskt! Men inte många tar med sig fotografer och jag är så sjukt dålig på nätverkande att jag har svårt att se att det någonsin skulle hända. Kanske är marknadsföring, nätverkande och liknande nästa steg, men jag vill ju fortsätta lära mig foto. Jag har hittat de genrers jag gillar att fota i så det blir heller inte mycket nytt på det sättet. Jag har dessutom märkt att jag låter bli att fota ganska mycket, jag sorterar innan jag ens tagit bilden. Jag ser den i huvudet och väljer att aldrig ta den. Ofta för att jag ser/tror att den blir tråkig alternativt att jag redan tagit bilden tidigare.

En kurs har jag funderat på länge, men just nu har jag inte pengarna som krävs för den kurs jag vill gå.

Så om någon har några tips tas de tacksamt emot. En bok? En teknik jag inte provat? En kurs med vettigt pris? Eller något som någon av er läsare tänker ”fan hon är ju så dålig på XYZ, och ser det inte ens.” gulliga ni; säg något.

Det är lite i senaste laget för halvårskoll men jaja, ett gammalt kapitel avslutas och ett nytt börjar så jag tyckte det passade ändå. Den här första delen av 2016 har varit helt fantastik, maj var underbart och sedan har det varit en hel del festivaler och konserter. Jag har kunnat fokusera på konserter en hel del men på måndag börjar jag nytt jobb och kommer foka på det i höst så det blir inte så många konserter mitt i veckan. Men det finns mycket att se fram emot i höst, speciellt slutet av oktober och november ser ut att bli en fantastiskt med som Biffy Clyro, Twin Atlantic, Billy Talent, Bastille och mycket, mycket mer! För att inte tala om sista natten på Medis ? på nyår. ?

Hittills i år har jag tydligen fotat 83 konserter:

• Adée
• Albin Lee Meldau
• Always Something
• Amon Amarth
• Atomic Swing
• Baskery
• Black Temple
• Bo Ningen
• bob hund
• Bombus
• Breaking Benjamin
• Canary Islands
• Chelsea
• Danny Saucedo
• Denki
• Dolores Haze
• Dropkick Murphys
• Fatboy
• Frantic Sunday
• Frej Larsson
• Grand Theft Culture
• Great Garb/Oxen
• Gula Gubben
• Hangman
• Hanna Järver
• Hökartorget
• Hollywood Vampires m. Alice Cooper/Joe Perry/Johnny Depp
• Honningbarna
• Ida Granqvist
• Imperial State Electric
• Iron Lamb
• Iskariot
• Johnossi
• Josh Groban
• Juliette And The Licks
• Kainoabel
• Kamchatka
• Knifven
• Maja Francis
• Makthaverskan
• Manic Street Preachers
• Mares
• Maria Andersson
• Martin Rubashov
• Maxida Märak/Systraskap
• Mazarine Street
• Melody Carsson
• Miriam Bryant (tre gånger!)
• Model Aeroplanes
• Molly Sandén
• Mustasch
• Nightmen
• NOFX
• Petter
• Pilotsonen
• Project Bongo
• Psykofant
• Queens Ransom
• Rhymes
• Rideau
• Rival Sons
• Royal Republic (x2)
• Samvetet
• Savages
• Simple Plan
• Skillet
• Slaughter Beach
• Smash Into Pieces
• Starset
• Stilla Havet
• Sudakistan
• Switch Logic
• The Magnettes
• The Nomads
• Thundermother
• Timo Räisänen (x2)
• Västerbron
• Volbeat
• Wolfmother

Det är en del artister jag har sett som jag inte har fotat, i år har jag nämligen skrivit en hel del också. Tillexempel var jag på Bråvalla och Veronica Maggio (m Miss Li) ”bara” som skribent. Det är roligt det med, mest för att man har mer anledning att stanna hela konserten. Men det är ju absolut roligare när man plåtar med.

Mest minnesvärt hittills är helt klart ens nya favoriter, i år är de hittills: Bo Ningen, Martin Rubachov, Rhymes, Rideau, Sudakistan och Timo Räisänen (även om jag lyssnat på honom länge). Vill nog få in Rival Sons där med. Dom nya fynden har jag hittat som förband till andra band jag gillar eller på festivaler, oftast mindre. Det enda jag åkte för att se som huvudakt var Rhymes, som är ett nytt projekt som består av delar av ett nedlagt band jag gillade. Note to self: de små diamanterna som tar sig till min hjärterot hittar jag inte som headliners på arenorna. På de stora arenorna kan man iofs hitta en hel del av mina gamla favoriter, som inte är mindre värda, ville bara uppmärksamma de nya.

Rival Sons posar på Friends.

Bo Ningen rock ’n’ rollar. 

Trumelli-trum med Sudakistan på This is Hultsfred. 

Vad jag kan komma ihåg har jag inte blivit delad lika stort förut! I dagsläget har bilden lite mer än 3500 <3. Blir alltid glad när någon gillar det man gjort, den här bilden är ju också lite annorlunda, jag var lite tveksam till den först men valde att behålla den eftersom jag redan hade mer "porträttiga" bilder. Kul i alla fall, lite av en ego-boost! :)

#whereisthemusic

Ett foto publicerat av miriambryant (@miriambryant) Feb 16, 2016 kl. 2:29 PST

Om Imagine Dragons var den smidigaste plåtningen i år så var nog Whitesnake på Hovet en av de trassligaste. Vi fick ett kontrakt som jag inte kunde skriva på och efter många vändor med missförstånd och sena besked så strök dom paragrafen om att management måste godkänna bilderna. (Går ju emot pressfriheten – en av grundpelarna i en sund demokrati, där kompromissar jag INTE.) Tyvärr får jag inte publicera bilderna här och dom kommer försvinna från LiveNews inom 12 månader. Så passa på att kolla in dem här! Det här var ju dessutom fredag den 13 november och samma ikväll som de tragiska terrordåden i Paris när 89 personer dog på La Bataclan och Eagles of Death Metals spelning. Så mycket tankar men slutsatsen blir alltid för mig: jag fortsätter som vanlig. Jag tänker inte låta mig skrämmas från min frihet.

När det kommer till det konstnärliga: Jag fick till en sån drömbild, två faktiskt, men jag publicerade bara en eftersom dom är så lika. (Bilden ligger näst sist i albumet jag länkar till ovan.) Basisten Michael Devin tar en paus mellan låtarna, tittar rakt i min kamera, kliar sig lite i skägget och ler. Ögonkontakt med artisten är extremt ovanligt (för mig) eftersom det går så fort och jag är så jäkla stolt över den bilden. Ögonblicket gick som i slowmotion.

Det här var också första konserten där jag testade min nya kamera, jag har skaffat mig en 7D Mark II efter fem år med min gamla trotjänare. Vad jag inte tänkte på var hur lätt avtryckaren var och hur j’vla snabb kameran är. Så när jag efter två låtar har FYLLT minneskortet (16 Gb) trodde jag helt säkert att något var fel, men glad i hågen hämtar jag nästa minneskort och börjar fylla det med, för säkerhets skull. Men väl hemma insåg jag att det inte var fel på varken kameran eller kortet, jag hade bara lyckats hamra av över 650 bilder på en kvart. Som mest brukar jag komma hem med 200, då har det varit en bra dag. Låtarna var ganska långa vill jag försvara mig med, men inte ens jag går på den. Kommer helt klart krävas lite att vänja sig vid nya kameran, men jag gillar den massor. Är nyfiken på hur den klarar lågt ljus med, det ska den vara riktigt bra på.

Så ett inlägg alltså om bilder men  utan bilder….

Nu när Popaganda är över så är ju sommaren officiellt över. Det hänger kvar några utekonserter på Gröna Lund, men annars så börjar det röra sig inåt konserthallarna igen. Därför tänkte jag att det var dags att sammanfatta sommaren liten, mest för att jag själv knappt kommer ihåg va fan som hände. :D

Ja, jag har ju inte haft någon semester eftersom man på nya jobbet inte får ha mer än en veckas semester under juni-juli och eftersom jag är ny hade jag 2 hela semesterdagar att ta ut. Dessa la jag på Bråvalla. Så om man sammanfattar vilka festivaler jag varit på hittills… Hade gärna varit på någon till men sen är det det här med tiden å att man måste tjäna pengar emellanåt. Kommer alltid i vägen! ;)

• Where’s The Music? (februari)
• Bråvalla
• Popaganda / Parkteatern
• This is Hultsfred
• Popaganda

Det kan komma att bli någon till, vi får la se helt enkelt.

Hur som helst så tänkte jag göra det jag startade bloggen för, gå igenom vad jag har lärt mig så jag kan cementera det i mitt lilla inre. Jag har lärt mig en sak som får mig att känna mig dum att jag inte har utnyttjat tidigare. Ni vet man kan det tekniskt, och har hört det i många år men man har faktiskt implementerat det i sitt arbetssätt… Jag har lämnat bländare 2,8 och fått mycket skapare bilder. Jag vet ju att även om mina objektiv klarar 2,8 så är det ju inte den skarpaste omfånget av objektivet. Så nu har jag ändrat så jag fotar mest på 3,2-3,4. (ska tillägga att det här bara gäller konsertfotandet). Som sagt, man känner sig lite puckad som faktiskt inte tillämpat det tidigare.

När jag började plåta konserter så körde jag helt manuella inställningar. När jag kände att jag faktiskt fattade hur allt med bländare, slutare och ISO funkade, vad som påverkade vad och jag tyckte att jag kan få dem att göra som jag vill, då valde jag att gå över till Av läget. Alltså att jag ställer in bländaren och ISO så får tiden bli lite vad den blir, ger fantastiska möjligheter till slumpmässiga resultat ibland, jag gillar’t. I helgen tillämpade jag även Tv läget, där jag ställer in tiden så får bländaren bli vad den blir, fungerar väldigt bra på spelningar med stroboskop har herr Christer T lärt mig.

Något jag länge vetat i mitt konsertfotande är vilken typ av bilder jag gillar. Jag gillar bilder som visar känslan i musiken, berättar något om konserten, personen/artisten och lite mer porträttiga. Jag älskar att analysera bilder och tänkte nu plocka sönder några av mina bilder från sommaren 2015:

Captain Jacks Army på This is Hultsfred. Jäklar va roligt dom har och vilken glädje det är i musiken. Det syns på bilden. Hon verkar vara en fantastiskt glad människa med en typ av glädje som lyser i ögonen. Jag känner henne inte alls, minns inte vad hon heter men hennes energi är fantastisk och smittsam till och med genom kameran. Karaktären kommer dessutom fram mer när man plockar bort färgerna, de kan störa intrycket ibland.

James Blake på Popaganda. En trummis som hinner sitta och titta och fundera på vad som försegår på barområdet har inte fullt upp att göra… Musiken är inte tempointensiv… Han hann även peta sig i näsan under låten, jag har bild på det, valde att inte publicera den. Vi behöver ju inte bli övertydliga.

Carola på Gröna Lund, alltid mycket känsla, både i röst, uttryck, text och så vidare. Hon ger allt och man hör hennes röst när man ser bilden. Eller så har någon trampat henne på tån. Svartvita gör att vi ser personen mer än färgerna, som dessutom var några hiskeliga stick från LED lampor. Nu kan vi fokusera på Carola och känslan istället för de sunkiga lamporna.

Ola Salo visar på Bråvalla tydliga tecken på att publiken sjunger, eller borde, sjunga med. Tonvis med publikkontakt även om vi inte ser publiken. Man ser på något sätt att det är en större publik med, tror det är vinkeln mellan micen, axeln och blicken i förhållande till varandra, det är ett stort område framför honom som han ramar in, där vi som tittare finns. Färgerna och riktningen på lamporna förstärker hans pose och riktning mot publiken.

Inte den skarpaste bilden i stan, men det är lite det som är grejen. Västerbron på This is Hultsfred, var det drag eller?! Rock n roll har rörelse, galenhet och kaos. Ett sånt slumpresultat jag gillar och som jag får eftersom jag kör på tidsautomatik i lågt ljus. (inte enda bilden från spelningen och inte rekommenderat att göra endast såna bilder)

Här händer det mycket när Alice Cooper spelar på Grönan. Två coola gitarrister som röjer/har feeling, Alice med sin döskalle över skrevet, han är huvudperson och dominerande i centrum men har inte full fart, men herrn är ju lite mer än 200 år gammal. Men han är grym ändå och har uppenbarligen publikkontakt, han pekar på någon. Sen har vi några stackare som missar delar av konserten för dom väljer att åka fritt fall mitt i det här. Med andra ord har vi fått in platsen etsat i bilden. Det är solklart var konserten är.

Sen tar man ju en hel del andra bilder, men det här är den typen av bilder jag gillar och eftersträvar.

Det jag vill utveckla framåt är… jag tänkte köpa nytt kamerahus i höst, kommer upp lite högre (eller i alla fall bättre) i ISO och lite såna grejer. Många funderingar. Det enda jag vet är att det blir Canon och det är endast eftersom det är det jag har sedan tidigare, men blir det 5D Mark3, 7D Mark 2 (väldigt nöjd med min gamla 1;a) eller en 6D? Ja… tiden får utvisa. Å priset. :P Just nu lutar det sjukt starkt åt en 7D Mark 2 och en Canon 70-200 2,8 II. Totalpriset blir i så fall ca 35 000…. Hua!

 

Igår plåtade jag Foo Fighters på Ullevi. Den typen av mening jag skriver ofta om olika band och arenor, men den här gången var allt annat än rutin.

För det första är det ett av mina favoritband som jag aldrig plåtat (på riktigt) men sett konserter ett antal gånger, bla i London och på Stadion i Stockholm. Jag hade varit ordentligt nervös i 24 timmar och hade svårt att äta middagen på kvällen innan vi gick dit.

För det andra var det en riktigt nervös ansökningsprocess, de hade en fotorelease som jag (och alla andra) inte kunde gå med på så först tackade jag nej, sen valde dom att stryka stycket om att bandet äger rättigheterna till alla bilder i hela universum för evigt (den faktiska ordalydelsen). Så då var vi på igen. Det lilla pappret är anledningen till att jag inte kan lägga upp några Foo bilder här, på Instagram, eller ha med någon annanstans i framtiden än i just den artikeln. Men rättigheterna är (nog) fortfarande mina. Eller snarare, framförallt är de inte deras. Dom får inte (teoretiskt sätt) använda mina bilder utan att prata med mig först. Det här är den tråkigaste tänkbara sidan av konsertfotandet och åsikterna är fler än personerna som är inblandade och de som inte inblandade utan bara har en åsikt. I slutändan kan man bara göra det som känns rätt för en själv.

För det tredje var det utrustningen, Ullevi är inte stort. Det är STORT, så skillnaden om vi får stå vid scenkanten eller mixerbord är en skillnad på upp till 100 meter, vilket av detta som var aktuellt fick vi inte veta innan. Vi fick fota Ghost först och stå ganska nära scenen. Det var tänkt att vi skulle stå på samma ställe sedan, då blev jag lugn, vi hade ju fått ”repa”.

Men när vi väl gått in i diket för att plåta Foo Fighters och står och väntar så händer det som händer ibland, säkerhetsansvarig bedömer att vi står i vägen. Så någon minut innan bandet går på blir vi flyttade från 3 meter från scenen till ca 50-100 meter från scenen vid sidan av ”tungan” som går ut på scenen. Paniken. Men som tur var har jag lånat till mig en schyst 70-200 med 2x konverter, och ett 5D Mark III hus så jag häktar på och kör, om än lite besviken på avståndet, hade sett fram emot coola bilder på Taylor med.

Allt det hamnade dock i skuggan av vad som följde. Bandet går på, Dave springer ut på tungan en gång och jag får dom bilder som ligger på LiveNews. Sen händer det där som ingen av oss någonsin kommer glömma. Dave blir upphetsad och ska hoppa ner och hälsa på publiken. Å bryter benet. Efter en och en halv låt. Förvirringen är total, konserten avbryts, vi får komma tillbaka vid ett annat tillfälle, Dave ber bandet köra några låtar utan honom. Vi blir uteskorterade och bandet fortsätter. Jag har sett fram emot konserten länge så jag springer in och vill se dom förmodade typ tre låtarna med resten av bandet. Sen dyker han upp igen och kör klart konserten. Man gipsar benet bakom scen och han kör på. Helt makalöst. Vi får en uppvisning i personlig styrka av sällan skådat slag och Ullevi exploderar naturligtvis.

Omg….

Ett filmklipp publicerat av Liselott ”Lotta” Lindberg (@makebelievestudios) Jun 12, 2015 kl. 5:56 PDT

 

Alla typer av nätverk går naturligtvis ner så det var (åtminstone för mig) fullständigt omöjligt att få ut ens en millimeter information när man väl fattat vad som händer. Konserten var klar vid typ 23:15, det tog lång tid för oss att komma ut, vi var ju tvungna att köpa souvenirer! :) Sen var det bara iväg till hotellet fortast möjligt och få upp bilder och recension. Bilder och (lång) recension låg uppe 2:00. Endel tycker tydligen det är lång tid, jag är stolt över det och jag var förhållandevis snabb ut med grejerna.

Sen följde en tämligen sömnlös natt toppad med att jag satt fel larm för att hinna äta hotellfrukost så istället för att den ringde kl 9 så ringde den 7:30, å många gånger dessutom. Förlåt roomisar! :S

Under dagen har jag inte kunnat låta bli att tänka på Dave, hur fan kan man lyckas? Hur orkar man? Var får han den enorma styrkan ifrån? Hur mår han idag? Jag läste att dom fått ställa in två konserter nu, jag antar att han inte kan flyga runt med benet av på mitten. Verkligen ett minne för livet, på gott och ont. Om det fanns något jag kunde göra för att lätta hans smärta så skulle jag göra det, vilken jävla oförglömlig uppvisning i hängivelse.

P.S. Låna aldrig bättre utrustning än du har råd att köpa. Fan, nu kliar det i fingrarna och plånboken. Om någon behöver hjälp med något så gör jag det mesta mot betalning just nu… Ja, som är lagligt alltså.