Att ta semester för att hinna med!

Jag gick å fyllde år i onsdags! Jag fyllde ”23”. Som vanligt. Så jag har lyxat till det med två semester dagar, vilket verkligen behövdes. Undrar om jag är en av få eller en av många som måste ta semester för att hinna med livet? Jag har varit till frissan, gått på posten, gått på utställningar (Betatrix Potter på Millesgården och gjort Fotografiska) jag har träffat vänner, gjort bokföring/deklarerat, tvättat all tvätt och överorganiserat konsertfotograferingen i maj och kommande festivaler. Jag har haft kameran med mig och fotat massa på Millesgården (Förgätmigej å magnolia mest.) Jag firade födelsedag på Hardrock Café och såg att dom hade ju faktiskt massa live foto bilder där, det har jag inte sett tidigare, eller inte lagt märke till i alla fall.

Kvar att göra på semestern är nu: diska (men hoppas på att få en diskmaskin snart så det kanske blir sista gången) börja med nya MBS hemsidan och söka ack till massa grejer i maj. Samt att fira pappa som fyller år på söndag. Måste hitta på en present tills dess med. Så ska jag fira lite valborg med, det ser ut att bli lite traditionellt. Sen ska jag sätta ihop en liten ansökan till att få ha en utställning med mina rockbilder på det lokala biblioteket. Dom sökte utställningar och jag tyckte det lät roligt! Så ska jag redigera bilderna till Drylight så vi kan få det publicerat och på gång med. Så jag har att göra. Men just nu är mailen nere så jag kan inte skicka ack-ansökningarna. :o( det börjar ju bli akut med Jusuf Islam faktiskt, mer än akut faktiskt.

Shout Out Louds på Popaganda 2010Jag sitter och skriver (ljuger ihop) ”Brev om konstnären” och ”brev om konsten” till ansökan för att hänga på biblioteket och kommer på vad det är jag gillar med konsertfoto egentligen. Det är att det är så fantastiskt extremt. Det första man måste lyckas med är att komma in, att få tillståndet, lite lätt omöjligt om man inte har en byrå (som festivalphoto.net) eller tidning i ryggen. Väl inne genom dörrarna får man alltid vänta någon timme eller två… eller tre. Därefter har man 10-15 minuter på sig att fånga känslan av en hel konsert, det är mörkt, man har vissa regler att rätta sig efter, artisterna springer runt, tar ingen som helst regi och dom störande elementen är överväldigande. Man står närmast scenen så musiken är så hög att bröstbenet ofta vibrerar, man har de ivrigaste fansen som existerar en halvmeter bakom ryggen och ett gäng säkerhetsvakter och övriga fotografer att ta hänsyn till. Tre låtar och sedan ut! En normal konsert tar jag 150-200 bilder per band. Därefter (för festivalphoto i alla fall) så ska man leverera bilderna samma kväll. Så det är hem, tanka över bilderna, leta upp vilka som blev bäst, redigera och tanka upp på sidan. Det är sjukt intensivt och mycket arbete både före och efter de 10 minutrarna i diket. Men det är dom där 10 minutrarna som är så fantastiska! Man har full fokus, vem gör vad? vad hände med ljuset nu? Är exponeringen rätt? Vilka små lajbans element vill jag ha med i bilden? Går det överhuvudtaget att få en bild på trummisen? Adrenalinet är fullsmetat i varenda cell i kroppen. Å mitt i allt det här försöker man skapa konst.

Jag har just skrivit upp mig på konserter så jag i maj är har minst en i veckan hela maj, om ackrediteringarna går igenom. Jag råkade skriva upp mig på tre festivaler till… Så nu är det sex stycken… Men vet inte om jag får alla, det återstår att se. Men tre av dem är i Stockholm så det är perfekt, då slipper man resor, logi och man får sova i sin egen säng. Det är bra att bo i den här staden faktiskt, det händer fantastiskt mycket och man har faktiskt ofta lyxen att Välja vad man vill göra. Känner man att det är dags att fota, så kollar man upp vad som händer och kör. Lovley!

Kom igen nu jävla mailen! FUnka! Hur svårt ska det vara? Allt ligger där, jag kan inte söka ack, jag kan inte kolla vilka bilder jag ska fixa till Drylight osv… *arg*