Foster The People och Urban Cone på Debaser Medis

Jag har ju lite en förkärlek för trummisar. Vad är bättre än en tajt trummis? Två tajta trummisar. Det är tom tre gånger bättre! Jisses vilken konsert! Såååå coolt! Verkligen fantastiskt. Energin spritter i hela kroppen!

Först ut var ju Urban Cone, det var tredje gången jag fotade dem i år, och jag börjar känna mig lite som en stalker. Men det är inte mitt fel att dom dyker upp hela tiden! Sen att jag insåg att jag lyssnade in mig väldigt mycket på banden till båda popaganda festivalerna i år, där dom spelade på båda… Det resulterade tydligen i att jag kunde alla låtar utom en. Undrar om den var ny. Kanske är jag lite av en stalker? Nåja, dom är bra så jag skäms inte för att kalla mig fan. Dessutom är dom på top tio över mest sökta orden på bloggen. Så jag klagar inte.

Jag hade ju hört att det skulle vara ett himla tryck, jag tror att det var slutsålt faktiskt. Så jag var där i tid och tog min plats längst fram. Men det var så pass mycket folk att jag redan under Urban Cone inte kunde flytta mig. Så för att få alla bandmedlemmarna blev det lite kreativa lösningar. Trummisen är fotad mellan benen och under keyboardistens stol. Och så vidare. Men bilderna blev ju unika i alla fall? :o)

När Foster The People går på så når en liten lätt panik mig faktiskt. Stroboskop. Dämit. Varannan bild helt svart, varannan utfrätt. Så denna flicka som älskar sitt Manuella läge fick helt enkelt kapitulera och verkligen utnyttja tekniken. Jag körde tidsautomatik. Ordet smakar lite metalliskt i munnen. Mest för att jag inte är van. Men det fanns verkligen inget alternativ. Många bilder blev absolut skräp, men färre än om jag körde manuellt. Nästa gång kanske jag testar bländarautomatik.

Jag lämnade konserten efter 30 minuter av ett antal anledningar.

Jag hade intalat mig själv att det är en dag i morgon med och eftersom jag tänkte leverera bilder på båda banden ikväll så behöver jag varje minut sömn jag kan få, kommer aldrig vara klar före midnatt ändå.
Jag kände att jag hade vad jag behövde och kunde kanske få andra bilder men inte bättre.
Sämsta anledningen hittills, men det var det som valde det exakta ögonblicket: minneskortet var fullt å jag hade gömt nästa långt ner i väskan som jag inte nådde helt.
Bästa och underbaraste anledningen: Jag var mätt, nöjd och belåten! Det absolut bästa sättet är att lämna konserten när man är som gladast, dunkandet från de två trummisarna sitter fortfarande i bröstbenet och jag sitter fortfarande och ler. Jag hatar att bli uttråkad och hade jag väntat för länge hade det varit risken. Nu lämnade jag när det var som bäst istället. Tydligen så hade de inte spelat ”de två bästa låtarna” men jag är så nöjd att det fick vara ändå.

Det är så häftigt när man får en helt annan bild av ett band när man hör dem live än när man hör dem ”på skiva”. Jag har hört dem relativt mycket på skiva och tycker dom är helt okej, men live… åååååh. Lovley! Nu förstår jag grejen!