En söndag i februari

Det har varit en speciell dag idag. Känslan från gårdagens konsert ligger lite kvar och myser. Dessutom så har det varit sååå fint väder, det droppar från taket och det har varit minst 10 grader varmt ute, lovar att det stod det på termometern! (erkänner att termometern KAN ha legat i solen). Så med vårkänslor och hopp om sommar så rusar jag iväg till min lokala livsmedelsbutik och köper dyra tulpaner. Älskar att plåta tulpaner i solskenet, nu testade jag det även med Lens Babyn, vilket var riktigt roligt. I den eviga jakten på skärpa så är det otroligt skönt att söka motiv i oskärpan.

 

Det är även dagen då nyheten om Whitney Hustons död har nått oss. Tråkigt och tragiskt och tyvärr- så innerligt tyvärr- föga förvånande. Whitney var en av mina stora idoler långt innan jag upptäckt rocken. Jag ville vara som henne, ville se ut som henne och sjunga som henne. Viken energi och lycka hon utstrp! Vilken tio åring skulle inte vilja vara som henne 1987? Jag blev inte som Whittan, jag blev jag i istället och det är jag tacksam för. Men jag börjar närma mig med håret!

Hon var här för något år sedan, jag ville självklart plåta henne för hon var min idol när jag var liten, samtidigt kände att jag inte ville plåta henne då, för det skulle inte vara den Whittan jag vill minnas. Här är Whittan 1987, så här har hon alltid varit och kommer alltid att vara för mig:

Jag tror hon är på en bättre plats och har det bättre nu. Vila i frid. <3