Igår var jag på en helt fantastisk spelning. Två underbara band; Los Explosivos (köpte tisha) och Honningbarna (skulle köpa tischa, men 200 pers trängde sig före, dom behöver verkligen någon mer än bandet som säljer merch) men trots en riktigt, riktigt bra spelning så drömmer jag om Biffy Clyro.
Jag drömde att jag fick vara med och spela in en video med dem! Det var riktigt roligt, Simon betedde sig precis som en rockstar bör och när han blev uttråkad av allt väntande så gick han och hånglade med någon groupie i ett skogsparti i närheten. En ganska romantisk bild faktiskt, grönt gräs, gröna träd, en fin vit filt och båda klädda i vitt, vaselin på linsen och lite kärlek. Sen var det svårt att få honom därifrån så man kunde fortsätta med videoinspelningen. Tror det, ja! Mitt bidrag till videon var att jag fick göra i ordning en hamburgare riktigt snyggt, den skulle fotas, som en packshot. Det skulle vara bröd-hamburgare-ost-sallad-hamburgare-ost-sallad-dressing-bröd och allt skulle vara supersnyggt. Fick göra om många gånger och mycket tandpetare inblandat… Jag har aldrig sagt att det var logiskt. Det var ju en dröm! :)
Känslan från drömmen återuppstod när jag jag såg det här klippet. Tack för tipset Lotta!
Idag var jag och såg Los Explosivos och Honningbarna på Debaser Slussen! Jag var där för bloggen.
Los Explosivos från Mexico City var riktigt bra, inte riktigt vad jag hade förväntat mig och ett av de där ovanliga banden som har en sjungande trummis.
Honningbarna… ja, jag visste att jag inte skulle kunna veta vad jag kan vänta mig. Ett rikigt jäkla drag var det, sjukt roligt och riktigt bra musik. Jag tyckte de var helt okej på skiva, men de är verkligen ett fantastiskt liveband.
Jag hoppas få återse dem många gånger. Gärna någon gång med fotodike..
Tycker det är riktigt roligt med den här typen av foto!
Igår spelade Takida på Cirkus. Det var väldigt blandade känslor faktiskt läs massa mer om det här.
Fototekninskt så var det lite av en mardröm; Sittande publik, vi får stå snett vid sidan av scenen, långt ifrån bandet. Jag hade laddat med 70-200an, för att komma lite närmre. Men kameran räckte inte riktigt till. ISO H, bländare 2,8, underexponerat ett helt steg och tider ändå som bäst på 1/160 på 200 mm. Tyvärr hann jag inte riktigt byta objektiv under konserten så de fina ljusshowerna fick jag inte riktigt med. Än en gång önskar jag en kamera till… Undrar vad en 7Da går på begagnad… Det går rykten om en 7D Mark II… En flicka kan ju drömma… :o/
I söndags hade jag äran att få se hela Halestorm, de spelade före Bullet for my Valentine på Tyrol, läs mer om hela äventyret här. Jag hade sett fram emot Halestorm sedan jag såg dem på Bandit Rock Awards för någon månad sedan, Lzzy är så jäkla cool och har en sån otrolig pipa med en intensitet som är svåröverträffad… tills man ser hennes lillebror på trummor bakom henne. Herrejistanes. Vilket jäkla band. Vill se mer. Nu.
Efter Halestorm drog ett annat litet band igång, Bullet for My Valentine, här är lite bilder på dem.
Fredag kväll, jag är helt slut efter en osedvanligt hård jobbvecka. Men har insett att det är när jag fotar som jag tankar energi. Det ger mig känslan att jag har något annat i livet än bara vuxenjobbet. Visst, man förlorar lite sömn men vad gör det i sammanhanget? Man får något annat att tänka på. Som att inte stå för nära kolsyrekanonerna och exponeringen, ljusbild, optik, iso, var är mina andra fotografkollegor så jag inte trampar på dem eller står i vägen? å var fan är sångaren nu då? Han är ju inte på scen i alla fall… osv. Man har 15 minuter på sig att sätta bilderna under hemska förhållanden. Det är hela grejen. Jag kan inte tänka på något annat. Inte sjukt nöjd med bilderna men här är de.
Av någon anledning blev det mycket skrevfotande i fredags. Jag skulle vilja säga att det var för att scenen hade en viss höjd, jag är en viss längd… optiken… osv… Det var ju dom som stoppa sina skrev i min kamera! Jag är oskyldig…. typ… :)
Snart släpper Johnossi sitt nya album Transitions. På tal om att hitta sin egen röst som David Grohl talade om i tidigare inlägg. De har verkligen en unik röst, både sången och musiken.
Hade jag fått välja sångröst hade jag velat sjunga som John. Då skulle jag sjunga mig själv till en underbar trygg men kanske lite melankolisk sömn varje kväll. Fantastisk platta. Har redan flera favoritlåtar fast den kommit ut än. Eller om den kom ut idag?
… Som så många andras. Det är väl ungefär 20 år sedan nu, lite mer till och med. Låten bara smällde till. Smells like teen spirit. Jag gick på högstadiet, den spelades på MTV hela tiden. Jag älskar den. Tidigare hade allt varit så tillrättalagt med pudel frillor och vaselin på linsen men det här var skitigt. På riktigt. Man hade ju hört punk men det är inte samma sak.
I samma veva fick jag en CD spelare till min stereo. Kanske var det till min födelsedag eller julafton. Min första skiva jag köpte var Nevermind. Jag drömde om musiken. Fanns det musik som inte var perfekt men så jäkla bra ändå så kanske det innebar att jag inte behöver vara perfekt men att jag dög ändå. Jag klottrade Nirivana (felstavat) stort på min pärm i skolan. Naturligtvis blev jag tillrättavisad av någon som kunde mer och därmed var mer ”äkta” fan. Så jag vågade inte riktigt erkänna att de var mitt favoritband, det fanns ju någon som visste mer. Idag vet jag att jag kan långt ifrån allt om nåt, men jag vet vad jag gillar ändå och jag är nyfiken. Alla har rätt att älska vilken musik de vill, oavsett vad andra tycker.
Hur som helst, så blev det så att jag och min bästa kompis Maria gick på konserten på Sjöhistoriska. Det var min första konsert utan mamma och pappa, första konserten vi själva valt att gå på, åkt in till stan själva och köpt biljetter själva. Det var ganska varmt och jag tror solen sken. Jag hade på mig jeans med nyligen isydda revärer. Jag köpte en t-shirt och jag tror även en sån silke-halsduk med tryck på. Jag minns doften från den konserten fortfarande, uppvispat damm/jord blandat med massor av fukt från alla människor som var där och svettades.
Förbandet var Teenage Fanclub om jag minns rätt. De hade förmågan att avbryta låtarna och köra på nästa istället om de inte kände att det funkade. Någonstans i vimlet nära oss händer följande; En norrlänning i ungefär vår ålder proklamerade stolt: ”jag har just druckit en 70is Vodka själv! Och inte ätit något på ett dygn, förutom en korv jag just åt!” Ni kan ju gissa hur det slutade. Jag har inte ätit grillkorv på pizza sedan dess. (På 80 talet visste man inte vad som skulle vara på en pizza egentligen så man improviserade hemma i stugorna.) Minns också att någon börjar skrika hysteriskt ”andas genom näsan!” och strax efter det kände man en väldigt söt röklukt…
Bandet då, hur var dom? Värsta klassiska konserten och jag var där! Ärligt talat så körde dom bara på. Hård energi rakt ut, inte så mycket givande och tagande. Dom körde sitt rejs och rev av sina låtar. Minns en recension som beskrev att Kurt hade stuprör i halsen. Men de fick genomgående bra recensioner.
Jag köpte som sagt en t-shirt. Den hängde länge på min vägg otvättad så jag alltid skulle minnas lukten. För några år sedan kom jag på att nu är jag faktiskt vuxen. Vad ska man med bandtröjor till då? Så jag kastade både Nirvana och Megadeth tröjorna. Det finns inte ens bild på den på Internet, märkte jag idag. Så det blev en jävla raritet med. Så klart.
Vad har vi lärt oss av det här?
Nej, jag kommer aldrig att bli vuxen. Jag kanske tror det ibland men: Nej.
Kasta aldrig coola saker!
Låt aldrig någon annans kunskap eller känslor för något förminska dina egna känslor och intryck.
Nirvana som jag minns dem: Kurt står vid sin mic och skriker. Chris hoppar runt lite och David sitter å röjer och ser ut som någon variant av svenska kocken, fast på trummor. Plöjandes sin grej.
Brorsan pratade så jäkla gott om en bok, han skrattade så han grät när han läste den. Jag fick låna den och den har bara legat och samlat damm i väntan på att jag ska få arselet ur. Man har ju hela tiden ”bättre saker att göra”. Livet springer vidare. Sen var det något som sa mig att börja läsa den efter att den har samlat damm i mer än ett år. Den var fantastiskt underhållande och så här i efterhand har jag fattat hur mycket denna tokstolle betytt för mig. Eller så ligger jag bara ensam på en lördagkväll, har skittråkigt och musikabstinens. Men när jag lyssnar igenom repertoaren så är det så himla många låtar som har legat och grott i bakhuvudet. Deamer. War Pigs är den enda låten jag kommer ihåg att jag har hört i en dröm. No More Tears gick varm när jag var mitt i MTV generantionen. (på den tiden dom spelade musik.) Sen kom den här snubben och ändrade på det med. Inte minst Mama Im coming home som var kassettsingeln brorsan skickade hem när han skulle komma hem från ett år i USA. Jag tror jag har den kvar någonstans.
Jag kan verkligen rekommendera ”Jag är Ozzy”. Underhållande, skrämmande och för oss som inte är världens bästa läsare: lättläst! Rekommenderas varmt, med reservation för viss djurhantering som jag kanske inte tycker var så himla genomtänkt. Men det är lite grejen på något sätt. Han lyckas med saker som ingen annan lyckas med.
Jag ville plåta Black Sabbath när dom spelade här för något år sedan, eller det var någon som blev sjuk så istället för Black Sabbath så var det Ozzy and friends. Men det blev inte av, av olika anledningar. Hoppas verkligen jag får möjlighet att göra det någon gång.
Jag kan verkligen rekommendera Peta Pixel. Mycket roliga fotonyheter och spännande fotoprojekt kan man ta del av.
Idag läste jag en rolig artikel om hur man hittar inriktningen på sitt fotande. Lång historia och väl värd att läsa. Den är lite jobbig de första två styckena, men de är inte helt relevanta så bara läs på. Läs till slutet. Artikeln hittar ni här.
Kontentan som jag skulle ha formulerat det är att ju längre man sitter kvar på sin buss i sin riktning, desto mer unik och särskiljande blir den. I början blir det lite generiskt och många åker samma väg, men fortsätter man bara åt sitt håll så blir det så småningom särskiljande och unikt.
