Inspiration är livsnödvändigt

Jag träffade en vän här i veckan som jag träffar alldeles för sällan, så som det är med många vänner. Vi pratade om det här med att hitta det man verkligen brinner för. Hon sa att det var så roligt att jag har hittat det jag verkligen brinner för. Jag har inte riktigt tänkt på det så på sistone, men det har jag ju verkligen. Den här våren har varit lite av en expedition på ”vuxenjobbet”, inte en sån: ”vi åker på gruppresa och går på linbanor högt upp i träden och sedan äter en god middag och lyssnar på en föreläsning” det har mer känts som Mount Everest, utan syrgas och sherpan som lägger strategi bröt benet en meter från basecamp. På papperet kallas det ”arbetstopp”. Men nu har vi bestigit besten, är vi tillbaka på basecamp och alla ser ut att klara sig, även vår älskade sherpa. Vi är inte hemma än, men vi är vid basecamp i alla fall.

Den här expeditionen har gjort att jag tagit det lite lugnt med konsertfotandet under våren och bara tagit det jag känner att jag inte kan överleva utan. Det är någonstans här som det där med inspiration kommer in, jag har under våren ansträngt mig för att vila på fritiden, men det är inte alltid vilan som ger energin. Att bara arbeta och sova gör inte att man (i alla fall inte jag) blir lycklig med livet, jag behöver mer. Och jag vet exakt vad det är jag behöver; live musik och foto, och här blir 1+1=240. Fota livemusik är ju verkligen min passion.

(Stort grattis till Arejey Hale som vann Golden God Award för Best Drummer igår!)

Så för att tanka energi så gör jag det jag älskar mest, fota konserter, det ger mig livsuppehållande kraft och ger mening till allt annat. Jag får ofta frågan om jag inte ska sluta på vuxenjobbet och bara fota konserter. Men på det är svaret: ”Nej!” av så många anledningar.

  1. Man tjänar inga pengar på att fota konserter. Med lite tur kan man dryga ut kassan ibland. Har inte hänt hittills.
  2. Förra året la jag många tusen på konserter och resor till konserter. Då uppdaterade jag ens inte min kameraväska mer än med något minneskort och ett batteri. Så det kräver sin budget.
  3. Men framför allt: Jag gör det inte för pengar, jag gör det heller inte för ära eller berömmelse. Jag gör det för att jag vill.

Jag läste en fantastiskt inspirerande krönika av en konsertpianist James Rhodes: ’Find what you love and let it kill you’. Jag rekommenderar verkligen att läsa den. Det jag tar med mig från den och vill skicka vidare är att istället för att sitta och titta på TV på program man egentligen inte vill se så gör något vettigt; måla en tavla, planera en resa, lär dig spela piano, fota, spela in en film med ungarna… vad som helst. Plocka bort det där själadödande ur livet och fyll på med sånt som ger näring åt själen istället. Å kör hela vägen in i kaklet! All in! Find what you love and let it kill you. Jag kanske inte hade gått riktigt lika långt som James Rhodes gjorde men inställningen är den samma.

Ikväll plåtar jag, om allt går som det ska, Johnossi. Det är söndag, imorgon bitti är det måndag och jag ska vara på jobbet i tid. Det blir inte många timmars sömn och hela veckan kommer det behöva fyllas på med stora mängder koffein, men det kommer vara så jävla värt det. För det här är det jag vill, helst av allt.