Ja, det här blir lite kort skrivet för jag har egentligen dataförbud idag. Har överansträngt höger handen väldigt mycket med foto, bärande och skrivande i helgen så jag får köra från telefonen. Hm. Gör ju dock att min lediga måndag blir mer ledig än jag hade tänkt mig.
Igår plåtade jag Foo Fighters på Ullevi. Den typen av mening jag skriver ofta om olika band och arenor, men den här gången var allt annat än rutin.
För det första är det ett av mina favoritband som jag aldrig plåtat (på riktigt) men sett konserter ett antal gånger, bla i London och på Stadion i Stockholm. Jag hade varit ordentligt nervös i 24 timmar och hade svårt att äta middagen på kvällen innan vi gick dit.
För det andra var det en riktigt nervös ansökningsprocess, de hade en fotorelease som jag (och alla andra) inte kunde gå med på så först tackade jag nej, sen valde dom att stryka stycket om att bandet äger rättigheterna till alla bilder i hela universum för evigt (den faktiska ordalydelsen). Så då var vi på igen. Det lilla pappret är anledningen till att jag inte kan lägga upp några Foo bilder här, på Instagram, eller ha med någon annanstans i framtiden än i just den artikeln. Men rättigheterna är (nog) fortfarande mina. Eller snarare, framförallt är de inte deras. Dom får inte (teoretiskt sätt) använda mina bilder utan att prata med mig först. Det här är den tråkigaste tänkbara sidan av konsertfotandet och åsikterna är fler än personerna som är inblandade och de som inte inblandade utan bara har en åsikt. I slutändan kan man bara göra det som känns rätt för en själv.
För det tredje var det utrustningen, Ullevi är inte stort. Det är STORT, så skillnaden om vi får stå vid scenkanten eller mixerbord är en skillnad på upp till 100 meter, vilket av detta som var aktuellt fick vi inte veta innan. Vi fick fota Ghost först och stå ganska nära scenen. Det var tänkt att vi skulle stå på samma ställe sedan, då blev jag lugn, vi hade ju fått ”repa”.
Men när vi väl gått in i diket för att plåta Foo Fighters och står och väntar så händer det som händer ibland, säkerhetsansvarig bedömer att vi står i vägen. Så någon minut innan bandet går på blir vi flyttade från 3 meter från scenen till ca 50-100 meter från scenen vid sidan av ”tungan” som går ut på scenen. Paniken. Men som tur var har jag lånat till mig en schyst 70-200 med 2x konverter, och ett 5D Mark III hus så jag häktar på och kör, om än lite besviken på avståndet, hade sett fram emot coola bilder på Taylor med.
Allt det hamnade dock i skuggan av vad som följde. Bandet går på, Dave springer ut på tungan en gång och jag får dom bilder som ligger på LiveNews. Sen händer det där som ingen av oss någonsin kommer glömma. Dave blir upphetsad och ska hoppa ner och hälsa på publiken. Å bryter benet. Efter en och en halv låt. Förvirringen är total, konserten avbryts, vi får komma tillbaka vid ett annat tillfälle, Dave ber bandet köra några låtar utan honom. Vi blir uteskorterade och bandet fortsätter. Jag har sett fram emot konserten länge så jag springer in och vill se dom förmodade typ tre låtarna med resten av bandet. Sen dyker han upp igen och kör klart konserten. Man gipsar benet bakom scen och han kör på. Helt makalöst. Vi får en uppvisning i personlig styrka av sällan skådat slag och Ullevi exploderar naturligtvis.
Ett filmklipp publicerat av Liselott ”Lotta” Lindberg (@makebelievestudios)
Alla typer av nätverk går naturligtvis ner så det var (åtminstone för mig) fullständigt omöjligt att få ut ens en millimeter information när man väl fattat vad som händer. Konserten var klar vid typ 23:15, det tog lång tid för oss att komma ut, vi var ju tvungna att köpa souvenirer! :) Sen var det bara iväg till hotellet fortast möjligt och få upp bilder och recension. Bilder och (lång) recension låg uppe 2:00. Endel tycker tydligen det är lång tid, jag är stolt över det och jag var förhållandevis snabb ut med grejerna.
Sen följde en tämligen sömnlös natt toppad med att jag satt fel larm för att hinna äta hotellfrukost så istället för att den ringde kl 9 så ringde den 7:30, å många gånger dessutom. Förlåt roomisar! :S
Under dagen har jag inte kunnat låta bli att tänka på Dave, hur fan kan man lyckas? Hur orkar man? Var får han den enorma styrkan ifrån? Hur mår han idag? Jag läste att dom fått ställa in två konserter nu, jag antar att han inte kan flyga runt med benet av på mitten. Verkligen ett minne för livet, på gott och ont. Om det fanns något jag kunde göra för att lätta hans smärta så skulle jag göra det, vilken jävla oförglömlig uppvisning i hängivelse.
P.S. Låna aldrig bättre utrustning än du har råd att köpa. Fan, nu kliar det i fingrarna och plånboken. Om någon behöver hjälp med något så gör jag det mesta mot betalning just nu… Ja, som är lagligt alltså.
