Så igår hände det. Den första klubbspelningen på två år. Dessutom blev det Johnossi på Debaser! Johnossi som är ett favvisband som jag bara sett på stora scener, äntligen fick jag se dem så som man ska se alla band: trångt, mörkt under en bro.
Bilder då? Jag ska inte uttråkad er med dåliga mobilbilder eller skakiga filmer, men jag har dem så klart, men inget värdigt att publicera. Mest vill man bara att telefonen ska påminna en om det i framtiden.
Det var nästan tre år sedan jag var på Debaser Strand senast och vad skönt det var att vara tillbaka igen. Man hade förträngt hur ont man får i fötterna och ryggen av det hårda betonggolvet, hur långa dom för minutrarna är innan bandet går på och hur korta timmarna är när bandet gått på. Allsången som man saknat så. Det kollektiva dansandet/hoppandet. Pärlbandet av hits som bara fortsätter komma. Alla låtarna man har bittra, ljuva och bitterljuva minnen till. Men framförallt den kollektiva känslan att vara i samma rum som andra som samtidigt har (ungefär) samma upplevelse av nutiden som en själv. Som kan samma låtar. Som ser samma sak. Som hoppar på samma ställe i låten, som sjunger lika falskt, lika högt. Lika engagerat. Att träffa folk man känner som man inte hade planerat att träffa, utan att spontant bara möta folk man känner för man är i ett sammanhang där man varit så många gånger att man känner folk.
Helt klart det var en milstolpe och en mental spik i kistan på denna pandemi. Klart vi inte är framme än, men kanske är det där ljuset i tunneln nu faktiskt utgången och inte ett skenande godståg som det varit de senaste två åren. Vi håller tummarna. Och längtar efter festivalerna i sommar.
(Förband ikväll var Totempappa.)