Författare: lotta

2018 har varit ett konstigt år för mig. Nytt jobb, farsan gick bort, morsan sålde huset och köpte lägenhet, operation av örat mitt i festivalsäsong och en grav omprioritering av vad jag lägger energin på. Jag blev väldigt kräsen med vilka band jag plåtade och allt detta resulterade i en historiskt kort fotad lista för mig. Jag har också tappat intresset för att räkna, men det kanske kommer tillbaka så jag räknar för framtida Lottas skull:

Årets 37 akter är följande:

• 22
• Agent Fresco
• Agent Fresco (två gånger)
• Avantgardet
• Ballbreaker
• Bipolar Sunshine
• Corroded
• Darin
• Diskopunk
• Dolores Haze
• Europe
• Familjen
• Gogol Bordello
• Good Harvest
• Grapell
• Halestorm
• Johnossi
• Junior Brielle
• Leprous
• Loreen
• Maxida Märak
• Nicky William
• Parcels
• Plási
• Press to MECO
• Rise Against
• Satan Takes a Holiday
• Shinedown
• Smash Into Pieces
• Starset
• The Dahmers
• The Goo Goo Dolls
• The Heard
• The Ninth Wave
• The Sounds
• Tove Styrke
• Vulkano

Spotify sammanställningen börjar ju bli klassisk vid det här laget. Enda tråkiga är att Spotify har nog klassat mig som äldre (än jag vill vara) och förslår massa klassik rock och gratest hits från 80 och 90 talet… Kul, men jag vill höra ny rock, jag har hört klassikerna och hade jag velat höra gammal musik hade jag lyssnat på någon rock radiokanal.

Musikmässigt så var Biffy Clyro unplugged i Royal Albert Hall den absolut största upplevelsen i år.

Fotomässugt känner jag att jag har stått helt still det här året. Utvecklingen har legat på andra konstformer och mitt analoga projekt till kalendern för 2019. (ett fåtal finns kvar, hör av dig om du vill köpa)

Här är i alla fall mina favoritbilder från året, utan inbördes ordning och de är mina favoriter av massa olika anledningar.

Vad händer 2019 då? You me at Six kommer tillbaka i januari. Annars håller jag också tummarna för att det ska bli ett Biffy Clyro år nästa år. Dom har ju spelat in massa musik och gjort någon film av nåt slag så det är ju spännande.

Annars hoppas jag på massa festivaler nästa år. Det blev alldeles för lite sånt i år. Ska på Lollapaluza på gärdet, får se om man får plåta. Vore även kul med Borgholm Brinner, men vi får kolla planering och hur man kan få semester och sånt.

Inte helt vanligt för mig, nu för tiden, men jag känner ibland att 2019 kommer bli något alldeles extra. Bara mina närmaste håller sig friska så kommer jag bli nöjd med året, men jag hoppas verkligen det blir mer musik under 2019, jag har ett fruktansvärt festivallängt men det ser lite onödigt snålt ut. Håller tummarna för att det släpps massa bra.

Det var alldeles för länge sedan jag fick möjlighet att se Västerbron. Dom är ju helt fantastiska live, nu har dom släppt nya plattan som går bra. Fler bilder finns hör: Västerbron och Tomma Intet på Debaser Strand blev dessutom årets sista konsert för mig.

Press to MECO, Starset och Shinedown spelade på Annexet. (Shinedown var verkligen jättebra och Starset var fantastiskt roliga att plåta. Igen.)

Halestorm spelade på Debaser Strand.

22, Agent Fresco & Leprous spelade på Fryshusets Klubben. Det var andra gången jag plåtade Agent Fresco i år, de har varit ett av de banden jag lyssnat mest på u det året. Jag gillar alla de experimentella delarna av. Usiken. Man blir hela tiden överraskad och får tänka ”vänta, vad hände där?” och sånt roar mig. Att sångaren dessutom lyckades slå sönder huvudet på dansgolvet var ju otippat, men han tog det med ro och slutförde settet. Rock n roll!

I helgen var jag en sväng till Barcelona med mina vänner, läs mer om det här. På väg hem passade jag på att åka via London för att se Biffy Clyro unplugged och träffa fler vänner. Om någon har missat det så är ju Biffy mitt absoluta favoritband. Att få möjligheten att se dem unplugged är… Enormt för att uttrycka det milt. Tyvärr kom dom inte till Stockholm eller Sverige med den turnén, då får man lyfta på rumpan själv.

Jag vet inte exakt var jag ska börja med detta, på något sätt vill man ju förmedla känslan. Lokalen var Royal Albert Hall, en klassisk plats som är fantastiskt vacker med sittande publik, snidade detaljer i guld överallt och en fantastisk orgel. Att få fatt på biljetter var ett rent helvete eftersom de sålde slut strax innan de släpptes. Som tur var släppte RAH ett gäng extra och tack vare Biffy fansen i mitt flöde fick jag reda på det i tid, annars hade jag fått köpa i andra hand vilket är ett projekt då det är bara en site man kan sälja via, allt är personligt och massa säkerhet.

Oron för att det inte skulle bli av, av någon anledning, var in i det sista enorm. När dom spelade i Skottland häromdagen var det massa problem med tågen så många kom inte fram. Ännu en anledning att spendera hela dagen i London och titta på fina tavlor.

Förband var Xcerts som var med dem till Sverige för ett antal år sedan även de gjorde en unplugged.

Tillslut satt vi då där i vår box seat (Grand Tier) med servitör på beställning. Stackars Jessica hamnade lite bakom en pelare men kunde se bredvid, annars perfekta platser. Jag försökte så klart fota, det gick ju så klart så där men långt över förväntan med min nya telefon.

Dom spelade ca 23 låtar och det var bara på de helt nya låtarna som Simon skrivit i år till en film som det inte var allsång. Mest allsång och fullt ös var ”bubbles” och ”many of horror”. För mig var det helt klart ”Folding Stars” som var bäst. Jag har ju alltid gillat Puzzle skivan och precis som förväntat så har den fått en helt ny och djupare mening senaste halvåret. Simon skrev skivan efter att hans mamma gått bort och både ”Machines” och ”Folding Stars” (se unplugged versionen här) har fått en ännu djupare mening för mig personligen sedan pappa gick bort. Som så många andra Biffy fans vittnat om så är det ett band som hjälpt många genom svåra tider. Så när jag under ”Folding stars”, som genomförs av bara Simon och Ben, konstaterar att nä, pappa står inte och viker stjärnor där uppe, han fixar dem, byter glödlampor i de som har slocknat och gör tvivelaktiga elektriska kopplingar så de går att dimra.

Den känslan.

Rent musikaliskt då, självklart var det fantastiskt, och som en av dem som vi pratade med som vi satt i samma box som sa efteråt ”how emitional was that?!” så kvällen var känsloladdad, finstämd, fantastisk lokal och ett bra ljud. Sjukt glad att jag fick uppleva det men ser fram emot nya plattan och en konsert med distade gitarrer, svett och energi som spränger taket av var det nu blir nästa gång. Med tur och medvind blir 2019 ett Biffy live år, det brukar vara vartannat år, ser också fram emot filmen som dom inspirerat/gjort något samarbete med.

Inhandlade ett stycke t-shirt och en limited litografi som var specifikt framtagen för just denna konsert.

Glöm inte läsa det andra inlägget om resan som handlar om konst å sånt.

(ja, jag skaaaaa uppdatera bloggen mer någon gång, men inte idag heller.)

Några bilder till:

View this post on Instagram

Utan vidare en av de bästa konserterna någonsin. ❤️❤️❤️ @biffy_clyro & @biffyben @royalalberthall w @jess.morris87 #biffyclyro #royalalberthall #monthebiff #biffyfuckingclyro

A post shared by Lotta Lindberg (@makebelievestudios) on Sep 24, 2018 at 4:38pm PDT

Bipolar Sunsine, Tove Styrke, Parcels på Popaganda!

Europe spelade på Grönan igen, det var väldigt kul att plåta.