Peace & Love 2011, en sammanfattning

Ojoj, hur sammanfattar man det här? Helt hysteriskt. Tre dagar som var helt fullpackade med spelningar, fotande, redigerande, bilåkande och där emellan om man hade tid: lite mat och sömn. Med betoning på lite. Festivaldieten går ut på att äta helt sjukt kaloririk mat men i ganska små (och dyra) portioner på oregelbundna tider och med väldigt mycket motion där mellan. Det i kombination med ganska lite sömn… ja. Ni förstår var det är på väg. Igår hade jag 16 000 steg, tror jag har snittat där någonstans hela tiden, morse när jag vaknade hade jag 2000 innan jag gick upp… hur nu det gick till.

Vad var bäst?

Festivalen på det stora hela är ju galet välorganiserad. Bara två band var ca 5 minuter sena. Resten började nästan på öret. (gilla!) Några fotografer hade tydligen haft strul med sina fotopass, sånt gör mig lite nervös, men jag upplevde det inte själv och har inga detaljer, annars var det smoooth sailing.

Gällande musik måste jag faktiskt säga… Tantrum to Blind och 30 seconds to mars. Fan va tråkig jag är, det var ju dom jag åkte för att se, båda dom två banden har jag sett förut och jag såg mest fram emot dem. Sen gillade Sick Puppies väldigt mycket och en hel del annat! Typ Volbeat, Veronica Maggio (!), I blame Coco, Dolly Daggers (måste kolla upp). Roligast att fota var nog Tantrum To Blind, M.I.A (för den enorma utmaningen) och Sahara Hotnights för det draget i Josefin (trummor) Även Teddybears var fantastiskt roliga att fota i sina björnhuvuden. Även Volbeat var ju fantastiskt roliga att fota, dom var ju så glada över att spela! Å inga fotorestriktioner och konstiga regler. Sånt gillar jag!

Vad var sämst?

Att endel väljer att spela musik högt i pressrummet. Amerikanska artisters konstiga fotorestriktioner. Vad är det med det landet och konstiga kontrakt och bestämmelser? Lite illa var det med att man inte fick reda på att man helt plötsligt inte fick fota förrän man kom ner till diket. Alla A-fotografer fick minsann mail och SMS, men vi som är lite B får glatt märka det när vi kommer dit. Det är ju trots allt vi som inte får fota som borde fått reda på det. Fick dock ett SMS om att det var TOTALT fotoförbud på Bob Dylan ikväll… Hade man ju kunnat räkna ut. :o) Annars var det inte mycket jag störde mig på. Det var helt enkelt bara Peace & Love!

Musikmässigt var jag mest besviken på Oskar Linnros, han toppar även tråkigast att fota. Var även väldigt besviken på att man var tvungen att stå i publiken på 30 Seconds To Mars, det är tydligen standard på deras spelningar, har jag hört. Var även lite besviken på The Sounds, inte så mycket Rock n Roll som jag förväntat mig.

Vad har jag lärt mig?

Det är fullt möjligt att fota ca 6-7 band på en dag, men man måste hinna ta hand om bilderna med, å sova. Jag har fått in ett arbetstempo som fungerar och rutinerna förbättras hela tiden. ”Mera RAW till folket!” helt enkelt! Sen har jag pratat mycket med den typen av kollegor som vissa skulle kalla konkurrenter, och lärt mig lite hur en annan typ av organisation fungerar. Båda har sina för och nackdelar och tjänar olika syften.

Vad har jag INTE lärt mig?

Fota festivalliv. Det är ju förbannat att det ska vara så svårt. Men jag gillar inte att trycka upp kameran i ansiktet på folk och har lite social fobi vad gäller sånt. Jag har heller inte lärt mig hur fan man sköter lysena på bilen ordentligt… men mer om det någon annan gång. Det blir väldigt mörkt på vägarna i Dalarna utan lysen kan jag säga…

Vad var underligast?

Ja… jag måste nog säga att bob hund toppar listan… inte som alla andra. ->

Hört på festivalen:

– En vakt skvallrade att om att de under en konsert fått order om att spara på vattnet, så man hade till senare… Överallt annars uppmanade man folk att dricka så mycket vatten som möjligt…

– En förtvivlad tonårsflicka till en annan: ”Viktors mamma vet inte ens att han dricker!” Ojoj, det får nog Viktors mamma veta ganska snart tror jag.

– ”Broes before hoes!”

– ”Det stod en tjej med dreads vid pizza ståndet, hon var så jävla full, hon lutade sig mot en vägg och kissade, det bara rann nedför benet”… å folk undrar varför jag inte vill bo på campingen…. detta hände visserligen på festivalområdet men jag inbillar mig att det är vanligare på campingen. DET VAR INTE JAG! Jag lovar…

– (på dalmål) säkerhetsvakt: ”dom här öronpropparna är mycket bättre. (granformade, ej engångs) för när dom blir smutsiga kan man bara suga på dom lite så tätar dom dessutom bättre efteråt!”

Kändisspaningar

Scenen gills ju inte riktigt, utöver det så kände jag igen 30 Seconds To Mars som satt i solen å lapade (inte Jarod) innan spelningen. Jag var nära att hälsa, jag tittade på dem och log lite artigt, inte säker på om dom hälsade tillbaka eller inte dom hade solglasögon. Min kollega Peder tycke jag skulle gå ut och prata med dem. Tillslut övertygade jag honom om att det är en dålig idé, för man skulle behöva skrapa ihop lilla gelé Lotta i en påse… å jag tror inte man får ha så mycket vätska med sig på planet… Annars så såg jag bara Hasse Aro, Robert Ashberg och Leif Pagrotsky… va? ingen som är avunddsjuk på det? Ska kanske tillägga att jag såg väldigt många människor som jag misstänker starkt är artister, men som jag inte har någon aning om vilka det är. Är alldeles för dålig på ansikten. Det är bra med att fota mycket konserter, när jag har redigerat någon så känns jag igen dem mycket bättre, så det tar sig mer å mer.

Vilka band plåtade jag sist å slutligen då? I alfabetisk ordning:

• 30 Seconds To Mars
• Anna Järvinen
• Asta Kask
• Bob Hund
• Dolly Daggers
• Dollykollot
• I blame Coco
• Jimmy Eat World
• jj
• John Lindberg Trio
• Lo-Fi-Fnk
• Looptroop Rockers
• M.I.A
• Oskar Linnros
• Sahara Hotnights
• Sick Puppies
• Tantrum To Blind
• Teddybears
• The Sounds
• The Vaccines
• Veronica Maggio
• Volbeat

totalt: 22 stycken på tre dygn.

Sammanfattning:

Man blir ganska trött. Dieten, sömnen och de konstanta intrycken är ju naturligtvis en stor del av detta. Men det som var värst var nog den fysiska tröttheten. Den ger ju en psykisk konsekvens tillslut. Jag undrade emellanåt om jag kommer få en muskelinflammation i vänsteraxeln. Där hade jag väskan med kameran och det andra objektivet. Så konstant gick jag och bar på en 7D, 24-70 L och 70-200…. Någon gång ska jag väga den väskan, det blir TUNGT… speciellt när man har varit på’t i 9-10 timmar i sträck och sprungit runt. Det tär lixom. Jag överväger att anställa en assistent nästa gång, han/hon ska även ha stenkoll på spelschemat och var jag ska, kanske är vi hopkopplade i höften med. Jag tappade nämligen mitt spelschema på fredagen, det med alla mina anteckningar i. Bara det en katastrof, jag var VÄLDIGT vilsen tills jag kom till presscentrat och kunde hitta ett nytt program och försöka anteckna ned det jag kom ihåg. När jag tappade schemat tappade jag även min favoritpenna, den har fyra färger att skriva med och var svindyr. Den ersatte min Disney penna med fyra färger som jag tappade i toaletten förra gången jag var på Peace & Love…. någon som ser ett stamband? Nåja, jag fick ju en ny souvenir istället, en Peace & Love penna, bara en sån sak :o)

Kommer jag göra detta igen? Trots att det är tungt, slitigt, skitigt (man blir smutsig på ett helt annat sätt på en festival) och dåligt(!) betalt? Klart som f*n! Jag fick festivallängt strax efter Enköping när det spelades någon gammal AC/DC klassiker på radion. Hell Yeah! Jag är redan pep både (naturligtvis) för Biffy Clyro och Foo Fighters imorgon och för Sonisphere nästa helg. Då blir jag ensam fotograf från Festivalphoto på tio band, kl 12 börjar första och kl 22 går sista på. Fullt spel hela dagen. Men så nära hem att jag förmodligen tjänar på att åka hem och gå på toa istället för att stå i bajja-majja kö. Hehe.

Favorit bilderna:

Den vackraste

Syggast:

så klart, ingen annan hade väl kunnat ta den titeln? inte så mycket bilderna kanske som karln. Nämnde jag att han gör reklam för Hugo Boss numer?

roligaste:

”Jag har fått en bh!!!” (egentligen två, men det syns inte på bilden)

Gláaste:

Rivigaste:

Helt omotiverade favoriter:

MED FLERA!

Det har varit fantastiskt! Stort tack till alla som jag träffat och pratat med och alla trevliga kollegor där ute i dikena. Vi kommer ses igen!

Nu nanna för tröttheten har kommit ikapp mig…

PEACE OUT! … För den här gången…