Kategori: Övrigt

Till alla kreativa själar där ute, väl värda tankar!

Elizabeth Gilbert On Genius

Tänk att 4,5 veckor kan gå så himla fort, men samtidigt vara så lång tid. Det är ganska fantastiskt. Imorgon ringer väckarklockan 6:15 igen, jag har varit närmare att vara vaken från kvällen innan än gått upp den tiden under hela semestern.

Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta semestern. Man vet ju att man kommer få frågan 200 gånger de närmaste månaderna för det är vad folk älskar att prata om ”vad gjorde du på semestern?” och det är det bästa samtalsämnet, jag kommer ställa den 200 gånger jag med. Det korta svaret är ”endel festivaler, tog det lugnt över midsommar och har fixat endel i lägenheten”.

Det långa svaret är att jag har använt semestern väldigt mycket till personlig utveckling, inte kompetensbildande utan att hitta tillbaka till mig själv, min motivation, mina mål och anledningen till att göra det jag gör. Jag har jobbat hårt med att komma över all den ilska jag har släpat på under året och har alldeles för lätt för att känna i situationer jag ändå inte kan påverka, jag hoppas jag har hittat verktygen till att aldrig mer behöva koka.

Jag har hittat målet och utstakat det bättre. Stort tack till Kenny för att han är så fantastisk på att motivera och hjälper en att hitta vägarna till att nå sina mål, oavsett vilka mål man har. Min kyl är numera fylld av post-its som bockas av kryssas och uppdateras.

Att ha semester är enkelt, sjukt enkelt, man behöver inte motivera sig till något, för vill man inte gå upp, ja, då kan man skita i det. Vill man inte äta, kan man skjuta på det (en stund). Däremot så kan man behöva lite motivation till att gå upp på morgonen, speciellt efter semestern när man är van att bara göra det som faller en in och framförallt van att göra inget. Då kan man behöva vara lite modig, så dagens låt står underbara Josh Groban för:

Jag har även sammansatt en spellista som har många användningsområden men sammanfattar min motivation till mina mål, den heter Varför? -Därför och är gjord för att man ska få tillbaka det där hoppet i steget en dag när benen bara släpar efter. Bäddar in den här:

Det går inte länge innan man får lite konsertlängt, så man skriver upp sig på massa braigt men inget är ju typ IDAG, så man får tålmodigt vänta och försöka gå å lägga sig i tid istället. (nåja)

Så länge kan vi ju ”glädjas” åt Biffy Clyros nya video. :( Den har inget rosa och fluffigt slut direkt, ni har blivit varnade. Välgjord och inte läskigt för vanliga människor men för oss fanatiska fans, skitläskigt. Bara tanken får mig att rysa. KÖR FÖRSIKTIGT ALLA DÄR UTE! och Take care of the ones that you love!

På slutet av 90 talet och början av 2000 talet hade jag ett riktigt favoritband Creed. Jag hade alla skivorna, när jag flyttade och bara kunde ta med mig tio skivor, var typ 5 av dem med detta band. Hade jag bara de skivorna så klarade jag mig. Nu har detta band gått och blivit utnämnt till 90-talets sämsta. WHAT?! Jag erkänner att det finns bilder på dem som inte är smickrande och vissa av musikvideosarna är jag sjukt glad att jag inte såg då. (Tror inte ens Youtube fanns och MTV hade slutat visa musik redan då) Det omnämns att de hade fans som inte ens gillade dem.

Men jag fick aldrig chansen. Bandet korsade (vad jag vet) aldrig Atlanten. Jag hade inte möjlighet att göra det bara för att se dem live. Sen splittrades de och ur askan reste sig Alter Bridge. Fantastiskt band, men andra låtar.

Vill bara slå ett slag för Creed. Lyssna på musiken och känn efter, lyssna inte på vad alla andra tycker. Detta gäller allt. Jag måste påminna mig om det med jämna mellanrum, så jag tänkte jag påminner er med.

Jag har ju nästan lyssnat sönder deras platta, så låten är inte för mig speciellt ny. Jag tror den precis släpps som singel och här är den nya videon! Riktigt bra, men så är jag ju en sucker för livemusik miljöer med. Lite roligt, jag har tänkt ett par dagar att jag skulle dela den för den hade så anskrämligt lågt tittarantal när jag såg den förra gången (301 tittar) och den är ju så jäkla bra! Men nu när jag gick in så har det ökat. Lite. En bit över en miljon visningar och den las upp för två veckor sedan. Värd att se flera gånger alltså!

Se och njut! Eller snarare, se och fundera.

Igår var jag på en helt fantastisk spelning. Två underbara band; Los Explosivos (köpte tisha) och Honningbarna (skulle köpa tischa, men 200 pers trängde sig före, dom behöver verkligen någon mer än bandet som säljer merch) men trots en riktigt, riktigt bra spelning så drömmer jag om Biffy Clyro.

Jag drömde att jag fick vara med och spela in en video med dem! Det var riktigt roligt, Simon betedde sig precis som en rockstar bör och när han blev uttråkad av allt väntande så gick han och hånglade med någon groupie i ett skogsparti i närheten. En ganska romantisk bild faktiskt, grönt gräs, gröna träd, en fin vit filt och båda klädda i vitt, vaselin på linsen och lite kärlek. Sen var det svårt att få honom därifrån så man kunde fortsätta med videoinspelningen. Tror det, ja! Mitt bidrag till videon var att jag fick göra i ordning en hamburgare riktigt snyggt, den skulle fotas, som en packshot. Det skulle vara bröd-hamburgare-ost-sallad-hamburgare-ost-sallad-dressing-bröd och allt skulle vara supersnyggt. Fick göra om många gånger och mycket tandpetare inblandat… Jag har aldrig sagt att det var logiskt. Det var ju en dröm! :)

Känslan från drömmen återuppstod när jag jag såg det här klippet. Tack för tipset Lotta!

… Som så många andras. Det är väl ungefär 20 år sedan nu, lite mer till och med. Låten bara smällde till. Smells like teen spirit. Jag gick på högstadiet, den spelades på MTV hela tiden. Jag älskar den. Tidigare hade allt varit så tillrättalagt med pudel frillor och vaselin på linsen men det här var skitigt. På riktigt. Man hade ju hört punk men det är inte samma sak.

I samma veva fick jag en CD spelare till min stereo. Kanske var det till min födelsedag eller julafton. Min första skiva jag köpte var Nevermind. Jag drömde om musiken. Fanns det musik som inte var perfekt men så jäkla bra ändå så kanske det innebar att jag inte behöver vara perfekt men att jag dög ändå. Jag klottrade Nirivana (felstavat) stort på min pärm i skolan. Naturligtvis blev jag tillrättavisad av någon som kunde mer och därmed var mer ”äkta” fan. Så jag vågade inte riktigt erkänna att de var mitt favoritband, det fanns ju någon som visste mer. Idag vet jag att jag kan långt ifrån allt om nåt, men jag vet vad jag gillar ändå och jag är nyfiken. Alla har rätt att älska vilken musik de vill, oavsett vad andra tycker.

Hur som helst, så blev det så att jag och min bästa kompis Maria gick på konserten på Sjöhistoriska. Det var min första konsert utan mamma och pappa, första konserten vi själva valt att gå på, åkt in till stan själva och köpt biljetter själva. Det var ganska varmt och jag tror solen sken. Jag hade på mig jeans med nyligen isydda revärer. Jag köpte en t-shirt och jag tror även en sån silke-halsduk med tryck på. Jag minns doften från den konserten fortfarande, uppvispat damm/jord blandat med massor av fukt från alla människor som var där och svettades.

Förbandet var Teenage Fanclub om jag minns rätt. De hade förmågan att avbryta låtarna och köra på nästa istället om de inte kände att det funkade. Någonstans i vimlet nära oss händer följande; En norrlänning i ungefär vår ålder proklamerade stolt: ”jag har just druckit en 70is Vodka själv! Och inte ätit något på ett dygn, förutom en korv jag just åt!” Ni kan ju gissa hur det slutade. Jag har inte ätit grillkorv på pizza sedan dess. (På 80 talet visste man inte vad som skulle vara på en pizza egentligen så man improviserade hemma i stugorna.) Minns också att någon börjar skrika hysteriskt ”andas genom näsan!” och strax efter det kände man en väldigt söt röklukt…

Bandet då, hur var dom? Värsta klassiska konserten och jag var där! Ärligt talat så körde dom bara på. Hård energi rakt ut, inte så mycket givande och tagande. Dom körde sitt rejs och rev av sina låtar. Minns en recension som beskrev att Kurt hade stuprör i halsen. Men de fick genomgående bra recensioner.

Jag köpte som sagt en t-shirt. Den hängde länge på min vägg otvättad så jag alltid skulle minnas lukten. För några år sedan kom jag på att nu är jag faktiskt vuxen. Vad ska man med bandtröjor till då? Så jag kastade både Nirvana och Megadeth tröjorna. Det finns inte ens bild på den på Internet, märkte jag idag. Så det blev en jävla raritet med. Så klart.

Vad har vi lärt oss av det här?

1.  Nej, jag kommer aldrig att bli vuxen. Jag kanske tror det ibland men: Nej.
2. Kasta aldrig coola saker!
3.  Låt aldrig någon annans kunskap eller känslor för något förminska dina egna känslor och intryck.

Nirvana som jag minns dem: Kurt står vid sin mic och skriker. Chris hoppar runt lite och David sitter å röjer och ser ut som någon variant av svenska kocken, fast på trummor. Plöjandes sin grej.

Brorsan pratade så jäkla gott om en bok, han skrattade så han grät när han läste den. Jag fick låna den och den har bara legat och samlat damm i väntan på att jag ska få arselet ur. Man har ju hela tiden ”bättre saker att göra”. Livet springer vidare. Sen var det något som sa mig att börja läsa den efter att den har samlat damm i mer än ett år. Den var fantastiskt underhållande och så här i efterhand har jag fattat hur mycket denna tokstolle betytt för mig. Eller så ligger jag bara ensam på en lördagkväll, har skittråkigt och musikabstinens. Men när jag lyssnar igenom repertoaren så är det så himla många låtar som har legat och grott i bakhuvudet. Deamer. War Pigs är den enda låten jag kommer ihåg att jag har hört i en dröm. No More Tears gick varm när jag var mitt i MTV generantionen. (på den tiden dom spelade musik.) Sen kom den här snubben och ändrade på det med. Inte minst Mama Im coming home som var kassettsingeln brorsan skickade hem när han skulle komma hem från ett år i USA. Jag tror jag har den kvar någonstans.

Jag kan verkligen rekommendera ”Jag är Ozzy”. Underhållande, skrämmande och för oss som inte är världens bästa läsare: lättläst! Rekommenderas varmt, med reservation för viss djurhantering som jag kanske inte tycker var så himla genomtänkt. Men det är lite grejen på något sätt. Han lyckas med saker som ingen annan lyckas med.

Jag ville plåta Black Sabbath när dom spelade här för något år sedan, eller det var någon som blev sjuk så istället för Black Sabbath så var det Ozzy and friends. Men det blev inte av, av olika anledningar. Hoppas verkligen jag får möjlighet att göra det någon gång.

 

Jag kan verkligen rekommendera Peta Pixel. Mycket roliga fotonyheter och spännande fotoprojekt kan man ta del av.

Idag läste jag en rolig artikel om hur man hittar inriktningen på sitt fotande. Lång historia och väl värd att läsa. Den är lite jobbig de första två styckena, men de är inte helt relevanta så bara läs på. Läs till slutet. Artikeln hittar ni här.

Kontentan som jag skulle ha formulerat det är att ju längre man sitter kvar på sin buss i sin riktning, desto mer unik och särskiljande blir den. I början blir det lite generiskt och många åker samma väg, men fortsätter man bara åt sitt håll så blir det så småningom särskiljande och unikt.