Att gå på konsert i Seoul, Sydkorea

När jag väl kommer till att skriva detta (december samma år) har det gått länge sedan jag var i Sydkorea och var på konserter. Jag åkte dit i våras till och ville så klart uppleva en riktig k-pop konsert. Jag försökte få fatt på biljetter till EXO hemifrån, men det var stört omöjligt. Biljetterna sålde slut i ett naffs men tack vare ett system där man kan återlösa sin biljett så hölls hoppet uppe hela tiden, jag var inne på den där sajten timmar varje dag och tryckte på uppdatera, ibland blinkade det till en plats men jag var alltid för slö på att klicka, trots att jag tränade på att vara snabb. Jag tävlade förmodligen antingen mot bottar, 15 åringar på hypersnabba lokala datorcaféer eller återförsäljare som anlitat både och. En del konserter kunde man heller inte köpa biljetter till som utlänning för man behövde legitimera sig med motsvarande BankID för att kunna köpa biljetten eller fysiskt vara på plats med sitt pass. Men tillslut löste det sig och jag fick se två konserter! 


reGretGirl i Hongdae

Min desperation för att gå på konsert ledde mig så klart långt ner i listorna över konserter (jag måste missat så många sajter, måste finnas mer musik än så i en stad som Seoul) men tillslut lyckades jag köpa en biljett till ett japaskt(!) rockband reGretGirl. Faktiskt helt okej!

Biljetten var inte helt billig, den kostade ca 850 SEK, alltså typ 150 spänn från stålats längst bak på Madonna, men den viktiga frågan är ju som vanligt, vad får man för det? Jag köpte ju i total blindo på vild chansning.

Lokalen låg i den populära stadsdelen Hongdae, känd för sin indie kultur och klubbar. (ja, åk hit och klubba!) Efter att (så klart) åkt vilse i tunnelbanan var jag lagom stressad på väg dit och fick fråga en turistinformation om hur jag hittade stället, det var en Bit att gå men tillslut hittade jag stället, utan att veta så skulle jag säga att stället såg ut som en musikskola. Från gatuplan gick man tre (3) trappor ner och kom till en oerhört trevlig person som gav en ett kuvert med biljetten, han frågade inte ens mitt namn utan fattade av att titta på mig vilket kuvert som var mitt. (Jag var enda icke koreanen där och mitt namn sticker tydligen ut.) Man fick också en signerad 50×70 poster unik för detta tillfället! Madonna fick jag minsann ingen signerad poster av.

Väl inne i lokalen så skulle jag säga att det är en mindre skolaula med sittplatser, plats för kanske 100-150 personer och på plats fanns ca 30 personer, ganska luftigt med andra ord. Längst fram satt fansen med skyltar. Jag är ju van att det kan bli “lite stojjigt” på konserter men insåg att här kan kulturskillnaden vara enorm så jag höll koll på hur mina medbetraktare betedde sig för att inte förstöra konserten för någon. Det var oerhört städat även om första raden stod upp ibland. reGretGirl levererade så klart, dom pratade lite koreanska, och sångaren var stolt över tröjan han hade köpt i Hongdae dagen innan. Minns jag rätt var resten av konversationen på engelska men mest spelade dom så klart. (och innan du frågar: Nej, jag hade inte sökt ackreditering, jag visste inte vad jag skulle vända mig, jag lyckades ju knappt att lyckas få biljett, hur skulle jag kunna få ack?!) Allt som allt en väldigt trevlig upplevelse när jag väl hittat dit och lugnat ner mig efter eskapaderna i tunnelbanan (jag satt på rätt tåg, i rätt tid, men tåget ställdes in halvvägs och det nya tåget som kom på samma spår gick visst åt det andra hållet…) 

Det bästa den kvällen var det där oväntade, så klart, att få utforska, att sitta där ensam i en liten, okänd lokal, tre våningar under marken i utkanten av en rörig stadsdel i gigantisk stad på andra änden av planeten från alla jag kände och undra ”hur hamnade jag här?” Att få uppleva något så otroligt bekant men på ett helt nytt sätt. Jag tror jag lärde mig den kvällen hur mycket man faktiskt styr sitt eget liv. Det var ingen annan som hade fått mig till att hamna just där, just där, bara jag och en inte så liten summa pengar.

På väg därifrån gjorde jag något jag hade sett fram emot länge: kolla på gatumusikanterna som bland annat Hongdae är kända för. Det finns ett torg med fasta platser, där står musiker och spelar ömsom sin musik, ömsom covers. Runt vissa var det så fullt att man inte kom fram och såg vad det var, utan det bara stack upp någon dansande arm lite då och då. I denna stadsdel är det många band som har skapats (bla The Rose) och kvalitén på gatumusikanterna är så klart varierande, men generellt oerhört hög. Skulle jag åka tillbaka är det här garanterat en plats ni skulle hitta mig på. Älskar kulturen med gatumusikanter (eller på engelska Busking) att det organiseras och är ett sätt att bli upptäckt och nå ut till ny publik. Det blir ett superhärligt gatuliv. Det är också oerhört dyrt att gå på konsert i Seoul, så jag förstår att många flockas till gatumusikanterna. 


Ateez på Jamsil Arena

I Sverige släpper man gärna biljetterna typ ett år i förväg men i Sydkorea gör man det med bara några veckors förvarning. Så när jag var där så släpptes biljetterna till Ateez på Jamsil Stadium. Jag lyckades med konststycket att registrera mig (som utlänning: en helt annan sajt för att köpa biljetter än om man är inföding) och jag fick tag på biljetter till en Riktig K-pop konsert i Seoul! Lyckan var total och lotten föll på ATEEZ(에이티즈). 

Ateez är till att börja med riktigt bra, proffsiga och hela den biten, så klart. Att gå på en riktig k-pop konsert var så värt de 1140 SEK (100 kr dyrare än Madonna biljetten) som vi betalade för att sitta på sista raden högst upp. (ståplats tog slut innan jag hann fram i kön trots att jag hängde på låset vid biljettsläpp) 

Här var det stora skillnader mot de konserter jag är van att gå på, vi får göra en lista!

  • Var på plats många timmar innan konserten för du måste hämta ut din biljett, ett plast kort, som har ens namn printat och allt (olika köer för utlänningar och infödingar, förmodligen pga olika alfabetssystem) 
  • Fanns typ inget att äta i närheten när man drog runt tillsammans med tusentals andra tjejer i timmar eftersom man behövde hämta sin biljett i tid.
  • Helt annan typ av merch. Ville köpa en t-shirt men det var bara en vit t-shirt med en liten svart logga på bröstet. Man bygger uppenbarligen inte identitet utifrån vad man lyssnar på. Istället köpte jag (haha) akrylfigurer! Man fick välja vem man ville ha, jag valde San, för hans namn kunde jag uttala. 
  • Köerna. Omg. Vi svenskar tycker att vi kan köa men vi kan inte köa för att rädda våra liv i jämförelse. Kö in i arenan: först var det en hög med folk, sedan kom ett gäng superarga officiella personer och skrek på koreanska, vi fick höra att de tydligen sa “ställ er i 6 st köer” vilket denna folkmassa lyckades med! Väl inne i stadion köades det för att gå till rätt ingång innan insläppet startade. (bild nedan)
  • Att komma till våra platser visade sig vara lite äventyrligt, jag hade fixat biljetter allra längst bak vilket gjorde att man fick krama pelare och luta sig ut över raden framför när man gick förbi. Absolut inte för den funktionsnedsatte eller någon som är höjdrädd, men det gick bra. 
  • Det var rätt många utlänningar som vi på konserten.
  • Konserten var så klart superproffsigt genomförd med tillhörande avancerad koreografi och liknande. Det vi dock inte var förberedda på var de långa monologerna mellan låtarna. Man gick igenom hela gruppen (8 pers) och de fick berätta vad dom hade på hjärtat. Ofta i detalj. Mellan varje låt. Jag vet inte vad dom hade på hjärtat, för dom pratade bara koreanska så klart. 
  • Mängden lightsticks var fantastisk och ger ju en härlig inramning till konserten, det känns som att publiken är delaktig på ett oerhört trevligt sätt. Jag köpte mig ingen då jag har svårt för att köpa plastprylar jag inte kan göra något annat med. Det fick räcka med med de små akrylfigurererna. 
  • Det stod sajten att konserten skulle vara i 1,5 timmar, efter 3 timmar gav vi upp och gick och letade efter toa, eftersom man inte hade hittat någon tidigare. 

Sammanfattningsvis var det verkligen en upplevelse jag gör om. Inom K-popen verkar turnérande inte vara en lika stor strategi för att få nya fans som inom andra genrer, vilket jag tycker är synd, men blir glad varje gång någon kommer hit.

Merchendise – bland annat akrylfigurer och idolkort.
Jamsil Arena, innan konserten.
Lightsticksen blinkade synkroniserat och i mönster.
Ateez i vitt och ett 20 tal dansare i svart. Inte min stoltaste stund som konsertfotograf, men så var jag ju inte där som det heller. :D

Var dom här tre upplevelserna representativa för k-popkonserter? Jag misstänker att Ateez och gatumusikanterna är lite som de brukar vara. Konserten med det japanska rockbandet kan jag inte avgöra hur standard den var.

Oavsett så vet jag att om jag åker dit igen kommer jag lägga ännu mer tid till att hitta konserter, jag är helt säker på att det måste finnas små och medelstora klubbar med liveband, jag har bara inte hittat dem än.

Neeeej!

Fan jag vet inte vad jag ska säga. För ett par år sedan nosade jag mig in på k-pop scenen och började lyssna med förevändningen att jag behövde höra koreanskan för att lära mig ljuden ordentligt. Eftersom jag inte kunde genren så får man ta det bandet som man hittar först och eftersom jag precis hade sett en serie med Cha Eun Woo så blev bandet Astro mitt första äventyr in i genren. Jag ar stannat med dem sedan dess och tycker fortfarande de är fantastiska. De har två år i rad varit på mina mest lyssnade artister lista och i början av året så släppte Moonbin & Sanha (två av medlemmarna) en ep som som snurrar hela tiden i mina spellistor. Å nu har Moonbin gått bort! It breaks my heart, kan inte säga det på något annat sätt. Enligt nyhetsmedier så var det ett uppenbart självmord men utredning ska ske. Han blev bara 25 år gammal.

Så himla tragiskt! Så tragiskt att han mått så dåligt att han kände att det var den enda utvägen, man hade velat att han kunnat ta en paus från vad det nu var han kämpade med inte behöva avsluta det permanent.

Mina tankar går så klart till familj, vänner och resten av bandet. Å alla fansen. Jag, en gammal tant från andra sidan planeten tycker det är tråkigt på riktigt, hur är det då med dom största fansen? Åh, så mycket heartbreak. En helt fantastisk röst och dansare. Jag hedrar hans minne med att lyssna på musiken. Här kommer några videor:

Det senaste och därmed sista singelsläppet.
ONE med Astro.
After midnight med Astro.

Junny på Klubben

Nu var det dags för k-pop igen! Taggar för kommande resa, ska bli så roligt! Junny spelade på Fryshusets Klubben, det var riktigt roligt, även om det var svårt för det var inget dike! Fick stå bland publiken, det är ju alltid en utmaning, men mina medbesökare var supertrevliga, ganska korta och stundvis med lite mellanrum, då blir det nästan bara att det tillför i bilden och man får lite liv och rörelse med. Det var i alla fall en trevlig konsert. Några bilder följer nedan, alla bilderna på Junny finns som vanligt på LiveNews.se.

Det var också trevligt att jag för en gångs skull blev lite nöjd med bilderna, inte allt som var precis som jag ville, men några lyckträffar överträffade mina förväntningar, vilket kanske inte är så svårt, efter dom här tre åren har jag inte så stora förväntningar på mig själv längre. Jag är glad bara jag får trycka på knappen. Nåja, nog skitsnack, bilder:

Några bilder på DJ-Mniejong som värmde upp publiken och stod bakom Junny och skötte instrumenten:

Leprous på Klubben, igen

Omfg vad bra dom är! Den trummisen måste ju ha fyra hjärnhalvor eller nåt. Har fotat dem tidigare på exakt samma scen men vill köra igen, och igen, och igen! Fan va bra dom är! Alla bilder på Leprous, Monuments och Kalandra finns på LiveNews.se.

Nu väntar jag bara på ny platta så vi får ny turné snart! Inte för att jag är girig eller så… hehe… Nåja, med sig hade dom två andra bra band, Monuments och Kalandra.

Kalandra:

Och ett par bilder på Monuments:

Det är roligt att det har kommit igång med konserter! Äntligen! Snart ett år sedan alla restriktionerna togs bort och branschen har liksom inte kommit in i kuggarna ordentligt, men nu börjar det ordna upp sig!

Don Broco på Klubben

Alltså, en av mitt livs bästa konserter! Å så roligt det var! 

Det händer inte ofta, men ibland, att jag går på konsert utan att fota. Igår såg jag tre band från längst bak i publiken! Det gick jättebra det med. Först var det australiensiska Ocean Grove, sedan Sleeping With Sirens och sist ut dom jag väntade på: Don Broco. De två första var riktigt bra, Sleeping With Sirens vill jag jättegärna se igen men Don Broco… omfg! En av dom bästa konserter jag någonsin varit på! Jag var en hårsmån från att kasta mig i någon av moshpittarna! Fan, nästa gång göra jag det. Bara jag kan lämna glasögonen till någon. Haha. 🤓 Ålder är en sinnesstämning, inte en siffra. 

Don Broco på Klubben, Stockholm

Varför var dom så bra då? Jag hade knappt sett en live video med dem så jag hade inga förväntningar förutom att jag älskar musiken. Jag var inte beredd helt enkelt, å publiken var fantastisk, det var mycket folk men inte helt fullsatt så folk kunde utan vidare dansa och starta pits av olika slag och man såg dessutom bättre då, så jag hamnade inte bakom en vägg av långisar som jag gjorde på VNV Nation i fredags. Å tre personer i bandet sjunger, riktigt bra dessutom, inte bara sångaren. En av de andra ikoniska rösterna för bandet visade sig höra till trummisen. Bara en sån sak. Jag hoppas innerligt att jag får se dem snart igen och att jag då får plåta. Så roligt, är fortfarande stirrig. Kanske blev konserten också lite bättre eftersom jag slappnade av och inte tänkte på bilder och recension alls. Jag hade heller ingen med mig så jag behövde inte kompromissa alls, även om det är roligare att gå på konsert med sällskap så vill jag slå ett slag för att gå även om man inte får med sig någon annan. Tänk om jag hade missat detta för att andra inte fått barnvakt, ledigt, lön eller feeling? Inte acceptabelt! 

Sleeping With Sirens på Klubben Stockholm

Klar jag fotade lite med mobilen litegrann lekte med långa slutartider. Å måste säga att skillnaden i bildkvalitet från bara ett par år sedan. Man ser ju vilket band det är på scenen! Bara en sån sak. Fast är man för kreativ syns det ju inte så klart:

The Rose på Fryshuset

För en tid sedan fotade jag mitt första k-pop band! De senaste åren har jag spätt ut poppen och metallen med lite k-pop och tyckte det vore roligt att fota lite också, enter: the Rose på Fryshuset. 

Jag lyssnade in mig endel inför konserten och fastnade lite. Det är roligt att det börjar komma lite k-pop hit med så här när allting faktiskt börjar dra igång igen. För den som blev sugen på att se mer så kommer de även spela på Lolla Stockholm i sommar.

Till saken hör att en av de låtar jag lyssnade mest på förra året ”Phase me” är gjord av sångaren Woosung, just den fick jag dock inte höra, eftersom det är från hans solokarriär. Se alla The Rose bilderna på LiveNews.se!

Woosung i The Rose på Fryshuset

Någon slags årskrönika för fotoåret 2022

Så var det den där tiden på året igen, tiden för att titta tillbaka på det gångna året och reflektera. Vad var bra? Vad var dåligt? Vad hände egentligen? Jag tappar i alla fall perspektivet ganska snabbt för jag försöker att alltid ha fokus framåt. Men bara sneglar man bakåt under det här året så ser man hur otroligt mycket som har hänt. Vi började året med att fortfarande vara i pandemi tillexempel. Sedan när saker och ting kom igång så var det faktiskt ganska segt. Det märktes att hela konsertbranschen legat i ide i två år. Det har ofta varit svårt att få tag på arrangörer för att få ackreditering, då hela pressavdelningen antingen fått gå eller är nyanställda och rutinerna har inte suttit. Det ser man nästan i vilka jag har fotat i år. Nästan bara Gröna Lund och Lollapalooza. Senast idag pratade man om på nyheterna att hela konsertbranschen fått ställa om, man kan inte längre ha mindre spelningar för det är för dyrt att öppna stället om man riskerar att inte få helt slutsålt. Det är ju så hjärtat brister.

Men det har i alla fall blivit 22 konserter i år, väldigt få om man jämför med snittet för tidigare år. Men jag har också tappat massa FOMO under den här tiden så jag går mest på sånt jag verkligen vill se. Hur som helst så här är årets lista för mig:

Benjamin Ingrosso
Biffy Clyro (x2: Lolla, Fållan)
Europe
Idles
Imagine Dragons
Jimmy Eat World
M.I.A
Måneskin
Mares
Miynt
Modest Mouse
Mother Mother
My Chemical Romance
Pearl Jam
Takida
The Hives
The Kid Laroi
Turnstile
Veronica Maggio
Victor Leksell
Wolf Alice
Detta gör att min lista på totalt fotade konserter hamnar på…. *trumvirvel* 1022! Enkelt.

Roligast att fota var Idles, Måneskin och Benjamin Ingrosso. My Chemical Romance var också roligt, för jag fick så otroligt mycket gilla på den, det är kanske simpelt, men det är roligt när ens bilder får uppskattning och stor spridning. Bilderna på dem ligger dock bara på Livenews. Högst upp på listan (förutsägbart nog) ligger ju så klart Biffy Clyro, framförallt deras spelning på Fållan. En äkta Biffy spelning, så roligt när man är i ett rum fullt med folk som gillar samma musik som än själv och kan även de knasiga rytmerna.

Här är mina favoritbilder från året, i någon slags omvänd kronologisk ordning:

Biffy Clyro på Fållan
Europe på Gröna Lund
Viktor Leksell på Gröna Lund
Takida på Gröna Lund
Biffy Clyro på Lollapalooza
Veronica Maggio på Lollapalooza
The Kid LaRoi på Lollapalooza
Måneskin på Lollapalooza
Festivalmys på Lolla
The Hives på Gröna Lund

Vad ser jag fram emot mest med 2023? Det måste nog vara att fler av mina favoritartister ska komma hit och spela. Det känns som att det fortfarande är lite pandemi effekt där ute, det är väldigt lite konserter, om det beror på att alla är och spelar någon annanstans, ställen har gått i kånken, band lagt ner eller att det bara är jag som är otålig på rätt band och har blivit kräsen, det vet jag inte. Hur som helst så längtar jag redan nu (och sedan sista konserten jag var på på Grönan) efter att nästa år ska komma igång igen. Det finns ett par konserter redan som jag ser fram emot men inte så mycket som det brukar. Nu går ju hela branschen under januari dessutom nästan ner på noll och sparlåga, precis som tidigare, men hoppas på sommar och festivaler. Och en mycket händelserik vår innan dess. Spännande!

Gott nytt år på er, om det nu är någon som orkat läsa så här långt. <3

Årets bästa musik 2022

För någon vecka sedan så släppte ju Spotify sin Wrapped för året, det är ju alltid lika spännande. Däremot så märker jag att det inte är alltid det som jag tyckte var bäst som jag lyssnat mest på. Istället så tänkte jag lista bästa låtarna i år! Jag lägger in videosarna, för det blir så mycket roligare då, även om det ibland förtar lite från låten.

Det som har varit störst i min (och många andras) trendspaning i år det är det där med genrers är lite på tillbakagång. Nu börjar musiken verkligen bland ihop sig. En låt eller en artist kan röra sig i många genrers, och gör man det på rätt sätt så bygger man helt nya sounds, världar, känslor och kreativiteten har inga gränser. K-pop kom upp som en av mina högsta genrers på Spotifys Wrapped… Skiter i vad Spotify sätter för etikett på det, det gungar. Lyssnar man på det så hör man att det är så stora skillnader inom den ”genren”. Till och med P3 guld har struntat i sina genrers, det är inte relevant längre. Frihet. Dessutom var två av mina mest spelade genrers Modern Metal och Metal Core… Vad är det och vad är det för skillnad? Inte vet jag, skiter i, bara det svänger. Gemensamt för de flesta av låtarna på den här listan är just att de är en blandning, dom rör sig i olika genrers.

Woosung – Phase Me: Den här låten har jag varit fullständigt besatt av under året. Har lyssnat på den så många gånger. Videon passar i min mening inte egentligen ihop med låten, men den var lite rolig så den får vara med ändå. Woosung är med i The Rose, som kommer till Stockholm (fryshuset) den 8:e februari.

J-Hope – MORE: Jag har inte lyssnat speciellt mycket på BTS men det är helt okej musik när man hör den, men när J-Hope släppte sin soloplatta. OMG, det är så bra. Går under K-pop men det här är tungt, rör sig så väl inom hiphop som metal. Droppet ca en minut in i låten är heeelt fantastiskt. NME la den dessutom skivan på sin lista över årets viktigaste.

Don Bronco – Fingernails: Don Bronco är ett sånt band jag har upptäckt helt och hållet tack vare Spotifys algoritmer. Dom dyker upp i min Release Radar med jämna mellanrum och jäklar vad bra det är. Å videon som jag såg för första gången: haha dinosurier och robotar på ett kontor. Hur kan det bli dåligt?

Onewe – Montage_: Ännu ett exempel på att ”k-pop” kan vara rockigt, här doftar det 80-tal så det viner om Dejt parfymen och ja, det finns en keytar. Släpp fördomarna, lita på tant Lotta och tryck bara på play, det blir bra. Det här är en sån där låt som skulle vara perfekt i slutet av en serie: Det gick bra för vår hjälte som fick sin tilltänkta och projektet som personen kämpat så hårt med gick vägen efter 16 avsnitt! Även om vi trodde det var helt kört i avsnitt 13. Men så gick det så jävla bra!

Ed sheeran & Bring me the Horizon – Bad Habits: Bästa släppet på tal om genremix. Ed och Oliver Sykes? Jäklar så bra, blev så glad när jag hörde låten, två favoritband från olika sidor av musikvärlden kommer ihop och 1+1 blir 22. Här är live version som dessutom innehåller typ 200 dansare.

Gürl – Las Night I Read Your Diary: också ett sånt där band som jag hittat tack vare Spotifys algoritmer. Har inte så mycket mer att säga än jävlar så bra! Hoppas de kommer till Sverige snart. Mååååste se (och fota) dem live!

Astro (JinJin & Rocky)- Just Breath: Det här är min mest spelade låt för 2022! Mitt mest spelade band för 2022 är Astro (ja, dom gick om Biffy Clyro) men lyssna på den energin! Man blir inte ens andfådd när man är ute och går med det här i lurarna. Också en perfekt tillbaka efter pandemi låt. (den finns textad på engelska)

Det finns så mycket mer som har varit fantastiskt i år, men det här var dom jag ville lyfta. Nåja, musiken har rullat tungt i lurarna det här året, jag är beroende av Spotify Release Radar och bygger på mina listor varje vecka. Vill ni ha tips på musik som kommit under året så har jag här lagt ihop alla nya låtar som jag (medvetet) lyssnat på i år till en lista. Det finns så mycket bra musik, musik man aldrig hade hittat utan Spotifys algoritmer som jag försöker vårda ömt. Jag hoppas bara att de är rättvisa och inte favoriserar vissa artister pga avtal. (Se gärna serien Playlist på Netflix, om hur Spotify grundades)

Vad ser jag fram emot främst under 2023 rent musikaliskt? Det måste nog vara att fler av mina nyupptäckta artister kommer och spelar live. Det har varit alldeles för snålt med konserter på hösten och vinterhalvåret. Sedan hoppas jag så klart att Biffy släpper något nytt snart igen och har full tillit till att dom kommer göra det. Hoppas dom kommer hit snart igen. Skulle man följa någon slags mall så booorde dom komma i oktober-november igen efter en festivalrunda på sommaren och ny platta. Håller tummarna för ny platta. Har jag sagt det?

Här är mina Spotify wrapped i alla fall, dom jag håller med om åtminstone:

Tack för att du har valt att läsa så här långt och ta del av min lilla värld. Hoppas den har kunnat bidra och utvidga din värld lite också.

Biffy Clyro på Fållan

Jag vet inte exakt vilken gång i ordningen det är jag fotar/ser Biffy, men det är i alla fall tvåsiffrigt på båda vi det här laget. Det var andra gången i år, eller ska man säga första? Den första Biffy spelningen var på Lollapalooza och oj vad man hade törstat efter det under de senaste åren. Men här om dagen så kom äntligen den högst efterlängtade dagen, det borde vara en helgdag när helst Biffy Clyro spelar i ens hemstad. En helt egen Biffy spelning! Till skillnad från en festivalspelning så är settet längre och publiken kan alla låtarna, även de lite längre ner i arkiven. Att stå och trängas i ett rum fullt av främlingar som alla älskar samma musik och kan alla konstiga taktskiftningar och texter. Det är något speciellt i det. Man vet att man har något gemensamt med alla dessa främlingar även om det är bara en sak. Läs förresten hela inlägget och se fler bilder på LiveNews.se.

Jag köpte dock ingen tisha den här gången för att jag köpte en på Lolla och det visade sig att jag hade alla redan… ehem. Ja, halva min t-shirt garderob är Biffy tischor har jag insett. Men det gör inget. Det var även min första gång att se en konsert på Fållan, har bara varit där i vaccinationsärenden tidigare. Gillade lokalen skarpt och ser fram emot att gå dit många gånger. Även om golvet är stenhårt och det efter ett tag droppade kondens från taket, eller regn. Jag hoppas det var regn så det inte var avdunstat svett från mina medmänniskor.

Det nederländska förbandet De Staat gick heller inte av för hackor, det var ingen av dem jag kände där som hade hört talas om dem tidigare men alla gillade dem de luxe!

På tal om ”av dem jag kände som var där”, tänk vad många vänner jag har ändå, som gillar samma band, endel har jag träffat genom just passionen för Biffy, andra har jag övertygat, men de flesta har hittat Biffy själva.

Hur som helst, här kommer några av mina favoritbilder från kvällen:

Europe på Grönan (igen)

Alltså, det är ju alltid roligt att fota Europe, det är som att borra ner sig i en välbekant säng efter en lång dag. Det är nostalgiskt och man kan fler låtar än man vågat erkänna för sig själv. Jag var på jakt efter att köpa lotter för att vinna en gigantisk nalle (lyckades inte) när jag sprang på merchståndet. Det var som en blixt från klar ovan, hur kan jag inte ha haft en Europe tröja sedan tidigare? Att dom dessutom hade en med omslaget från Skivan på gjorde inte saken sämre. Så nu är jag stolt ägare till en Europe tröja också.

Det var roligt att fota för det är alltid full fart på Joey Tempest, och de andra är också barndomshjältar på något sätt. Det blev ingen text den här gången men se fler bilder på LiveNews.se. Här är några av mina favoritbilder från kvällen.