Hatet är orsaken till allt ont

Jag vet inte riktigt vad jag ska börja, det är så många ändar i den här soppan så jag blir galen. För att hitta en tråd att börja nysta i så börjar jag med fantastiska Linda-Marie.

Häromdagen la Linda-Marie Nilsson upp en bild på sig själv i bikini på stranden. Bilden har fått sjukt många ”gilla” (hittills ca 81 500) och bilden är bara några dagar gammal och världsberömd, den är fantastisk och hon är fantastiskt vacker. När jag läser kommentarerna på originalbilden så blir jag så ledsen och arg, många är uppmuntrande och hon har fått många kommentarer om att hon har hjälpt andra. Så jäkla bra! Det som stör mig är de andra kommentarerna, de som är nedlåtande och dömande. Problemet är att det här inte unikt på något sätt och bilden har utlöst en våg av debatt om näthatet.

Jag kan inte låta bli att undra vad ger folk intrycket att någon har rätt att döma andra människor? Vare sig det gäller en bild på någon i bikini eller det som har slagit mig personligen lite mer på sista tiden: förmåga eller inte förmåga att utföra något. I mitt fall handlar det om skrivandet, jag har aldrig haft bra självförtroende vad gäller skrivandet, jag tycker inte jag är duktig men jag tycker det är förbannat roligt. Gör det mig till journalist? Nä. Jag skriver lite recensioner och berättar om mina upplevelser, känslor och hur jag uppfatta det som hände. Kommer jag vinna priser? Nä, hell no, men det är inte därför jag gör det heller.

För ganska exakt två år och tre månader sedan började jag plåta konserter. Var jag duktig i början? Nä. Är jag bättre nu när jag har tränat massor? Hoppas det. Tycker jag att jag är världsbäst? Nä. Gör jag det för rikedomar, ära, berömmelse och att bli älskad? Nä, i så fall har jag blivit lurad. Jag gör det för att det är mitt sätt att uttrycka mig och jag känner ett behov av att använda mig både av bild och text då jag tycker att kombinationen är det som ger en mest rättvis bild av det jag försöker förmedla.

För tio år sedan så pluggade jag animation på Gotland och när vi gått klart kursen så fick jag ett enda råd av huvudläraren: ”Fortsätt berätta historier” Å det är det jag älskar, att berätta. Vem vill höra? Jag vet inte, jag berättar för den som vill läsa. Det bästa med text är att om man inte vill höra mer så är det bara sluta läsa.

Jag har personligen inte blivit direkt kritiserad för mitt skrivande, men jag ”känslig”; jag överreagerar kanske eller så känner jag saker på mig. Kanske är det kommentarer som ”du har blivit mycket bättre på att skriva” som förmodligen är menade som en komplimang men egentligen inte säger att jag är bra på att skriva, utan bara att jag sög mer förut. Eller när jag ser vänner kommentera artiklar av professionella (i meningen att de får betalt för det) journalister för att deras journalistiska förmåga inte räcker till.

Jag blir så arg, för vem är vi att döma någon annan? Historien berättades och poängen kom fram. Vad är då felet? Det är lite som när man tittar på foton. Är det en bättre bild bara för att man har använt en annan kamera? Nä. Är det en sämre bild för att man har använd ”P” och låtit kameran ställa in allt istället för ”M” och ställt in allt själv? Nä. Är bilden bättre om personen som tagit den har lång utbildning? Nä. Så länge budskapet går fram är ju allt som det ska.

Det som gör mig mest ledsen med det här extremt utbredda näthatet och alla negativa kommentarer är ju att folk blir rädda för att uttrycka sig. När man ser att andra blir nedtryckta och hackade på så är man ju inte direkt angelägen om att själv ställa sig i skottlinjen. Det faktum att man med största säkerhet kan anta att folk kommer att döma en så fort man publicerar något istället för att se till innehållet, det gör mig ledsen.

Att man dessutom lägger kommentarer som man aldrig skulle vågat säga till folk om de stod framför än, det förvånar mig. Man gömmer sig bakom ”sötis77@hatmejl.bajs” och fejkade Facebook konton. Endel gömmer sig inte och tror att det berättigar deras handlande. Har jag rätt att säga till en okänd tant mitt emot mig på tunnelbanan ”du är ful” bara för att hon kan ju se att det är jag som sitter där? Oavsett om man är anonym eller ärlig med sitt namn och profilbild så återkommer jag till samma fråga; vad ger folk intrycket att de har rätt att döma andra människor? Vad var det de däringa religiösa tomtarna brukar säga? ”Döm mig inte förrän du gått en mil i mina skor” och ”Låt den utan synd kasta den första stenen”. Eller som jag skulle sagt; Är du så jävla bra själv då?

Efter mycket velande, funderande och framförallt det där man är alldeles för bra på för att det ska vara nyttigt: självkritik, så har jag kommit fram till följande: Ja, folk kommer att döma mig för det jag gör, men jag gör det för att jag älskar det, för att jag älskar live-musik och livet är inte värt något om jag skulle börja begränsa mig själv för att jag är orolig för vad andra tycker. Jag gör det för min skull och gillas det inte så sluta läsa det jag skriver, titta på mina bilder och surfa vidare på dina hatiska trådar på flashback istället.

Jag har ingen ambition (kan bokstavligen inte stava till det, lycka är rättstavningsprogram) att bli bäst på det här. Jag inbillar mig inte att alla kommer gilla det jag skriver eller mina bilder, men det är några som läser, jag har ett par kompisar och min mamma som läser allt jag skriver så jag vet att det finns folk där ute som läser utan att döma utan bara är nyfikna på vad jag (och andra) har att säga.

Om alla var mer nyfikna och slutade gå runt och slösa energi och tid på att döma andra så skulle världen vara en väldigt mycket bättre plats med mindre fördomar och mer glädje. Dessutom tvivlar jag inte en sekund på att den där partickelförflyttaren skulle varit uppfunnen för länge, länge sen om folk bara kunde fokusera sin energi på något vettigt.

Jag kunde inte säga det bättre själv så jag låter kärlekens
budskapsbärare nummer 1 säga det istället: Vi har bara varandra.

Jag har tidigare stängt kommenteringen på bloggen för jag fick så mycket spam, men jag öppnar den tillfälligt igen ifall det är någon som har kommentarer i ämnet. Eftersom det är MIN blogg så förbehåller jag mig rätten att plocka bort precis alla hatiska kommentarer.

precis hemkommen och imorgon är det dags igen! (inför Sonisphere Stockholm)

Inatt (runt tre snåret) kom jag hem från London, det var fantastiskt i London, var ju där å kolla på Biffy å Foos och hälsade på vänner. Det var överlägset den största konsert jag har varit på och jag tror inte jag kommer lyckas toppa det (65 000 personer) någon gång inom en snar framtid. Finns, mig veteligen, ingen plats i sverige som tar den typ en av kapacitet.

lägger in panormat igen bara för att illustrera. En rolig sak var att jag på planet hem igår hade sällskap av tre stycken (aningen högljödda) typ 18 åringar som också varit där. En hade en Mon The Biff tröja och de satt och sjöng med i Machines. Vid exakt samma tillfälle som dom visade på sin lilla telefon så stod vi å sjöng för fulla muggar och gänget bredvid hittade på nya texten ”take the pizzas and build them skywards” Roligt på sitt sätt. På något sätt vill jag säga att världen är liten… men oddsen att jag skulle hamna på samma plan som (minst) tre personer till som var där är inte så jättedåliga faktiskt. Det var ju rätt mycket folk där och det är ju ett event man skulle resa för. Inte bara jag alltså.

Just nu håller jag på å tvättar, diskar och ska snart gå å proviantera (ICA), sen är det dags att åka å hämta småpojkarna så de får komma hem igen. Lite tomt utan dem här faktiskt. Ingen att prata med! :o)

Sen imorgon är det bara på’t igen! Men bara en dag den här gången. Sonisphere Stockholm, lite besviken är jag på banden, förra året hade dom Iron Maiden, Alice Cooper, Iggy, Slayer och Antrax men i år headlinar man med Slipknot. Visserligen bra på sitt sätt men dom spelar lixom inte i samma liga. Näst största bandet är In Flames… visserligen skitbra dom med, men det är ju inte Alice Cooper. Får se hur det går med antalet besökare, i dessa festivalkristider har det ju varit en sak som gör om man säljer ut eller konkar; vilka band man bokar. Vidare är jag lite besviken för Sonisphere UK… gat dämit! Där har man The Big Four (Metallica, Slayer, Megadeth och Antrax) BIFFY CLYRO, Weezer, Limp Bizkit, Bad Religion, Paradise Lost, Motörhead och mycket mycket mycket mer! Där håller man på med fullt krut i tre dagar (därför vissa band kan spela på båda antar jag) medan man kör en liten dag i Stockholm. Klart man inte kan jämföra dem, eftersom sverige är litet, men va fan, kan Borlänge dra 50 000 personer borde man ju kunna dra lite till Stockholm med. If you book it, they will come.

Det ska med andra ord bli väldigt spännande att se vad som händer imorgon. På många nivåer. Trots att det inte är Megadeth så ser jag fram emot att se många av banden. Det är ju riktigt bra band, inte samma liga i just antal sålda skivor, men mycket bra band. Får se hur mycket konstiga fotoreleaser det är med banden, hoppas slippa sånt skit när man faktiskt inte spelar i den högsta av ligor. Som sagt, fördelar och nackdelar!

Nåja, batterierna ligger på laddning, semesterbilderna ska sedan direkt tankas ur kameran, korten formateras om och sen måste backa upp och rensa hårddisken lite med… blir ju fullt så abbans fort… Men sen är det ready to ROCK! Eller ska man kanske säga ready to MEATAL! :oD Faktiskt bara ett av banden jag fotat tidigare (Mustach) så det ska bli kul på det sättet med.

Men har lite ångest inför intervjun med Seventribe… är ju lite skitdålig på sånt, eller kanske man ska säga ”ovan” istället. :o) Men det går säkert bra, minns jag rätt sist så var det bara ställa en fråga sen pratade dom på i en kvart själva. Helt urflippat. Överväger att filma bara för att ingen skulle tro det annars… :o) Men det går säkert bra!

Nu dags att fortsätta med det vättiga!
Puss å kram på er allihöppa!

Pepp inför helgen!

Det är bara… måndag (tror jag) och jag är redan pepp inför helgen. också lite trött för att man är aningen snål med presspass till Sonisphere så jag får ta alla banden själv. En god nyhet är dock att jag ska intervjua Seventribe igen! Det ska bli riktigt roligt, det blir en uppföljare på förra årets intervju när dom vann Released Live & Unsigned.

Det är också bara måndag och jag har börjat fundera på vad jag ska ha med mig. Jag vet ju vad det kommer att bli, men jag är lite oroad för att gå å släpa på det hela dagen. Har ju precis repat mig efter P&L, hoppas att det finns någon typ av effektförvaring i samband med pressrummet… Annars får det nog bli rygga, tyvärr.

Nä, nu ska jag sova för imorgon blir det shopping! Jag hoppas på att hitta… lite olika saker. Valutan är ju kanon just nu.

Natti!

Årskrönika 2010: Från Krokus till rockfokus

Att skriva en årskrönika över 2010 är att sammanfatta hela min rockfoto ”karriär”. Allt har hänt under detta året. Inte i mina vildaste drömmar hade jag i början på året kunna tänka mig att detta skulle hända. Utan tvekan de roligaste och mest händelserika året i mitt liv. Hittills.

Detta enorma inlägg är uppdelat i fyra sektioner: Kronologiskt, Lärdomar och Bilder och Framtid. Å på slutet ett tack till dem som varit inblandade. Trevlig läsning om det mest händelserika året i mitt liv.

Kronologiskt

Våren
Jag började detta året sjukt hungrig på att fota men helt utan inriktning eller inspiration då vintern tar ur all must ur mig. Jag misstänkte redan på hösten 2009 att detta skulle hända så jag planterade massor av krokusar och tulpaner. Så kom äntligen några krokusar upp. Det fick bli början på året och det enda jag riktade kameran mot i flera månader.

I april började det lossna, rent mentalt i alla fall, jag började inse vad jag ville göra, jag ville gå på min första festival, gå på mer konserter och när jag såg att Fotografiska (som inte ens hade slagit upp portarna än) anordnade en kurs i Rockfoto slog jag till direkt. Jag insåg ganska snabbt att jag hittat vad jag ville göra. Jag hade ju fotat Milou lite tidigare, men bara för att det var kul. Jag hade inte insett att det var en hel gren inom foto.

Takida
Jag tjuvstartade lite med Takida i början av juni på gratiskonserten Love Stockholm.

St Gallen – min första festival
I slutet av juni åker jag på min första Festival någonsin, jag besöker St Gallen i Schweiz och ser band som Biffy Clyro, 30 Seconds to mars, Stone Tempel Pilots och Kasabian. En fantastisk upplevelse tillsammans med Malin och man fick verkligen lära sig skillnaden mellan Sverige och Europa. Här fick man ta med sig hur mycket sprit och öl man ville in på området, förutsatt att det var i plastflaska. Man fick elda och ha med sig möbler. (!) Jag visste ju att jag skulle gå en kurs i konsertfoto så jag höll koll på fotograferna och lärde mig lite redan här. Men jag hade bara mammas kompaktis med mig, något som bara det gav mig en hel del lärdomar.

Kusen i Rockfoto på Peace & Love
Jag var hemma i två dagar från Schweiz innan det var dags för kursen. Men i slutet av juni, början av juli så bar det äntligen iväg! Jag laddade GPSen full med dunka dunka, satte mig i Forrden och åkte till Borlänge. (nåja, egentligen Falun, fick inget hotell i Borlänge så det var ett himla flängande där emellan)

Jag lärde mig fantastiskt mycket under kursens alla dagar. Här är de tio bästa bilderna från Peace & Love. Jag bloggade redan då. Här är inläggen:

Höjdpunkterna under Peace & Love var många. Rent personligt så var det fantastiskt skönt att åka iväg själv och bara ha sig själv att se efter och bara sig själv att lita på.

Att få fota Biffy Clyro på riktigt var något jag sett fram emot sedan veckan innan då jag såg dem på St Gallen. Att få höra av Emma Svensson att hon önskade att hon tagit min bild på Carl Norén är fortfarande en av höjdpunkterna under hela året. Våra bilder rullade sedan på akademin på Fotografiska så vi har hängt på Fotografiska!

Jag mötte väldigt många roliga människor på Peace & Love, många av dem har jag fortfarande kontakt med och vissa stöter man på i fotodikena ibland. Fantastiskt roligt.

Jag lärde mig oerhört mycket och fick en väldigt bra start in i en bransch jag inte visste fanns. Jag skulle gärna gå kursen igen om jag fick chansen! Man kan alltid lära sig mer. Jag skulle på något vis vilja sammanfatta allt det som hände under Peace & Love, men det går inte, det är en jättestor erfarenhet. Det närmaste man kommer är att läsa de länkade blogginläggen ovanför.

Sensommaren
Sensommaren började lite trögt och jag försökte få ackreditering lite överallt, men det gick inte alls faktiskt, då jag inte hade någon uppdragsgivare i ryggen. Sedan fick jag ackreditering till Popaganda helt på eget bevåg, det stod till och med Make Believe Studios på fotopasset! Omåttligt stolt var jag! Visst jag fick det mot inbytes biljett, men det var det värt.

Ungefär här får jag kontakt med Festivalphoto men det går lite segt på det stora hela och jag är ju lite utvecklingsmotiverad så jag gör några gerilla fotoningar. (Från publiken, utan tillstånd) bara för att träna. Men allt eftersom kontakten med Festivalphoto blir bättre och jag förstår hur det fungerar där så inser jag även mina chanser där och jag får ganska många tillfällen att fota under hösten.

Att samarbeta med Festivalphoto har verkligen gjort att jag lärt mig mycket, förutom chansen att få fota konserter och utveckla portfolion. Man lär sig leverera efter en deadline samtidigt som det är ganska högt till tak när man väl kommer in i det hela. Det samarbetet ledde även till:

Intervjun med Biffy Clyro
Någon gång under hösten så får jag ett mail från chefredaktören på Festivalphoto, där står det ”är det någon som vill intervjua Biffy Clyro så hör av er” naturligtvis så skrek jag som en stucken 14-åring och skickade ett svar i blind panik och trodde väl aldrig att det skulle gå igenom. Men det gjorde det. Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Jag hade ganska låga krav på mig själv inför intervjun: ”överlev” ”bajsa inte på dig” ”explodera inte i ett moln av inälvor” ”det är okej att svimma, men gör det helst efteråt”. Där ungefär la jag nivån.

Jag fick prata med en nyvaken Ben Johnston (trummor) som verkade lite nervös han med. Men det gick bra, han var jättetrevlig och det mitt absolut bästa minnet från det här året. Ett av de bästa i mitt liv faktiskt. ”Magical”.

Senhösten och vintern
Jag fortsätter att fota, det går i verkliga vågor, 3 dagar i sträck sen inget på några veckor och så har det hållit på så. Jag har gjort några fler intervjuer. Att intervjua Disturbed var mycket jobbigt då jag blev väldigt nervös (de till och med frågade ”Are you ok?”), medan när jag väl kom till min tredje intervju, som var med Sergio Vega från Deftones så kändes det nästan rutinartat. Jag var lite nervös men kände att jag hade läst på ordentligt och visste vad jag skulle fråga. Att inte sova på några nätter gör även det susen för nervositeten, man har lixom inte den fysiska energin att bli nervös utan läser på papperet och försöker vara trevlig istället.

En annan höjdpunkt under senhösten var att fota Alter Bridge. Jag hade köpt biljett till dem redan i maj och fick ackreditering att fota. Jag har lyssnat på Creed (samma bandupsättning men annan sångare och andra låtar) i väldigt många år och blev fantastiskt starstruck när jag stod (ensam) i diket framför Mark Tremonti. Å vem dyker upp för att köra sista låten? Jo, Slashan som råkade vara i stan! Han jammade loss med Mark. Jag skakade som ett asplöv i flera timmar. Detta är ett av de tillfällen där jag har velat ha Live View i kameran så man ser var man siktar även om man håller upp kameran. (jag var inte i fotodiket) Fick hålla ner avtryckaren, sticka upp kameran och hoppas. Gick så där, men jag fick bilder på Slash i alla fall.

DIRTY PASSION
Den 13 december 2010 blev mina rockbilder publicerade för första gången! DIRTY PASSION släpper sin debutskiva Different Tomorrow som innehåller flera av mina bilder från Stockholm Rock Out i början av september. Fantastiskt stort för mig att finnas representerad i något så viktigt som en skiva, å dessutom en bra skiva! Den finns att köpa på alla större handlare på nätet, så köp den nu!

Vintern – Released live and unsigned
Vintern 2010 slog till med full kraft redan från början. Massor av snö som ligger kvar dessutom. Jag får i början av december chansen att fota en demo tävling som heter Released Live and Unsigned. Det var oerhört roligt och jag fick intervjua alla banden. Det var väldigt annorlunda att intervjua dessa band, men fantastiskt roligt. Helt klart lite av en höjdpunkt det med, speciellt om man ser i statistik på bloggen. Mitt inlägg ”tankar om Released Live and unisgned” är det mest lästa hittils med över 100 träffar under ett dygn, eftersom flera av banden länkade till det ungefär samtidigt.

Lärdomar – ingenting är omöjligt och vad som helst kan hända

Jag har lärt mig fantastiskt mycket under det här året, så klart. Mitt liv har förändrats, jag har börjat lyssna på musik på riktigt igen och söker nya kunskaper och horisonter konstant. Jag har även lärt mig:

Skillnaden mellan en Mosh-Pit, Circle-Pit, Wall of Death och Wall of Dance (Stone Sours version av Wall of Death)
Fantastiskt mycket om foto och framförallt den värdefulla insikten att jag kan egentligen ingenting.
Jag har fått en början till en insikt om hur konsertfoto branschen och därmed lite musikbranschen fungerar.
Ta itu med mina demoner och häng-ups. Jag jobbar fortfarande på det där med att ta initiativ med att prat med folk, men jag tar ett steg i taget.
Jag har lärt mig att sluta stå i vägen för mig själv. Jag vet ju vad jag vill, varför skulle inte jag kunna göra det? Klart jag kan, eller i alla fall ge det ett ärligt försök!
Jag pratar nog inte så mycket som jag själv tror.
Jag har fått många nya härliga vänner under året. De nya vännerna har lärt mig fantastiskt mycket och varit väldigt inspirerande och får mig att pusha mig själv. Det är riktigt roligt när man har sjukt duktiga människor runt omkring sig, man blir väldigt inspirerad.
Framförallt har jag lärt mig att ingenting är omöjligt och vad som helst kan hända. Helt plötsligt har jag (!) pratat mig in i diket, pratat med en av mina idoler, face to face, i tio minuter. Eller så dyker Slash upp på scenen och jag är den enda med riktig kamera där. Vad som helst kan hända och plötsligt händer det, var beredd på det. Omfamna det.

Årets bilder:

Här är några av mina favoritbilder eller mest uppmärksammade bilder från året.

Denna bild är nog en av dem som fått mest uppmärksamhet, konstigt nog så gillar jag den inte riktigt. Det är absolut inte en favoritbild. Men många andra verkar gilla den.

Jag gillar denna bild väldigt mycket. För det första så har jag alldeles för få bilder på kvinnor, sen är hon ju så fantastiskt vacker och jag tycker på det stora hela att det är en bra bild med vackra färger och ljus.

Ed Kowalczyks killar rockar loss ordentligt. En av mina absoluta faoritbilder från året.

Buckcherry på Taste of Chaos. Bilden säger inte så mycket om musiken, men jag gillar den som proträtt. Fantastiska färger i tatueringarna.

Att fota Robyn var fantastiskt roligt. Det är ett enormt drag när hon går igång. Hon har även haft ett fantastiskt år så man har hört mycket om henne lite överallt.

Det finns massor av fler bilder från året som jag verkligen gillar, men dessa är mina absoluta favoriter. Uppe i menyraden hittar ni alla gallerierna om ni vill se fler bilder från året. Sökfunktionen uppe till höger är strålande den med, då får man så väl bilder som inlägg.

2011

Året inleddes med att vi var på nyårsfest på Debaser Slussen. Där spelade ett band som heter Urban Cone. Jag hade aldrig hört talas om dem tidigare, men de var väldigt bra. Lite så hoppas jag att hela året blir.

Är det något jag har lärt mig det här året så är det (som jag skrev tidigare) att precis vad som helst kan hända och ingenting är omöjligt. 2010 var första gången i mitt liv när jag tagit en serie beslut där jag inte stod i vägen för mig själv. Detta resulterade i en resa som gett mig massor av nya vänner och erfarenheter. Det har även lett till att jag vänt mitt liv lite upp och ner. Men det gör att jag ser oerhört positivt på 2011. Nu börjar det. Bland annat detta ser jag fram emot:

Massor av fler konserter att fota. Avspark med Khoma om några dagar.
Biffy Clyro och Foo Fighters, det blir nog inte att fota dem, men jag har biljett att se dem i sommar i London.
Milou och Whitesnake släpper nytt material och kommer förhoppningsvis spela lite. Många fler band kommer göra detsamma. Jag kommer vara där.
Festivalsommaren. Inget är bestämt eller bokat än, men det kommer alla gånger bli minst en eller två eller kanske tre-fyra festivaler.
Men framförallt och förmodligen viktigast: möta massa nya människor och höra massor av ny, bra musik.

Jag har ingen aning om vad som händer eller var mitt liv tar vägen, jag vågar inte ens drömma, för det har visat sig sig att verkligheten vida kan överträffa drömmen. Men jag har en inriktning och kommer vara redo för det när det händer, ta emot det med öppna armar och enorm tacksamhet.

Tack

Detta året hade inte kunnat bli så bra om det inte varit för alla underbara människor runt omkring mig. Jag vill tacka er alla. Några speciella i urval:

Ett hjärtligt tack riktas till mina gamla vänner som varit där för mig under året, framförallt vill jag nämna Åsa och Malin, ni är som alltid varmt älskade och underbara som hjälper mig att hålla mina mentala bitar på plats. Ååå Malin, jag är så glad att du är tillbaka i Sverige, tack för allt och för att du följer med mig och drar med mig på äventyr!

Jag vill tacka mina kollegor på marknad för att ni har stått ut med mitt eviga rocklyssnade, musiktjat, eufori och ibland trötthet när jag varit ute på dåligheter.

Jag vill tacka alla mina nya vänner och bekanta. Framförallt vill jag nämna Tille som varit en fantastisk inspiration och underbar vän. Och naturligtvis alla tjejerna från Rockfotokursen! Ni är bäst! Sluta aldrig att sträva! Ni har verkligen framtiden framför er, glöm inte det jag har lärt mig nu, som jag önskade att jag visste tidigare: Ingenting är omöjligt och vad som helst kan hända! Och händer!

Så vill jag tacka Rasmus på Festivalphoto för möjligheten att få göra detta och Emma Svensson på Fotografiska: Tack vare att ni gör det ni gör så bra och är så proffsiga så har detta blivit ett av de mest fantastiska i mitt liv.

Naturligtvis vill jag även tacka alla musiker som passionerat håller på med detta så vi får möjlighet att njuta av musiken! Utan dem och deras musik skulle jag inte ha något att fota alls! Speciellt tack till Emil och DIRTY PASSION för att ni är så underbara! Även alla arrangörer bör nämnas som lägger ner sin själ i något som inte alltid är lukrativt, något vi verkligen fått lära oss i år.

Till slut vill jag tacka min familj och Mattias. Tack för den uppmuntran och det stöd jag har fått. Stort tack till Brorsan som ser till att hålla mina fötter på jorden men låter mig ha näsan i himlen.

Utan er alla hade allt detta inte hänt och inte varit värt något. Jag är er alla evigt tacksam för ett fantastiskt år och ser fram emot ett spännande 2011 tillsammans.

Tankar om Released Live and Unsigned

Ojoj, vilken kväll! Det var verkligen fullt ös hela kvällen.

Det började med att jag och Sandra inte stod på listan så vi höll på att inte komma in. Tillslut kom vi in ändå och fick massa skit av en av vakterna som var uppkäftig. Riktigt otrevliga människa på Göta Källare. Tillslut lyckades vi leta rätt på en arrangör och reda ut vad som var upp och ner. Då fick vi ett mycket trevligt bemötande och Backstage Pass.

Kvällen inleddes med Rock N Roll Allstars, då var det fortfarande ganska lungt, folk hade inte fått tillräckligt med Jäger innanför västen. (en av kvällens huvudsponsorer om inte det framgår smärtsamt uppenbart av bilderna)

Först ut var Seventribe som drog igång med ett ös utan like. Fantastiskt. Fullständigt kaos och en mardröm att försöka fota. Det fanns inget dike och publiken var väldigt motiverad till att stå längst fram och i största allmänhet leva rock-n-roll-rövare. Adrenalinet från scenen spridde sig snabbt till publiken. Eller var det tvärt om? Hur som helst: detta band vill jag väldigt gärna fota igen och med ett dike!

Sen kom Trashqueen, ett sleeze rockband från Skåne. De var riktigt bra och det var ingen lögn att det luktade hårspray! :o)

Sen kom Days of Jupiter, mitt rent musikalsikt favoritband för kvällen. Jag röstade på dem på nätet. Men det hjälpte tydligen inte. Ett gäng rockiga karlar från norrland.

Sist ut var Lucy Seven som var juryns wildcard. Även de ett riktigt bra band och med en sångare som inte skräder orden. Den fantastiska Bulls eyen som är målad på magen ger ett självklart blickfång.

Alla fyra banden var verkligen skitbra, jag blir så glad att det finns så många bra band i Sverige! Synd att inte fler av dem har skivkontrakt, men kom igen, idag: behöver man verkligen skivkontrakt? Alla kan lägga upp sina grejer på you tube, fejjan, myspace och Spotify. Jag hade hört väldigt många av Seventribes låtar när jag kom dit idag, bara för att de hade mycket material uppe som man kunde lyssna på. Det bandet är för övrigt väldigt bra på marknadsföring och varumärkesbyggning. Jag tror absolut att det är en del i framgången.

Alla fyra banden var även mycket trevliga att prata med. Jag har gjort intervjuer tidigare, men bara med stora sjukt rutinerade band som bara vill därifrån.

Jag hade trott att jag skulle få göra intervjuerna med banden innan de gick på, men det visade sig att jag fick dem direkt de gick av. Det kräver helt andra frågor och jag känner spontant att jag hade kunnat ställa andra frågor än jag gjorde. Jag spelade inte in intervjuerna utan körde på anteckningar istället. Ett misstag, men det fungerade okej.

Jag fick även göra en vinnar intervjun med Seventribe. Den spelade jag in, men jag fick göra den helt på ”gehör” eftersom jag inte var förberedd på det. Men det gick bra för det var en fantastisk energi i de killarna när de hade vunnit. Man stod i garaget och gjorde intervjuer med pressen men allt som oftast var det någon som gjorde ett utfall (Mike Thaison) och började springa på väggarna. Så mycket energi och adrenalin att det verkade vara svårt att tygla. De var naturligtvis sjukt glada och jag fick både massa hjärtliga kramar och blev bjuden att dricka Jäger ur vinnar pokalen. Detta tackade jag dock nej till av någon sjukt korkad anledning.

Det här bandet kommer gå långt. Hoppas jag, för jag vill att så många som möjligt ska få möjlighet att se dem på scenen, det är verkligen en upplevelse. Ett gäng underbara killar med mycket att ge. Jag hoppas jag får möjlighet att se dem igen, om inte annat så kanske på Sweden Rock.

Men det var fyra mycket bra band. Alla hade varit värdiga vinnare och jag hoppas verkligen att alla av dem får möjlighet att gå vidare på något sätt, för jag vill höra mer av alla fyra.

Nu ska jag gå å duscha och kanske sova lite. Men inte samtidigt. Eller vänta… tidseffektivisering? Värt att fundera på…

Mer utrustningsfunderingar och lite musik så klart. (Deftones mfl)

Idag gjorde jag slag i saken och gick och pratade med ett proffs! Det tog alla gamla griller ur huvudet… och stoppade dit nya. Såklart.

I följetongen 5D vs 7D vann 7D överlägset när det visade sig att de objektiv jag har och funderade på att köpa inte ens fungerar till 5Dn. Kommer aldrig ha råd att köpa gluggar till den så det blir 7D. Men så frågade jag hur det var med ISOn, om det var hög kvalité även vid höga tal. Visst var det så, men om jag skulle fota mycket med hög ISO, då skulle jag köpa Nikon.

Fan. Jag har länge tyckt och känt att Nikons bilder blir aningen krispigare, när man underexponerar med Nikon verkar det gå lite mer åt det blåa hållet med Canon alltid svänger åt gul/brunt. Det blåa blir mycket krispigare och jag gillar kvalitén på Nikon bilder. Men va fan. ALLT jag har är ju till Canon, även om jag skulle byta ut Tratten (Tamron 70-200/2,8) till en med Nikon fattning så har jag ju blixtar, fjärrkontroller och alla andra tillbehör till Canon. Dessutom kommer jag spara den gamla kameran (Canon 400D) och ha med båda emellanåt. Blir det lite strul med filhanteringen och såna konstigheter när man har två olika kameror? Nä, just det blir ju kanske inte ett problem, men jag kan ju tillexempel inte bara flytta blixten till den andra kameran. Å tjugofemte sidan så använder jag sällan blixten.

Canon EOS 7D:

Jag har förmodligen lättare att lära mig kameran då jag redan har en Canon. Dessvärre så flyttar dom på alla knappar så dom sitter inte på samma ställe ändå. (+2-1=1 poäng)
Jag har alla tillbehör och objektiv till detta. (Ett bra, ett halvroligt och två sopiga gluggar) (+4 p)
Den ligger bättre i handen än Nikon (2 p)
Den är aningen snyggare (0,02 p)

Totalt: 7,02 poäng

Nikon D300S

Det är en Nikon. (-1 poäng)
Jag måste köpa allt nytt (-5 p)
Den är ful. (-0,02 p)
Bildkvalitén (+4 p)
Bildkvalitén vid höga ISO (liggande 8)

Totalt: 2,02 poäng plus oändligheten.

Jag tror jag har kommit till en punkt i mitt liv där jag får inse att när jag gick och vann den där kameran (Canon EOS 400D) för fyra år sedan så skrevs det mycket mer i mina stjärnor än jag kunnat ana. Jag får lita på ödet helt enkelt. Jag kan inte byta nu. Någon vacker dag när jag skriver ett sponsor avtal med Nikon (haha!) så blir jag en glad flicka. Men än så länge har dom inte ringt! :oP Å det är ju inte så att Canon är dåliga, det är ju hårfina skillnader, men det är just dom hårfina skillnaderna jag är ute efter. Men hallå: Kör Emma Svensson med Canon, då är det fan bra nog åt mig!!! Visserligen har hon 5D:an, men hon tjänar ju pengar på sitt foto med. Det gör inte jag. Än.

Stort tack igen bloggen! Du har hjälpt mig att få reda i mitt förvirrade huvud. Eller ja, du har gett mig ett ställe att reda ut alla trådar jag har fått från andra och mig själv. Nu vet jag vad jag ska ha:

CANON EOS 7D + 17-55/2.8 IS KIT (21 999:-)

Men hallå, vilket anti-klimas att det är värsta (s)kit objektiv på bilden… Rajala har lite kvar att jobba på i bildväg med andra ord.

På ett helt annat ämne: Deftones, Khoma och Coheed & Cambria

I helgen blir det hooola baloo! Förutom att jag ska på fotomässan är jag bekräftad på Plan Three (lördag), Bo Kaspers (söndag), och högst troligt även intervju av Deftones (måndag) samt för hoppningsvis fotning. Konstigt att det är lättare att få bekräftelse på att man får interjvua än att man får fota. Borde det inte vara tvärt om? Lättare att ha att göra med skivbolag än arrangör kanske?

Det kommer nog bli en fantastisk spelning på måndag med tre fantastiska band: Deftones, Khoma och Coheed & Cambria. Khoma fotade jag på Peace & Love i somras, det var fantastiskt så det gör jag GÄRNA igen. Förutom att jag gillar musiken oerhört mycket så är ju sångaren fantastisk på scenen, enorm känsla och inlevelse. Jag har även hört rykten om att bandet funderar i andra banor så de kanske inte har så långt kvar. Vilket vore väldigt tråkigt. Khoma var anledningen till att jag ville gå på den här spelningen från början. Sedan började jag lyssna på Deftones och Coheed & Cambria för att kolla vad det var och det är ju fantastiskt. Tre helt olika band som på något sätt matchar. Ser mycket fram emot detta. Har börjat fundera på massa frågor till Deftones med, spontant känns det inte lika nervöst som inför Disturbed. Vet inte riktigt varför. Kanske börjar jag (ve å fasa!) vänja mig?! Eller i alla fall veta vad jag har att vänta mig. OBS! Detta är INTE att misstas för att vara rutinerad, bara så att just nu, en vecka innan, så känns det mest rätt roligt. Även om jag hade aningen panikångest på förmiddagen så har den övergått i nyfikenhet och just nu känner jag ingen ångest över detta alls. Men jag oroar mig inte för att jag inte har någon ångest, det kommer säkert. Som ett brev på posten. Kan man få ångestdämpande på posten? Jag brukar få roliga mail om mer, men oftast mindre tillåtna substanser… Dom har säkert något mot sånt med. Nä, det är nog ingen bra idé. Jobbar på att förbereda mig i stället. Å träna engelskan ordentligt. Den hårda vägen.

Om några timmar ska jag få intervjua Disturbed i deras omklädningsrum….

och jag har precis fått bekräftat att jag får fota ikväll. Inte så att dom håller en på halster eller så… jag hade ju faktiskt 2,5 timme till godo. Till saken hör att jag bestämde mig och (trodde att jag) sökte ackreditering för ca 2,5 månader sedan. Man kan ju få magsår för mindre!

Nu ska jag gå och vara nervös! Hoppa jag inte blir lika star-struck som förra gången jag intervjuade. Dom här har jag ju åtminstone inte lyssnat på oavbrutet i ett halvår, så det borde gå bra. Å amerikanare så jag booorde förstå vad dom säger. Men det finns ju inga garantier för sånt. :o)

Stay tuned tonight!

Inför veckan (Taste of Chaos mm)

Jag ser fram emot den kommande veckan väldigt mycket. Det kan bli en av de sjukaste veckorna i mitt liv, det kan bli en underbar vecka och det kan bli en fullständigt händelselös vecka. Här är planen:

– Bullet For My Valentine, tisdag 2010-11-16 på Annexet (Reserv för att fota)
– Taste of Chaos Tour, onsdag 2010-11-17 på Hovet (8 band att fota eventuellt även intervjuer med Disturbed, Halestorm och vad mer som dyker upp)
– Stone Sour, torsdag 2010-11-18 på Arenan (reserv för att fota & biljett)
– Avenged Sevenfold, lördag 2010-11-20 Arenan (Reserv för att fota)

Veckan kan gå åt tre håll:

Om alla håller sig friska och jag (mot förmodan) inte får foto-ack till Taste of Chaos så är det enda som händer att jag går på Stone Sour på torsdag och bara njuter, med biljett och Malin, utan kamera. Det ser jag fram emot oavsett.
Alternativ två är att jag får fota Taste of Chaos, då blir det en riktigt häftig onsdag med mycket foto. Jag har tagit ledigt halva onsdagen och hela torsdagen, det blir mycket bilder och om jag får intervjuer så ska även det skrivas ihop. Torsdag Stone Sour oavsett.
Alternativ tre är att alla som skrivit upp sig på de olika konserterna blir sjuka eller hittar på annat att göra. Då fotar jag 3 konserter och en festival den här veckan= 14 band på 4 separata events. Det vore heeelt galet och förmodligen inte helt önskvärt. Men chansen för det är högst minimal, men det blir till att bära runt på kameran hela veckan och hålla tummarna. Men hålla tummarna för att folk kommer på andra saker att göra, inte att dom blir sjuka, det hoppas jag aldrig på, av princip.

Att göra lista:

Bränn massa grejer till DVD så du kan rensa hårddisken så du får plats med bilderna, ta höjd för 14 band… och en helt hysterisk helg om två veckor. Med ny gigantisk kamera. (Facit: DVD varianten fungerar inte, får bli en extern hårddisk till)
Köp biljett till Stone Sour (CHECK!)
Kalibrera skärmen på Laptopen på något sätt. (Facit: Systeminställningar >Bildskärmar > Färg > Kalibrera > och kryssa för expert alternativet—testade och det blev värre, får göra det när jag är pigg)
Researcha banden på Taste of Chaos. (Disturbed,  Papa Roach,  Buckcherry,  Halestorm,  As I Lay Dying,  Heaven Shall Burn,  Adept &  Suicide Silence) Jag har kollat upp Disturbed ganska mycket. Jag har även fotat As I Lay Dying tidigare, blogginlägget från den spelningen och kommentaren i fotoboken: ”Blogg: Rock n Roll! Hatdäm! Fotobok kommentar: Jag minns inte riktigt att jag fotade det här, det är mitt inne i ett buzz av festival spring. Jag minns av blogg kommentaren att det var dock en av de spelningarna som gav en sån där riktigt skön lycko-rus känsla. Får nog ta och kolla upp deras musik lite mer, förmodligen bra!” Mao kolla upp detta. (Facit: Haha! As I lay dying är liiiite hårdare än den musk jag brukar lyssna på för att njuta. Men bara aningen… *Host*… Men blir riktigt roliga att fota igen, minns att det var ett himla drag.)
Hitta på lite mer frågor till Disturbed och Halestorm.
Ta fram några standardfrågor ifall du råkar få några av de andra banden med. Inte världens mest planerade bransch har det visat sig. Gäller att hålla sig på tårna då man aldrig vet vad som händer.

As I Lay Dying från Peace and Love i somras:

Jag märker att jag Photoshoppar lite annorlunda än vad jag gjorde i somras, den översta är ny photoshoppad medan de två nedre är fixade i somras. Jag trycker till svärtan och kontrasten mycket mer. Framförallt svärtan, kanske var det den bilden bara men det känns så. Hoppas ökad kontrast och svärta är rätt väg att gå.

Jobbar jag för mycket?

Det är lördagkväll och jag kan inte tänka på annat än att sitta och blogga och planera veckan som kommer, eller inte kommer. Eller ja, veckan kommer ju hur jag än gör, men jag funderade på om jag kanske gör det här för mycket. Sen tänkte jag efter och i en konversation med en vän skrev jag till henne angående att samla energi för en jobbvecka ”Det är helt fel teknik att samla krafter! Du ska göra av med energi! Långa prommenader, sjukt stimulerande hobbies, gör vad som helst utom att samla energin på hög. Det får man ingen energi av.” Det är så jag känner just nu. Man kommer till jobbet med en timmes sömn och många timmar photoshop mitt i natten i ryggen, kör så det rycker (nej, det är inte felstavat) och energin bara flödar. Man flyter runt på små rosa moln ändå. Klart det inte fungerar varje dag men emellanåt! Det är fantastiskt! Folk pratar om att man får energi av att motionera, jag får energi av att fotografera. En fantastisk mängd adrenalin, endorfiner och all annan mysig gegga som trillar runt i ådrorna. Me like alot.

I morgon är det fota i Gamla Stan med Majja som gäller. Ska bli spännande att se om jag hittar något att rikta kameran mot.

Men jag får lite ångest när jag tittar i ”Jag ser fram emot” listan, den här veckan är smockad, sen helgen två veckor senare är smockad, sen är det bara en grej kvar, sen är listan typ tom! :o( Kommer inte hända något alls under julen antar jag…

Kan lyckan vara total?

Naturligtvis inte! Alltid är de någe skit som ligger i vägen. Men om ALLT som är riktigt roligt går ens väg, samma dag, då är det bra jävla nära! HAT DÄM!

Vad har hänt då? Jag har fått veta när Biffy och Foo Fighters spelar tillsammans. Det blir den 2 och 3 juli i London! Det är ju inte ens långt bort, mamma var lite rädd för att det skulle bli syd-amerika eller något. Jag har redan minst två kompisar som följer med. Biljetterna släpps den 5:e november. Ska söka ack men håller verkligen inte andan. Men man vet aldrig! haha!

Måste ju vara något mer? Jag har anmält mig på att intervjua banden från Taste of Chaos. Framför allt verkar det gälla Disturbed, Halestorm och Deftones lite senare. No bull-shit kan man säga… Vad frågar man dem? Något ska vi nog komma på! hihi!

Å i kväll börjar jag experimentera med nya bloggen. Kanske kommer den ersätta allt? Vi får se.

Allt på en gång. Som det ska vara! Hehe!

Om intervjun med Ben från Biffy Clyro

Skapad av Lotta 22 okt, 2010 02:00:37

Jag vet inte ens var jag ska börja. Det är inte en dröm som gått i uppfyllelse, för jag hade aldrig kunnat drömma om något liknande i min vildaste fantasi. Själva begreppet har inte funnits i min värld. När sen ett mail trillade ner i min inbox (förmodligen felskickat har jag insett i efterhand) så var jag tvungen att ta chansen. ”Om någon vill intervjua grabbarna i Biffy Clyro så är det bara att hojta” HOJT!!! Men sen kom det som ett brev på posten ”men inte ska väl jag” ”jag kan inte” ”jag har inte 4 års utbildning i journalistik” Men ibland får man se till att bara skita i det och tänka ”vad är det värsta som kan hända, dom vet ju ändå inte vem jag är” något jag senare lärde mig den hårda vägen: Dom vet verkligen inte vem du är så glöm för helvete inte att presentera dig! Hela intervjun hade han suttit och trott att jag kom från Slitz och att jag skulle ställa massa frågor om ”grooming” (alltså i bemärkelsen manlig skönhetsvård, inte det andra) Men han var i alla fall väldigt väl ”Groomad” :o)

intervjun gick naturligtvis jättebra, eller: jag överlevde och han klarade sig helskinnad. Jag glömde dock att presentera mig och ta en bild. Men man lever och lär. Han var jätteglad och trevlig. Jag ska sätta ihop en liten text om det hela, men det kommer ta någon dag. Jag hade lite tid på mig att leverera texten så jag tänkte jag filar till den när jag har sovit lite mer. Jag har ju faktiskt inte sovit på tre nätter för det här.

Biffy clyro: James, Simon och Ben är han till höger, honom har jag pratat med i 10 minuter och skakat hand med 3 gånger. Men ändå inte berättat vad jag heter. (biffyclyro.com)

Det känns nästan lite tomt. Jag tyckte för bara två veckor sen att ensam i diket framför Danko Jones var det bästa som kunde hända. Å det var det då. Nu är det som om hela min värld har utvidgats. Jag har gått på helspänn i tre dygn, inte kunnat sova och än en gång ställer jag mig frågan ”kommer jag någonsin att toppa det här? Det är väl för fan inte möjligt? Då dör jag nog av lycka” Men med tanke på hur många sådana upplevelser jag haft de senaste 6 månaderna så pekar oddsen på att det kommer hända igen. Och igen, och igen. *ryser* och hoppas jätte, jätte mycket.

Den här dagen, Torsdag den 21:a oktober 2010 är utan konkurrens den häftigaste dagen i mitt liv efter min bröllopsdag. Inte så konstigt att jag har svårt att hitta ord, jag har svårt att smälta hela grejen.

Jag fotade bara med mobilen. Trodde jag skulle få ångest, vilket jag naturligtvis fick, men den var mild och gick över ganska fort då jag kände fullständig tillit till de andra fotograferna som var där. Bland andra:

Sandra, som jag gick på kurs tillsammans med i somras.

Stephan från Frontstage music var där och fota och har skrivit en bra recention!

Rockfoto var naturligtvis där, representerade av Viktor. Jag börjar bli lite av ett fan av hans bilder faktiskt.

Där fanns även någon till jag kände igen, men som jag inte har någon aning om vem det är. Tar den personen nästa gång. :o)

——————————————————————————————————

Tidigare kommentarer:

Skapad av Stephan Meijer 22 okt, 2010 04:28:21

Hej Lotta,

As you know I am not good at Swedish yet so I will not even try using it writing this bigger message.
The full review including pictures is online at FrontStageMusic.net…
Already got a few visitors through your blog, so thank you for that!
Will think of a way to backlink to you as well.

The review:
http://www.frontstagemusic.net/2010/10/biffy-clyro-debaser-medis-21-october-2010/

Thanks again and the name is Stephan ;-)

See you at the next concert in the pit!

——————————————————————————————————————–

Skapad av Sandra 22 okt, 2010 10:48:08

Haha, jag fattar knappt att du vågade intervjua dem. Bara tanken på att intervjua några av mina idoler får mig att få ont i magen ^^ Men som sagt, kul att du gillade bilderna. Hoppas att du får fota Alterbridge för Festivalphoto, så ses vi i diket nästa gång :D

Kram!

———————————————————————————————————————-

Skapad av Stephan Meijer 25 okt, 2010 22:52:36

Hej Lotta,

Again about the support-act ;-)
Airship is going to be the main-act in my hometown in Holland which has been voted as the best stage in Holland. So they are indeed a very good support-act.

The poster says ”Sounds like White Lies meets early Radiohead” now I really feel bad that I missed a big part of them :-D

http://94.100.121.24/1117600001-1117650000/1117631101-1117631200/1117631131_5_W6kt_1.jpeg

What is your mail?