Kategori: Musikfunderingar

När jag väl kommer till att skriva detta (december samma år) har det gått länge sedan jag var i Sydkorea och var på konserter. Jag åkte dit i våras till och ville så klart uppleva en riktig k-pop konsert. Jag försökte få fatt på biljetter till EXO hemifrån, men det var stört omöjligt. Biljetterna sålde slut i ett naffs men tack vare ett system där man kan återlösa sin biljett så hölls hoppet uppe hela tiden, jag var inne på den där sajten timmar varje dag och tryckte på uppdatera, ibland blinkade det till en plats men jag var alltid för slö på att klicka, trots att jag tränade på att vara snabb. Jag tävlade förmodligen antingen mot bottar, 15 åringar på hypersnabba lokala datorcaféer eller återförsäljare som anlitat både och. En del konserter kunde man heller inte köpa biljetter till som utlänning för man behövde legitimera sig med motsvarande BankID för att kunna köpa biljetten eller fysiskt vara på plats med sitt pass. Men tillslut löste det sig och jag fick se två konserter! 

---

reGretGirl i Hongdae

Min desperation för att gå på konsert ledde mig så klart långt ner i listorna över konserter (jag måste missat så många sajter, måste finnas mer musik än så i en stad som Seoul) men tillslut lyckades jag köpa en biljett till ett japaskt(!) rockband reGretGirl. Faktiskt helt okej!

Biljetten var inte helt billig, den kostade ca 850 SEK, alltså typ 150 spänn från stålats längst bak på Madonna, men den viktiga frågan är ju som vanligt, vad får man för det? Jag köpte ju i total blindo på vild chansning.

Lokalen låg i den populära stadsdelen Hongdae, känd för sin indie kultur och klubbar. (ja, åk hit och klubba!) Efter att (så klart) åkt vilse i tunnelbanan var jag lagom stressad på väg dit och fick fråga en turistinformation om hur jag hittade stället, det var en Bit att gå men tillslut hittade jag stället, utan att veta så skulle jag säga att stället såg ut som en musikskola. Från gatuplan gick man tre (3) trappor ner och kom till en oerhört trevlig person som gav en ett kuvert med biljetten, han frågade inte ens mitt namn utan fattade av att titta på mig vilket kuvert som var mitt. (Jag var enda icke koreanen där och mitt namn sticker tydligen ut.) Man fick också en signerad 50×70 poster unik för detta tillfället! Madonna fick jag minsann ingen signerad poster av.

Väl inne i lokalen så skulle jag säga att det är en mindre skolaula med sittplatser, plats för kanske 100-150 personer och på plats fanns ca 30 personer, ganska luftigt med andra ord. Längst fram satt fansen med skyltar. Jag är ju van att det kan bli “lite stojjigt” på konserter men insåg att här kan kulturskillnaden vara enorm så jag höll koll på hur mina medbetraktare betedde sig för att inte förstöra konserten för någon. Det var oerhört städat även om första raden stod upp ibland. reGretGirl levererade så klart, dom pratade lite koreanska, och sångaren var stolt över tröjan han hade köpt i Hongdae dagen innan. Minns jag rätt var resten av konversationen på engelska men mest spelade dom så klart. (och innan du frågar: Nej, jag hade inte sökt ackreditering, jag visste inte vad jag skulle vända mig, jag lyckades ju knappt att lyckas få biljett, hur skulle jag kunna få ack?!) Allt som allt en väldigt trevlig upplevelse när jag väl hittat dit och lugnat ner mig efter eskapaderna i tunnelbanan (jag satt på rätt tåg, i rätt tid, men tåget ställdes in halvvägs och det nya tåget som kom på samma spår gick visst åt det andra hållet…) 

Det bästa den kvällen var det där oväntade, så klart, att få utforska, att sitta där ensam i en liten, okänd lokal, tre våningar under marken i utkanten av en rörig stadsdel i gigantisk stad på andra änden av planeten från alla jag kände och undra ”hur hamnade jag här?” Att få uppleva något så otroligt bekant men på ett helt nytt sätt. Jag tror jag lärde mig den kvällen hur mycket man faktiskt styr sitt eget liv. Det var ingen annan som hade fått mig till att hamna just där, just där, bara jag och en inte så liten summa pengar.

På väg därifrån gjorde jag något jag hade sett fram emot länge: kolla på gatumusikanterna som bland annat Hongdae är kända för. Det finns ett torg med fasta platser, där står musiker och spelar ömsom sin musik, ömsom covers. Runt vissa var det så fullt att man inte kom fram och såg vad det var, utan det bara stack upp någon dansande arm lite då och då. I denna stadsdel är det många band som har skapats (bla The Rose) och kvalitén på gatumusikanterna är så klart varierande, men generellt oerhört hög. Skulle jag åka tillbaka är det här garanterat en plats ni skulle hitta mig på. Älskar kulturen med gatumusikanter (eller på engelska Busking) att det organiseras och är ett sätt att bli upptäckt och nå ut till ny publik. Det blir ett superhärligt gatuliv. Det är också oerhört dyrt att gå på konsert i Seoul, så jag förstår att många flockas till gatumusikanterna. 

---

Ateez på Jamsil Arena

I Sverige släpper man gärna biljetterna typ ett år i förväg men i Sydkorea gör man det med bara några veckors förvarning. Så när jag var där så släpptes biljetterna till Ateez på Jamsil Stadium. Jag lyckades med konststycket att registrera mig (som utlänning: en helt annan sajt för att köpa biljetter än om man är inföding) och jag fick tag på biljetter till en Riktig K-pop konsert i Seoul! Lyckan var total och lotten föll på ATEEZ(에이티즈). 

Ateez är till att börja med riktigt bra, proffsiga och hela den biten, så klart. Att gå på en riktig k-pop konsert var så värt de 1140 SEK (100 kr dyrare än Madonna biljetten) som vi betalade för att sitta på sista raden högst upp. (ståplats tog slut innan jag hann fram i kön trots att jag hängde på låset vid biljettsläpp) 

Här var det stora skillnader mot de konserter jag är van att gå på, vi får göra en lista!

• Var på plats många timmar innan konserten för du måste hämta ut din biljett, ett plast kort, som har ens namn printat och allt (olika köer för utlänningar och infödingar, förmodligen pga olika alfabetssystem) 
• Fanns typ inget att äta i närheten när man drog runt tillsammans med tusentals andra tjejer i timmar eftersom man behövde hämta sin biljett i tid.
• Helt annan typ av merch. Ville köpa en t-shirt men det var bara en vit t-shirt med en liten svart logga på bröstet. Man bygger uppenbarligen inte identitet utifrån vad man lyssnar på. Istället köpte jag (haha) akrylfigurer! Man fick välja vem man ville ha, jag valde San, för hans namn kunde jag uttala. 
• Köerna. Omg. Vi svenskar tycker att vi kan köa men vi kan inte köa för att rädda våra liv i jämförelse. Kö in i arenan: först var det en hög med folk, sedan kom ett gäng superarga officiella personer och skrek på koreanska, vi fick höra att de tydligen sa “ställ er i 6 st köer” vilket denna folkmassa lyckades med! Väl inne i stadion köades det för att gå till rätt ingång innan insläppet startade. (bild nedan)
• Att komma till våra platser visade sig vara lite äventyrligt, jag hade fixat biljetter allra längst bak vilket gjorde att man fick krama pelare och luta sig ut över raden framför när man gick förbi. Absolut inte för den funktionsnedsatte eller någon som är höjdrädd, men det gick bra. 
• Det var rätt många utlänningar som vi på konserten.
• Konserten var så klart superproffsigt genomförd med tillhörande avancerad koreografi och liknande. Det vi dock inte var förberedda på var de långa monologerna mellan låtarna. Man gick igenom hela gruppen (8 pers) och de fick berätta vad dom hade på hjärtat. Ofta i detalj. Mellan varje låt. Jag vet inte vad dom hade på hjärtat, för dom pratade bara koreanska så klart. 
• Mängden lightsticks var fantastisk och ger ju en härlig inramning till konserten, det känns som att publiken är delaktig på ett oerhört trevligt sätt. Jag köpte mig ingen då jag har svårt för att köpa plastprylar jag inte kan göra något annat med. Det fick räcka med med de små akrylfigurererna. 
• Det stod sajten att konserten skulle vara i 1,5 timmar, efter 3 timmar gav vi upp och gick och letade efter toa, eftersom man inte hade hittat någon tidigare. 

Sammanfattningsvis var det verkligen en upplevelse jag gör om. Inom K-popen verkar turnérande inte vara en lika stor strategi för att få nya fans som inom andra genrer, vilket jag tycker är synd, men blir glad varje gång någon kommer hit.

Var dom här tre upplevelserna representativa för k-popkonserter? Jag misstänker att Ateez och gatumusikanterna är lite som de brukar vara. Konserten med det japanska rockbandet kan jag inte avgöra hur standard den var.

Oavsett så vet jag att om jag åker dit igen kommer jag lägga ännu mer tid till att hitta konserter, jag är helt säker på att det måste finnas små och medelstora klubbar med liveband, jag har bara inte hittat dem än.

För någon vecka sedan så släppte ju Spotify sin Wrapped för året, det är ju alltid lika spännande. Däremot så märker jag att det inte är alltid det som jag tyckte var bäst som jag lyssnat mest på. Istället så tänkte jag lista bästa låtarna i år! Jag lägger in videosarna, för det blir så mycket roligare då, även om det ibland förtar lite från låten.

Det som har varit störst i min (och många andras) trendspaning i år det är det där med genrers är lite på tillbakagång. Nu börjar musiken verkligen bland ihop sig. En låt eller en artist kan röra sig i många genrers, och gör man det på rätt sätt så bygger man helt nya sounds, världar, känslor och kreativiteten har inga gränser. K-pop kom upp som en av mina högsta genrers på Spotifys Wrapped… Skiter i vad Spotify sätter för etikett på det, det gungar. Lyssnar man på det så hör man att det är så stora skillnader inom den ”genren”. Till och med P3 guld har struntat i sina genrers, det är inte relevant längre. Frihet. Dessutom var två av mina mest spelade genrers Modern Metal och Metal Core… Vad är det och vad är det för skillnad? Inte vet jag, skiter i, bara det svänger. Gemensamt för de flesta av låtarna på den här listan är just att de är en blandning, dom rör sig i olika genrers.

Woosung – Phase Me: Den här låten har jag varit fullständigt besatt av under året. Har lyssnat på den så många gånger. Videon passar i min mening inte egentligen ihop med låten, men den var lite rolig så den får vara med ändå. Woosung är med i The Rose, som kommer till Stockholm (fryshuset) den 8:e februari.

J-Hope – MORE: Jag har inte lyssnat speciellt mycket på BTS men det är helt okej musik när man hör den, men när J-Hope släppte sin soloplatta. OMG, det är så bra. Går under K-pop men det här är tungt, rör sig så väl inom hiphop som metal. Droppet ca en minut in i låten är heeelt fantastiskt. NME la den dessutom skivan på sin lista över årets viktigaste.

Don Bronco – Fingernails: Don Bronco är ett sånt band jag har upptäckt helt och hållet tack vare Spotifys algoritmer. Dom dyker upp i min Release Radar med jämna mellanrum och jäklar vad bra det är. Å videon som jag såg för första gången: haha dinosurier och robotar på ett kontor. Hur kan det bli dåligt?

Onewe – Montage_: Ännu ett exempel på att ”k-pop” kan vara rockigt, här doftar det 80-tal så det viner om Dejt parfymen och ja, det finns en keytar. Släpp fördomarna, lita på tant Lotta och tryck bara på play, det blir bra. Det här är en sån där låt som skulle vara perfekt i slutet av en serie: Det gick bra för vår hjälte som fick sin tilltänkta och projektet som personen kämpat så hårt med gick vägen efter 16 avsnitt! Även om vi trodde det var helt kört i avsnitt 13. Men så gick det så jävla bra!

Ed sheeran & Bring me the Horizon – Bad Habits: Bästa släppet på tal om genremix. Ed och Oliver Sykes? Jäklar så bra, blev så glad när jag hörde låten, två favoritband från olika sidor av musikvärlden kommer ihop och 1+1 blir 22. Här är live version som dessutom innehåller typ 200 dansare.

Gürl – Las Night I Read Your Diary: också ett sånt där band som jag hittat tack vare Spotifys algoritmer. Har inte så mycket mer att säga än jävlar så bra! Hoppas de kommer till Sverige snart. Mååååste se (och fota) dem live!

Astro (JinJin & Rocky)- Just Breath: Det här är min mest spelade låt för 2022! Mitt mest spelade band för 2022 är Astro (ja, dom gick om Biffy Clyro) men lyssna på den energin! Man blir inte ens andfådd när man är ute och går med det här i lurarna. Också en perfekt tillbaka efter pandemi låt. (den finns textad på engelska)

Det finns så mycket mer som har varit fantastiskt i år, men det här var dom jag ville lyfta. Nåja, musiken har rullat tungt i lurarna det här året, jag är beroende av Spotify Release Radar och bygger på mina listor varje vecka. Vill ni ha tips på musik som kommit under året så har jag här lagt ihop alla nya låtar som jag (medvetet) lyssnat på i år till en lista. Det finns så mycket bra musik, musik man aldrig hade hittat utan Spotifys algoritmer som jag försöker vårda ömt. Jag hoppas bara att de är rättvisa och inte favoriserar vissa artister pga avtal. (Se gärna serien Playlist på Netflix, om hur Spotify grundades)

Vad ser jag fram emot främst under 2023 rent musikaliskt? Det måste nog vara att fler av mina nyupptäckta artister kommer och spelar live. Det har varit alldeles för snålt med konserter på hösten och vinterhalvåret. Sedan hoppas jag så klart att Biffy släpper något nytt snart igen och har full tillit till att dom kommer göra det. Hoppas dom kommer hit snart igen. Skulle man följa någon slags mall så booorde dom komma i oktober-november igen efter en festivalrunda på sommaren och ny platta. Håller tummarna för ny platta. Har jag sagt det?

Här är mina Spotify wrapped i alla fall, dom jag håller med om åtminstone:

Tack för att du har valt att läsa så här långt och ta del av min lilla värld. Hoppas den har kunnat bidra och utvidga din värld lite också.

Så igår hände det. Den första klubbspelningen på två år. Dessutom blev det Johnossi på Debaser! Johnossi som är ett favvisband som jag bara sett på stora scener, äntligen fick jag se dem så som man ska se alla band: trångt, mörkt under en bro.

Bilder då? Jag ska inte uttråkad er med dåliga mobilbilder eller skakiga filmer, men jag har dem så klart, men inget värdigt att publicera. Mest vill man bara att telefonen ska påminna en om det i framtiden.

Det var nästan tre år sedan jag var på Debaser Strand senast och vad skönt det var att vara tillbaka igen. Man hade förträngt hur ont man får i fötterna och ryggen av det hårda betonggolvet, hur långa dom för minutrarna är innan bandet går på och hur korta timmarna är när bandet gått på. Allsången som man saknat så. Det kollektiva dansandet/hoppandet. Pärlbandet av hits som bara fortsätter komma. Alla låtarna man har bittra, ljuva och bitterljuva minnen till. Men framförallt den kollektiva känslan att vara i samma rum som andra som samtidigt har (ungefär) samma upplevelse av nutiden som en själv. Som kan samma låtar. Som ser samma sak. Som hoppar på samma ställe i låten, som sjunger lika falskt, lika högt. Lika engagerat. Att träffa folk man känner som man inte hade planerat att träffa, utan att spontant bara möta folk man känner för man är i ett sammanhang där man varit så många gånger att man känner folk.

Helt klart det var en milstolpe och en mental spik i kistan på denna pandemi. Klart vi inte är framme än, men kanske är det där ljuset i tunneln nu faktiskt utgången och inte ett skenande godståg som det varit de senaste två åren. Vi håller tummarna. Och längtar efter festivalerna i sommar.

(Förband ikväll var Totempappa.)

You Me at Six på frysen 2017.

Haha, nä, det kallas clickbait! Men det ligger ett litet märkligt sting av sanning i det hela. När dagarna är likadana, och man mest är hemma själv får man lita på andra källor till intryck än de vanliga, det har vi gjort i snart 15 månader nu. Var hittar man ny musik när det inte är några konserter på ingående? Fortfarande inga festivaler att lyssna in sig på? Jag erkänner villigt att P3 går varmt här på dagarna, men ibland blir det för mycket. För mycket skitsnack. För mycket WAP och absolut för mycket dålig svensk hip hop. Don’t get me wrong, det finns säkert bra med, men det är verkligen inte min kopp te. Då slår man över till Spotify och som den ”ny musik addict” jag är så hamnar jag ofta på release radar listan. Release radarn töms dock lite för ofta så jag har börjat skapa säsongslistor, nu börjar den som heter våren 2021 ta form ordentligt, med releaser från 1 januari 2021 och framåt. Jag tror brytdatumet för sommarlistan blir snart, mitten maj tänker jag, eller är det ingen som släpper nytt på sommaren nu för tiden? Hur som helst så innebär det att här är en guldgruva med  7+ timmar med en salig blandning ny musik, mest rock, hårdrock och lite pop inblandat, rekommenderar den varmt och mest peppad i vår har jag blivit för You Me At Sixs nya platta och så klart Foo Fighters. Jag erkänner gladeligen att You Me at Six får mig att dansa som en galning här hemma, speciellt låtarna SUCKAPUNCH och Beautiful Way. Här är en annan från samma platta: Men vad har det här med k-pop att göra? Ja, vad gör man på kvällarna när man inte får gå på konsert och är ensam 99-100% av tiden? Netflix så klart. Netflix har algoritmer. Jag vet inte hur det gick till men det ena ledde till det andra och vips så tittar jag numer uteslutande på koreanska dramaserier, s.k. k-drama. (Säg till om ni vill ha rekommendationer) så vill man ju lära sig mer av språket och ja, igen… Instagrams algoritmer petade ner mig i nästa kaninhål och jag lyssnar nu även på k-pop. Det är emellanåt aningen själalöst men det gör inte ont någonstans, det är lättlyssnat och enkelt. Ja, det går under pojkband och jag är numer 44 år gammal, men vaffan. Ingen här hemma i min lägenhet dömmer mig eller skrattar åt mig, alla sjunger och dansar med efter sämsta möjliga förmåga. Misstänker att jag kommer ta (ännu) mindre skit från andra när vi kommer ut det här. Eller bara le när någon hånar ens musik oavsett om det är för att den är för enkel, komplicerad, hård, mainstream eller obskyr. Är det något jag har insett senaste tiden så är det hur mycket ens liv kan styras av algoritmerna i alla olika medier, men samtidig styr ju jag mina algoritmer och innehåll. Hade jag inte gillat det hade jag inte tittat/lyssnat vidare och då hade dom rekommenderat något annat. Får kanske vara tacksam att jag har trillat ner i ett så harmlöst kaninhål som k-drama och står på randen och tittar ner i k-pop hålet, men än har jag inte trillat ner där helt. Jag bara doppar tårna när jag behöver svalka öronen och hjärnan. Jag tänkte bjuda på ett exempel, kopplingen mellan k-drama och k-pop är nämligen ganska kort emellanåt, det är samma personer i banden som i serierna. I det här fallet stavas kopplingen 차은우 (Cha Eun-woo, blått hår i videon från bandet Astro nedan) han spelar en av huvudrollerna i fantastiska historiska dramaserien Rookie Historian som var en av de första serierna som fick mig trilla dit. Nä, nu får det vara nog med bekännelser för idag. Tack för att ni orkat läsa ända hit!

Jag har försökt skapa en spellista för hösten 2020 och allt nytt som kommer men det är svårt och jag tappar tråden emellanåt. Så det slutade med att jag gjorde en som jag kallar ”The spirit of 2020”, fantastiskt roligt faktiskt! Den är deppig, ironisk, sarkastisk, humoristisk och helt onödig. Typ som 2020. Jag har lagt med låtar som The Police med ”Don’t stand so close to me”, några låtar med The Vaccines. ”I perdict a riot” med Kaiser Cheves, ”Worst case scenerio” med Laakso, ”Under Pressure” med Queen och ”wasted time” med Skid Row. Jag la även till ”I wanna be sedated” med The Ramones, ”Bat out of hell” med Meatloaf, för vi måste ha något om en fladdermus 🦇 också. Soundgarden fick bidra med ”Rusty Cage” och ”The day I tried to live”. U2 drar sitt strå till stacken med ”stuck in a moment you can’t get out of” och självklart själva anthemen från i våras, ”Times Like These” med Foo Fighters. Självklart lite Biffy Clyro också! Och för att inte tala om Aretha Franklin med ”Who’s Zooming Who”. Den utlösande faktorn till hela listan var Spotifys fråga på insta om vilken textrad som sammanfattar 2020 bäst, helt klart är det Timo Räisenens ”Champagne & Cigars” med textraden ”well, its been a shit year this far”. Här kan ni lyssna på listan: (vanlig länk) Jag passar på att lägga till mina tankar om Spotify sammanställningen jag fick i år. Den var verkligen inte representativ på något sätt, då jag försökt att lära mig spela lite gitarr. Den mest lyssnade låten var Elvis med ”I can’t help falling in love with you” och ”Nu grönskar det”… Den påstår att jag har lyssnat på flera hundra nya typer av musik, vilket ju är skitsnack, för jag har nästan uteslutande lyssnat på rock/metal/punk, som vanligt. Dom har bara hittat på en miljard nya kategorier. Håller dock med om att min mest lyssnade kategori är ”modern rock”. Självklart var det massa Biffy, både för att dom släppte ny platta (A celebration of Endings) och för att jag försökte spela några Biffy låtar. Jag lägger med en orelaterad bild, bara för att. (ändrad) Det fick bli på Howlin Pelle i The Hives från Gröna Lund 2017. 

I helgen skulle Lollapalooza gått av stapeln. Pearl Jam och massa mer, det blir ca 30 grader varmt ute på Gärdet i helgen. Nu stannar vi hemma istället och gör det bästa av situationen. Hemma hos mig blir det lite Lottapalooza! ”Vi” käkar falaffel med pommes och slabbiga burgare. Dag två glömmer jag äta för jag blivit distraherad av all musik och tar en våffla med chokladsås som man köar i 30 minuter till alldeles försent på kvällskröken. Jag kommer hinka 30 grader varm avslagen cola och vatten i solen på balkongen.

Kanske får jag packa ryggan full av kamerautrustning och ge mig ut på långvandring med alldeles för lite vatten och ingen toalett. Jag tar med mig toalettrengöring med stark artificiell citrondoft för att simulera doften från bajjamajjorna. Jag får stanna på någon bergsknalle och streama någon gammal konsert och onlineshoppa lite merch. Jag ringer upp  några random kompisar över någon videochat så kan vi skrika åt varandra med micken avstängd, prata teckenspråk och låssas förstå vad som menas fast man inte ens vet vilket ämne vi pratar om. I bakgrunden spelar jag galet hög musik från någon artist jag verkligen inte gillar men som spelar före favoritbandet.

Skvallret i väntan på att gå in i diket eller från pressrummet då? Det får flytta ut på sociala medier. Men att få gå in i diket, precis när konserten börjar, basen är så hög att hela bröstbenet vibrerar när man går förbi högtalarna. Att få försöka fånga ögonblicket när Howlin Pelle hoppar, någon annan posar, en tredje ger allt i solskenet. Upptäcka ett nytt band som fullständigt blåser de svettiga brallorna av en. Få höra fansen (jag inkluderat) som sjunger sig hesa efter att ha övat på låtarna i månader och taggat. Se rökpelaren av damm som stiger upp ifrån moshen. Det får vi spara på, det gör jag gladeligen även fortsättningsvis om det räddar hälsan, eller till och med livet, på en enda person. Det är en person med anhöriga, intressen, engagemang och personlighet.

Jag tänker inte spekulera i vad som komma skall, eller när, det enda jag vet är att vi inte vet. Än.

Lottapalooza kommer pågå hela sommaren, alla är välkomna att omfamna konceptet och alla delar dom vill. Kampa på balkongen? En liten förströelse i helgen kan vara att lyssna på BBC s sändningar från Glastonbury som skulle fyllt 50 år i år. Och här är några klipp som kan vara kul också:

Ta det lugnt i värmen!

– – – – – – Uppdatering! – – – – – –

Eftersom alla säkert är superinttesserade på hur det går på Lottapalooza (haha!) så kommer här en liten uppdatering! Det har skapats en spellista som innehåller mycket livemusik. Den är helt i min smak, inga dåliga låtar men endel konstigt så man får tänka lite, mycket gammalt för att vara jag, men även endel nytt. Spellistan hittar man här!

Idag serverades en episk burgare på min balkong som jag måste säga själv var bättre än jag fått på någon festival. Men pommesen var aningen slabbiga.

Det visade sig också att det är exakt tio år sedan jag var på min första festival! Det var St Galen i Schweiz och en uppvärmning inför kursen i rockfoto jag skulle gå en vecka senare. Både Biffy Clyro och 30 Seconds to Mars spelade på båda festivalerna. Jag hade inte med mig stora kameran utan kämpade på med en kompaktis, minns inte vilken… Inlägget ligger kvar på (super) gamla bloggen!

Den här våren kommer och går lite som den vill, den ligger en månad före men nu kommer snöstorm. Men det är ju typ vår iallafall tycker jag, jag är ju trots allt inte meteorolog. Jag är inte mycket för nyårslöften men runt nyår insåg jag att jag lyssnar för lite på musik jag gillar och för mycket på typ P3 (som har sin fördelar så klart) men dom spelar inte min typ av musik, för jag lyssnar ju inte på den på tex spotify. Det är lite som att klaga på utgången av valet fast man inte gick och röstade, så nu blir det ändring! Tillexempel har Pearl Jam släppt nytt men inte hamnar det på listorna! Jag hade inte ens hört talas om det om det inte hade dykt upp i min Spotify lista. Vi behöver lyssna mer på rocken för att den ska komma in på listorna så fler hör den. Då självklart de nya låtarna, man frälser inte ungdomarna med gammal musik (nåja inte i någon större skala), även om den är bra. Vi behöver inte mer Iron Maiden från ’93. Det är nästan 30 år sedan, vi måste gå vidare och det kommer jättemycket bra ny rock! Jag har satt ihop en spellista med alla nya låtar som kommer som jag tycker är bra, det är en salig blandning av musikstilar men de kan samlas under ”rock” paraplyet, med lite god vilja. Listan fylls på tills det blir ”sommar” tänker jag. Prenumerera eller lyssna igenom och hittar du något du gillar lägg till i din egen spellista. Har du något att tipsa om så tipsa mig gärna! Jag är törstig! ”Lotta: Nytt våren 2020”

Billy Talent 2012

Om det är några låtar jag skulle nämna speciellt så är det ”Reckless Paradise” med Billy Talent som jag uppfattar som att den handlar om dagens samhälle som gör av med mer naturtillgångar än vi har. En annan riktigt bra låt med några jag inte hört talas om tidigare är ”Taxi” med Nova Twins, riktigt spännande och rätt innovativt. Sen är ju alltid Dropkick Murphys roliga, nu med låten ”Smash Shit Up”. Johnossie har släppt två låtar och det finns även nytt från tex Foo Fighters, Avenged Sevenfold och Ozzy, vilken vår! Nej, jag har inte glömt att nämna att Biffy Clyro har släppt låten ”Instant History”, jag bara avslutar med det och bjuder på videon. <3

2020 har dragit igång och vi har kommit en bit in. Som vanligt är början av januari rätt dött på underhållning, alla har semester och/eller är panka. Men det har börjat bubbla igen i alla fall. Har ett sånt stort musiklängt just nu, hoppas jag får gå på konsert snart, har ett par jag håller tummarna för.

Gröna Lund teasar att det släpps fler artister 24 februari. Än så länge ser det bra ut med släpp som The Hives, Korn, Disturbed, Gwen Stefani med flera. Frågan är vad jag hoppas på inför 2020? Lågoddsare är Passenger (som idag hintat att han kommer spela i Stockholm), Johnossi (som snart släpper nytt och spelar på Cirkus 14 april, men kan spela till sommaren igen) och så hoppas jag ju alltid på Biffy Clyro. Sen om dessa kanske kommer till Gröna Lund, Lollapalooza eller något annat, det vet jag ju inte… Vad tror ni om Eminem till Lolla eller Grönan? Han släppte ju nytt nyligen, vore ju inte otroligt, till å med jag skulle tycka det var lite coolt. En kan ju hoppas. Ser i alla fall mycket fram emot sommarkonserterna, längtar ut, till vår och sommar. Inte för att vi är så långt ifrån med 8 grader och sol.

Det här får mig att tänka att det finns tre olika kategorier av band: Första kategorin: ett par låtar räcker, men egentligen inte min smak, men alltid nyfiken på nytt. Andra kategorin: Vill se hela konserten, kan se dem igen om de spelar på festival men betalar inte extra för det, om det inte är någon annan som vill gå. Tredje kategorin: Jag kommer vara där varje gång dom spelar inom rimligt avstånd eller ibland resa när det är något speciellt. Jag älskar den kategorin. Där har vi Biffy, vi har Agent Fresco, The Hives, The Sounds, The Rhymes, Rob Zombie, och säkert fler jag inte kommer på direkt nu. Det spelar ingen roll hur många gånger man ser dem. Dom kan köra samma setlist som sist, det är okej. Men har dom nytt vill man ju höra det också. Det finns alltså band man inte tröttnar på live. Mina sådana band är ofta väldigt rutinerade, det är en bra show varje gång.

Men jag är så Biffy-live svulten så det är galet åt det. Så jag tänkte jag gräver ner mig tio år av bilder på Biffy (Se nedan). Första bilderna är från Peace & Love 2010 och den sista bilden från Royal Albert Hall 2018 (från publiken). Dom har nämligen inte varit här sedan dom släppte sin Unplugged, dom har inte varit här sen dom släppte soundtracket till ”Balance, Not Symmetry” (verkar gå att se filmen här, ska testa ikväll) och dom har ytterligare en platta i pajpen. Va. Fan. KOM IGEN NU DÅ! Ut å spela mer er! Kom hit någon gång!

Nåväl, nu drömmer och minns vi oss tillbaka:

2010 – Peace & Love

2012 – Debaser Slussen

2012, när jag intervjuade Ben för andra gången. Denna gång i turnébussen på kajen bakom Debaser Strand. Allt är nu borta.

2013 på Berns

2013 på Arenan

2013 på Arenan

2016 – Munchenbryggeriet

2016 – Munchenbryggeriet

2017 – Gröna Lund

2017 Gröna Lund, deras senaste i Sverige.

2018 September, Unplugged på Royal Albert Hall.