Besatthet förklarad

Ja, ibland blir man besatt av en artist. Det händer mig med jämna mellanrum och just nu är det stackars Newton Faulkner som står på tur. Jag hade ingen riktig uppfattning om honom förrän T in The Park och han golvade mig/oss med sin fantastiska spelning. Det är en ”kille med gitarr” som lyckas skapa magi på soppa och spik med hjälp av ett stort mått kreativitet, känsla och finulighet. Om det är någon som råkar följa mig på Spotify så har detta nog inte undgått dem. Förutsatt att spalten ute till höger fungerar och att man faktiskt tittar i den ibland. Hur som helst. Han snurrar oavbrutet här.

Ja, så har han ju snygg frisyr också! ;)

Han får mig att vilja börja spela gitarr och det är inte vanligt. En av de grejer som han golvade oss med på T är den här trumtekniken kombinerat med gitarrspelet. Jag är ju inte musiker och jag har gett upp tanken på att börja igen. Igen. Men det är sjukt inspirerande att se dessa lösningar och ”enkla” tilltag som expanderar ljudbilden och hela känslan i låten så pass mycket med ”enkla” medel. Syns tydligt i den häringa låten: (Massive Attack cover)

Och för att inte tala om den ultimata kärlekslåten: När jag är ensam och kan göra vad jag vill och vara vem jag vill, då är jag med dig.

Å den här är ju förbaskat rolig även om den här versionen är lite konstig:

Popaganda parkteatern 2014

För ett par veckor sedan (20:e Juli) var det dags för Popaganda Parkteatern igen. Min tredje gång där och dom har hållit den fyra gånger, så jag missade första året. Men det är min favorit picknick festival! Den är så skön, massa bra musik och spännande människor att titta på och lagom nivå på fylleriet. Det är ju också här man upptäcker ny musik. Mina favoriter för dagen blev nog Collegues tror jag, men det var inte jag som fotade dem.

Här är mina inlägg för den dagen: Krönikan, Naomi Pilgrim, Solen (bandet alltså) och Min Stora Sorg. Både mina och Christers inlägg och bilder hittar ni här!

och bilderna:

Solen på Popaganda Parkteatern 2014_03 Naomi Pilgrim på Popaganda Parkteatern 2014_08 Min Stora Sorg på Popaganda Parkteatern 2014_06

T in the Park 2014 (och hela semestern runt det)

Åh, för några veckor sedan gick en  dröm i uppfyllelse. Att se det absoluta favoritbandet på hemmaplan. Biffy Clyro i Skottland. Stort. Dessutom fick vi ack till denna enorma festival. Men mer om det sen.

Man kan ju inte bara åka till Skottland lite fort så det fick bli en 10 dagars resa på hela ön. Vi började med 3-4 dagar i London och hälsade på vänner, sen bar det iväg upp till Edinburgh ett par dagar. En fantastisk stad som ger mig värsta Harry Potter vibbarna, kanske var det för att jag visste redan innan att JK Rowling satt i den här stan och skrev de första böckerna. Vi besökte bla ”The Elephant House” där hon satt och skrev. Roligt, jag hade tänkt att det skulle vara magiskt att gå in där, men det var bara ett slitet, överfullt café som serverade medioker mat och hade många prydnads elefanter. Det var kanske en magisk plats, men inte min magiska plats. Den får jag leta vidare efter.

Efter några dagar i Edinburgh var det dags för den ”stora” resan norrut och festivalen T in the Park. (ca en timme norr om Edinburgh). Jag hade bokat det hotell som låg närmast festivalen (där det fanns plats), dyrt men ändå riktigt billigt. Så otroligt fantastiskt vackert och underbar personal man mötte där. Kostade många pengar men var så värt det. Personlig service har än en gång omdefinierats. Tror jag aldrig mer ska bo på ett hotell i en kedja. Hotellet heter Balmule House och jag vill verkligen tillbaka dit. Innästlat på skotska landsbygden med slottsliknande trädgård och får som bräker, hundar som leker och åar som forsar. Tyvärr hann vi ju inte spendera så mycket tid där som man skulle velat. Skulle lätt kunna bo där i två veckor och bara gå runt och fota/måla på dagarna. Nåja, det får bli nästa resa. :)

Till festivalen bar det av! Fan, va stor den är! 85 000 personer på plats, och då är det riktigt luftigt på vissa ställen på festivalen. Å väldigt trångt på andra. :) Vi hade som sagt fått ack, men var inte helt på det klara med vad det innebar, väl framme så visar det sig att vi hade fått vad man i Sverige kallar ”branch ack”. Det gjorde att vi fick ta med oss våra kameror in på området, däremot fick vi inte publicera några bilder på LiveNews, utan bara fota för ”privat bruk” (och använda pressområdet med WI-FI, riktiga toaletter, gå före i köer, få billigare kaffe och matkuponger). Så vi släpade runt på våra kameror och fotade lite när man kände, ganska soft faktiskt och ingen deadline. Har inte ens gått igenom bilderna än. (händer ju inte annars) Men vi fick vara där och vi fick fota Biffy Clyro! Biffy headlinade första dagen och det var helt klart ren magi. Å MASSA konfetti! Gissa om jag var nöjd. Killarna var i högform och allsången var ett faktum på nästan ALLA låtar. Är med i en Biffy Clyro fans-grupp på facebook och en kille redogjorde vad han hade gjort för att få stå längst fram. Han hade stått längst fram hela dagen, och sett en massa band som han tyckte var ”shite” bara för att få stå där. Värt det? Värt det. Var resan till Storbritannien och Skottland, alla hotell, mellan resor, dyra biljetter, planering och vånda värt det? Såååå värt det. Memory of a life-time kan man säga. Å det finns på film! Se längst ner.

Resten av festivalen då? Matutbudet var enormt och man kunde få mat från alla världens delar eller oräkneliga varianter av haggis. Folk betedde sig som folk gör på festival mest, det är det jag har svårast för, fyllan.  Men det viktigaste: FANTASTISK musik. Upptäckte en hel del ”nytt”. Som i nytt för mig men andra har säkert lyssnat massor på dem. Jag är numer besatt av Ed Sheeran, James, Newton Faulkner, Twin Atlantic med flera, med flera, med flera!

Något jag har funderat på är något jag såg på den här konserten, men som även syns i videon (typ på 2:24) som händer ganska ofta. Det finns alltså en säkerhetsvakt som har som jobb att stoppa händerna innanför artisternas byxor och hålla i dem i linningen så de inte försvinner ut i publikmassan eller bara rasar ner. Vad säger han när han kommer hem och frugan frågar ”Hur var det på jobbet idag då älskling?”… Och än mer viktigt, hur får man det jobbet? Å hur fantastisk är inte Rickys reaktion när han får en flaska i huvudet på 2:40, ett litet subtilt leende!

Kaiser Cheifs gjorde uppenbarligen en fantastisk spelning och jag hade velat se lite mer av You Me at Six, dom spelade väldigt tidigt så vi missade lite. Även Passenger gjorde en helt magisk spelning i ett tält stort som några fotbollsplaner, där lyckades vi bara se typ tre låtar, men fantastiskt. Väldigt glad att jag äntligen fick se Manic Street Preachers.

Slutsats? Det var kanske på ett café i Edinburghs äldre stadsdelar JK Rowling hittade sin magi, men det är med fötterna i gyttjan, huvudet i konfettin och omfamnad av underbar musik som jag hittar min magi.

Rolling Rootsy Revue – RRR festival

Den 29:e juni gick den rullande roots festivalen Rolling Rootsy Revue av stapeln. Jag plåtade Israel Nash, Jason Isabell, Willy Clay Band, Doug Seegers, We Met Tomorrow, Matraca Berg, Basko Believes och Ellen Sundberg. Jag gillade festivalen och musiken mycket mer än jag trodde jag skulle. Jag är inte värsta country fanet men däremot så funkar roots bättre för mig. Det är inte så himla glättigt och peppigt. Även om en favoritserie helt klart är Nashville! (Hur ska det gååååå?! Jag tror att alla kommer hamna på Raynas bolag till slut)

Nu har jag vandrat lite från ämnet. Festivalen ägde rum på Mosebacke och jag och många med mig var ju faktiskt där av en anledning: Doug Seegers. Denna askungesaga och (välförtjänta) stjärnskott. Han höll hov hela dagen och pratade med alla som ville och var med på bild hela tiden. Helt fantastisk skiva han har släppt och jag hade förväntat mig magi på scenen. Jag känner dock att jag själv kanske uppskattar magin aningen mer när jag sitter hemma i soffan och kan känna hans smärta på riktigt, man har en tendens att hålla det lite mer ytligt när man är bland folk. Även om jag inte är den som inte blir tagen av live musik. Nåja, rolig dag i glada vänners lag!


Doug Seegers på Rolling Rootsy Revue - RRR 2014_07 We Met Tomorrow på Rolling Rootsy Revue - RRR 2014_05 Matraca Berg på Rolling Rootsy Revue - RRR 2014_04Willy Clay Band på Rolling Rootsy Revue - RRR 2014_08 Basko Believes på Rolling Rootsy Revue - RRR 2014_02 Ellen Sundberg på Rolling Rootsy Revue - RRR 2014_01

Kolla även in JimmyBs bilder här.

 

Pearl Jam på Friends

Igår var jag på Friends arena och såg mina gamla barndomsidoler Pearl Jam. Utan kamera och skrivdon blir jag förvirrad och tänker att jag får nog skriva något här, annars har jag glömt bort att jag varit där och vad som hände om några år (månader?)

Hur som helst, hade jag betygsatt konserten hade den fått en femma från första låten. Helt fantastiskt. Det var fantastiskt i tre timmar! Från början till slut. Sällan har jag skådat mer allsång och på alla låtar. Naturligtvis var det lite mer på vissa, typ alla från ten plattan och några till.

Vi stod ganska långt fram på ståplats, kanske fem meter från staketet, men hade inte Golden Circle biljetter. Scenen var fortfarande väldigt långt bort så man kollade mest på tv apparaterna ändå. Dock var produktionen på Tv:n väldigt bra så det kändes okej. Ljudet var helt okej där vi stod (för att vara friends) och inte så högt så man kunde faktiskt prata. Även om ekot slog ibland.

Dom hann med många låtar på de timmarna så jag var riktigt nöjd. Eddie drack mycket vin (igen) och det trasslades med någon sko som skulle signeras. Slutade med att hela bandet signerade skon och Eddie drack rödvin ur en av dessa röda converse. Han åkte även runt på en av taklamporna som dom lekte med.
image

image

(yes, min stoltaste stund som konsertfotograf….
Eller så sket jag det och var på konsert mer än vanligt istället)

Några nackdelar? Den där arenan är ju fortfarande den platsen som hamnar på klar bottenplacering vad gäller platser att se band. Vi fick gå in vad som verkade vara bakvägen där alla lastbilar kör in. Känns som man ska på ett illa planerat rave. Å inte på ett bra sätt. Mitt i Solna på en av Sveriges största arenor, hur går man på toa? Bajamajja så klart! För det kan ju inte finnas vatten och avlopp draget till arenan eller? På riktigt?! Funderade man inte ens på hur man skulle lösa ståplatser alls när man byggde skiten?! ”Vi ska bara ha glassiga, internationella fotbollsmatcherna” eller vaddå? Nästa gång kanske dom ska skita i att lägga ut golv över det fina gräset och öppna taket så vi får en leråker för den där riktiga festivalkänslan. Fast nuförtiden har ju de flesta festivaler såna toalettvagnar med rinnande vatten, toapapper och belysning…

image

(Vi var typ sist ut för kön till merchståndet var så lång,
annars var det mycket kö här, låg runt hörnet från baren)

Inte många andra band jag skulle åka till denna arena för. Foo Fighters och biffy typ. Å kommer alltid ha ståplats, då kan man iallafall stå ut ljudmässigt.

Slutsats: ett av världens bästa band och ännu en riktigt fantastisk spelning. Dom lovade att komma tillbaka om två år, det ser jag fram emot.

Flogging Molly på Grönan

Den 18:e juni 2014 var det dags för Flogging Molly på Grönan! Denna hade jag längtat efter länge, första gången jag lyckades se dem även om de varit här tidigare. Riktigt roliga att fota och frontfiguren hade riktigt mycket energi och bra drag! Med den liten melankoliska-glad-folk-punken så blir man så himla glad. ”Ja, livet suger ibland, men vi kan (supa) och ha roligt ändå.”-attityden. Det blir ju inte bättre för att man surar. Ganska uppfriskande faktiskt.

Flogging Molly på Gröna Lund 2014_05 Flogging Molly på Gröna Lund 2014_02 Flogging Molly på Gröna Lund 2014_10 Flogging Molly på Gröna Lund 2014_01

 

ZZ Top på Grönan

Den 16 juni var det ZZ Top på Grönan! Fantastiskt att se dessa gamla godingar in action! Vem var först med enormt skägg? Jodå, dessa herrar! Dom slösade inte med ljudbilden heller, var det en gitarr, en bas och trummor på scenen så var det vad som hördes. Punkt. Back to basics. Även om det trumsetet är allt annat är basic!

Roligt att sett dem i alla fall och till min glädje så var det inga halvnakna flickor med långa ben som struttar runt och dansar. Vad jag såg ska jag tillägga, såg inte hela.

 

ZZ Top på Gröna Lund 2014_01

Sammanfattning av semestern hittills

Det har varit jättemycket fotande de senaste två veckorna, närmare bestämt ett 30-tal band. Lite slitet samtidigt som det är väldigt roligt. Mest slitigt är det ju, så klart, den senaste veckan då man jobbat heltid men varit lite sliten efter semestern! ;) Varför gör man så här då?! Ja, jag har två konserter nästa vecka med. Sen blir det midsommar och vi börjar närma oss juli och då brukar ju livemusiken TVÄRdö i Stockholm. Industrisemester de-luxe kan man säga. Så man får passa på kan man säga.

Starkaste minnen under den här veckan? Ja, det är nog This Is Hultsfred, så roligt att festivalen blev av och att det blev så bra. Sweden Rock… ja, jag är trött på att prata om det och vill inte hör min egen röst om det. Att äntligen få se Smash Into Pieces var fantastiskt, de var inte alls vad jag hade förväntat mig, men jag hade heller inte haft några förväntningar, konstigt nog.

Om några veckor är det dags för nästa lilla etapp av semester, det ser jag fram emot, då blir det mer musik. I vilken form är dock lite oklart just nu! :)

Annars så söker jag nytt jobb just nu, så om du har något på lut så är det bara höra av sig! Läs mer om det här!

To Be Continued….!