Snart släpper Johnossi sitt nya album Transitions. På tal om att hitta sin egen röst som David Grohl talade om i tidigare inlägg. De har verkligen en unik röst, både sången och musiken.
Hade jag fått välja sångröst hade jag velat sjunga som John. Då skulle jag sjunga mig själv till en underbar trygg men kanske lite melankolisk sömn varje kväll. Fantastisk platta. Har redan flera favoritlåtar fast den kommit ut än. Eller om den kom ut idag?
… Som så många andras. Det är väl ungefär 20 år sedan nu, lite mer till och med. Låten bara smällde till. Smells like teen spirit. Jag gick på högstadiet, den spelades på MTV hela tiden. Jag älskar den. Tidigare hade allt varit så tillrättalagt med pudel frillor och vaselin på linsen men det här var skitigt. På riktigt. Man hade ju hört punk men det är inte samma sak.
I samma veva fick jag en CD spelare till min stereo. Kanske var det till min födelsedag eller julafton. Min första skiva jag köpte var Nevermind. Jag drömde om musiken. Fanns det musik som inte var perfekt men så jäkla bra ändå så kanske det innebar att jag inte behöver vara perfekt men att jag dög ändå. Jag klottrade Nirivana (felstavat) stort på min pärm i skolan. Naturligtvis blev jag tillrättavisad av någon som kunde mer och därmed var mer ”äkta” fan. Så jag vågade inte riktigt erkänna att de var mitt favoritband, det fanns ju någon som visste mer. Idag vet jag att jag kan långt ifrån allt om nåt, men jag vet vad jag gillar ändå och jag är nyfiken. Alla har rätt att älska vilken musik de vill, oavsett vad andra tycker.
Hur som helst, så blev det så att jag och min bästa kompis Maria gick på konserten på Sjöhistoriska. Det var min första konsert utan mamma och pappa, första konserten vi själva valt att gå på, åkt in till stan själva och köpt biljetter själva. Det var ganska varmt och jag tror solen sken. Jag hade på mig jeans med nyligen isydda revärer. Jag köpte en t-shirt och jag tror även en sån silke-halsduk med tryck på. Jag minns doften från den konserten fortfarande, uppvispat damm/jord blandat med massor av fukt från alla människor som var där och svettades.
Förbandet var Teenage Fanclub om jag minns rätt. De hade förmågan att avbryta låtarna och köra på nästa istället om de inte kände att det funkade. Någonstans i vimlet nära oss händer följande; En norrlänning i ungefär vår ålder proklamerade stolt: ”jag har just druckit en 70is Vodka själv! Och inte ätit något på ett dygn, förutom en korv jag just åt!” Ni kan ju gissa hur det slutade. Jag har inte ätit grillkorv på pizza sedan dess. (På 80 talet visste man inte vad som skulle vara på en pizza egentligen så man improviserade hemma i stugorna.) Minns också att någon börjar skrika hysteriskt ”andas genom näsan!” och strax efter det kände man en väldigt söt röklukt…
Bandet då, hur var dom? Värsta klassiska konserten och jag var där! Ärligt talat så körde dom bara på. Hård energi rakt ut, inte så mycket givande och tagande. Dom körde sitt rejs och rev av sina låtar. Minns en recension som beskrev att Kurt hade stuprör i halsen. Men de fick genomgående bra recensioner.
Jag köpte som sagt en t-shirt. Den hängde länge på min vägg otvättad så jag alltid skulle minnas lukten. För några år sedan kom jag på att nu är jag faktiskt vuxen. Vad ska man med bandtröjor till då? Så jag kastade både Nirvana och Megadeth tröjorna. Det finns inte ens bild på den på Internet, märkte jag idag. Så det blev en jävla raritet med. Så klart.
Vad har vi lärt oss av det här?
Nirvana som jag minns dem: Kurt står vid sin mic och skriker. Chris hoppar runt lite och David sitter å röjer och ser ut som någon variant av svenska kocken, fast på trummor. Plöjandes sin grej.
… Och textad på spanska.
Brorsan pratade så jäkla gott om en bok, han skrattade så han grät när han läste den. Jag fick låna den och den har bara legat och samlat damm i väntan på att jag ska få arselet ur. Man har ju hela tiden ”bättre saker att göra”. Livet springer vidare. Sen var det något som sa mig att börja läsa den efter att den har samlat damm i mer än ett år. Den var fantastiskt underhållande och så här i efterhand har jag fattat hur mycket denna tokstolle betytt för mig. Eller så ligger jag bara ensam på en lördagkväll, har skittråkigt och musikabstinens. Men när jag lyssnar igenom repertoaren så är det så himla många låtar som har legat och grott i bakhuvudet. Deamer. War Pigs är den enda låten jag kommer ihåg att jag har hört i en dröm. No More Tears gick varm när jag var mitt i MTV generantionen. (på den tiden dom spelade musik.) Sen kom den här snubben och ändrade på det med. Inte minst Mama Im coming home som var kassettsingeln brorsan skickade hem när han skulle komma hem från ett år i USA. Jag tror jag har den kvar någonstans.
Jag kan verkligen rekommendera ”Jag är Ozzy”. Underhållande, skrämmande och för oss som inte är världens bästa läsare: lättläst! Rekommenderas varmt, med reservation för viss djurhantering som jag kanske inte tycker var så himla genomtänkt. Men det är lite grejen på något sätt. Han lyckas med saker som ingen annan lyckas med.
Jag ville plåta Black Sabbath när dom spelade här för något år sedan, eller det var någon som blev sjuk så istället för Black Sabbath så var det Ozzy and friends. Men det blev inte av, av olika anledningar. Hoppas verkligen jag får möjlighet att göra det någon gång.
Jag kan verkligen rekommendera Peta Pixel. Mycket roliga fotonyheter och spännande fotoprojekt kan man ta del av.
Idag läste jag en rolig artikel om hur man hittar inriktningen på sitt fotande. Lång historia och väl värd att läsa. Den är lite jobbig de första två styckena, men de är inte helt relevanta så bara läs på. Läs till slutet. Artikeln hittar ni här.
Kontentan som jag skulle ha formulerat det är att ju längre man sitter kvar på sin buss i sin riktning, desto mer unik och särskiljande blir den. I början blir det lite generiskt och många åker samma väg, men fortsätter man bara åt sitt håll så blir det så småningom särskiljande och unikt.
Det har varit en väldigt lång vinter i år.
För att inte tala om kort sommar förra året, hösten kom någon gång i juni och stannade till vintern som drog igång ordentligt typ i november. Nu är det mars och snöhelvetet ligger fortfarande kvar och slöar. Snart trappar man hoppet. Men det finns ljusning i mörkret!
Hittade dessa små kalla stackare härom dagen. Så nu tycker jag det får vara nog! Kom igen nu våren! You can do it!
Och igår var jag på Khoma och Blindside på Debaser Slussen. Läs om hela äventyret, inklusive blodspillan, här.
Var lite skraj inför Blindside, hade hört två jobbiga live historier om dem: på Grönan för något år sedan snurrade gitarristen med gitarren runt kroppen, den lossnade och flög in i en stärkare. Lyckligtvis inte ut i publiken. Dessutom gjorde de tydligen ett framträdande för många, många år sedan medan sångaren var magsjuk/bakfull. Tydligen en riktigt bra konsert förutom pauserna när han sprang ut… Men den här gången gick allt riktigt bra! Gitarren hängde kvar hela vägen runt och det enda som flöt ur ansiktet på sångaren var vatten. Bra band som jag har lyssnat på endel tidigare. Roligt att äntligen se dem.
Sen var det äntligen dags för Khoma igen. Tror det var fjärde gången jag fotade dem. Alltid lika roligt. Närkontakten med publiken är alltid på top. Jag var inte helt på topp under kvällen så jag höll mig lite i bakgrunden, det gav mig dessutom möjligheten att försöka fånga närkontakten med fansen. Fick endel såna och är nöjd med bilderna. För att vara Slussen alltså. :) Å stackars Herr Jämte slog sig blodig. Men han är glad ändå.
Men jag gillar inte Khoma bara för att dom är fantastiska live. Musiken är fantastisk och vi fick höra en låt som jag inte uppfattade namnet på. Tydligen en ”världspremiär”. Jag tvärnitar bokstavligen och ryser hela jag. Så jäkla bra.
Ojoj, jag har dragit på att skriva det här inlägget. I söndags var jag på Berns och såg och fotade Biffy Clyro, favoritbandet alla kategorier. Läs recensionen här.
Det är på något sätt svårt att skriva om och göra rättvisa. Berättar jag om alla förväntningarna och längtet innan konserten och drömmen jag hade veckan innan där jag träffade Simon på ett flygplan på väg till Stockholm och vi blev jättebra kompisar? Beskriver jag hur benen skakade när jag fotat klart och eskorterades ut genom hemliga gångar på Berns medan jag inte kunde sluta säga ”Å herre gud, å herrre gud, fy fan va bra. Jag tror jag dör.”? Berättar jag hur hela jag pirrade under ”Biblical”, hur mycket jag ”sjöng” under, ja alla låtar? Berättar jag att jag tyckte att bandet hade en härlig och positiv kontakt med publiken? Berättar jag om leendet som spontant har spritt sig över mitt ansikte vid oväntade tillfällen i snart en veckas tid? Berättar jag om den fantastiska t-shirten jag köpte som är lite mjukare än andra t-shirtar och dessutom ekologisk och rättvisemärkt? Berättar jag att jag hade med mig två fantastiska vänner som verkligen förgyllde kvällen ytterligare? Så här kan jag hålla på länge när jag pratar om söndag kväll.
All glitter and no trauma.
Å dessutom var ljuset bra.
För typ en vecka sedan, typ den 3 mars var jag och såg The Avett Brothers och Grace Potter and the Nocturnals på Medis. Läs mer om det här. Det var två riktigt bra band och jag gillade verkligen publikresponsen på Brorsorna. Rent musikmässigt var det emellanåt lite väl hillbilly för min smak, aningen för mycket banjo. Även om det var lite hårdrock att han fastnade med håret i allting. :o) Men riktigt bra, kort sagt!
Är inte supernöjd med bilderna, det var lite flickfavoriter och inget dike… Men gillar denna på förbandet.
Nu ligger jag efter med mitt bloggande igen. Det går liksom hela tiden i vågor, först hänger ingenting sen massor.
Först om The Killers; fullständigt fotoförbud, de tillåter inga fotografer alls utan bistår själva med pressbilder. Så jag stannade Hemma istället, det gick bra det med. :-) blev inspirerad av en irländsk fotograf som helt enkelt byggt bandet i lego och fotat dem. Hon är något på spåren och någon gång ska jag nog hitta på något kreativt!
Sen i helgen var jag på lördagen på The Avett Brothers, riktigt bra. Bra publik drag och lite HillBilly känsla emellanåt.
I söndags ägde en av mitt livs bästa konserter rum. Biffy spelade på Berns. Den konserten hamnat lätt på topp fem av bästa konserter någonsin. Till saken hör att tre av platserna på topp fem är tomma. Men det kommer mer om det sen.
Imorgon ska jag ut igen men sen har jag faktiskt inget på ett tag. Hoppas hinna blogga ikapp då. Till helgen kanske.
Avslutar med en ”fantastisk” bild som är en skärmdump på en film filmad med mobilen. Lovely…. Biffy under God & satan… I iallafall. Fruktansvärd bild men den väcker ljuva minnen för mig.
Nu natti natti sov så gotti!