Favoritbandet var dock helt klart Rob Zombie. Man vart nästan lite skraj, men det kallas ju inte skräckrock för inget. Riktigt bra show och vilken fart det är i karln! Riktigt kul att se och jag blev i alla fall relativt nöjd med bilderna. Å det är inte illa för att vara jag! :o) Allt blev iofs svartvitt men jag känner absolut inte att det gör något. Som någon klok fotograf sa för många herrans år sedan ”jag ser ju inte bilden för alla färger”. Mina favoritbilder är väldigt porträttiga, det kan ha att göra med att jag bara körde 70-200an men också så gillar jag ju porträtten.
Jag har under november varit med i en sån grupp på facebook där man publicerar en bild om dagen. Det har varit jätteroligt och jag har inte haft några ambitioner att lägga upp bilderna här efter det första inlägget jag gjorde. Det blir lixom för mycket jobb och då tappar jag det hela. Men nu är november slut och jag har lite kommit igång med mitt övriga fotande, vilket är roligt. JAg har med mig min lilla kompaktis överallt och har kommmit in i ett bra flyt med bildhanteringen. Utan flytet blir det ju inge roligt och man tappar känslan för bilden och hela grejen. Min plan är att börja skriva om lite annat här med, och få in lite andra bilder med. Det kommer inte bli varje dag, men det kommer oftare, så om det är någon som är allergisk mot annat foto; ni har blivit varnade. Men oroa er inte, det är INTE slut med rockfotandet.
Jag hoppas få fota massor av konserter i slutet av den här veckan så ”stay tuned” för det.
Idag fick jag ÄNTLIGEN gå på McDonalds på lunchen, blev snuvad på den i förra veckan när jag blev tvungen att trycka en flottig pizza istället. :o/ Men idag fick jag bestämma själv och gick till McD. Naturligtvis var det svinkallt, typ -15. Dessutom så var det dimmigt, vindstilla och massa iskristaller i luften så det blev en sån fin Halo på solen, den är inte jättestor, men jag försökte fota den ändå, tycker det riktigt känns i bilden hur näsan klibbar ihop. Burr.
Sen på vägen hem från jobbet var det strömavbrott på gröna linjen (misstänker kylan) så jag passade på att stanna kvar i stan och julshoppa lite, fick ihop en till julklapp och var ju tvungen att titta lite på julpyntet…. Ja, jag erkänner jag har spräckt min julpyntsbudget flera gånger den här julen med. Men kom igen; Det är en rosa elefant kula! Tyvärr hade jag bara råd att köpa en, så den har ingen kompis. Men jösses va fin den är. Har inte ställt upp granen än, men med tanke på hur mycket julkulor jag köpt i år så måste den verkligen upp! Kanske till helgen. Elefanten finns att köpa på Åhléns för 59 spännar.
För snart exakt en vecka sedan (21 November) var jag på Parkway Drive på Debaser Medis, (läs hela recensionen här), första spelningen på länge. Det var fantastiskt roligt och ett jäkla drag. Spelade gjorde som sagt Parkway Drive men även Structures, The Word Alive och Emmure.
Här är några av mina favoritbilder, resten finns nedan. Som omväxling har jag jobbat på skithög ISO och bländare 2.8.
…. Eller inte! Haha! Där kommer jag alltid sitta fast. Nja, det är ju hur man definierar det. Jag har förköpt nya skivan, signerade dessutom, redan betalt den och väntar på releasedatumet (slutet januari) så Ginza skickar hem den någon gång. Smart sätt att sälja skivor, singera dem. Då kan man få en autograf på köpet! Det kan jag verkligen inte få på Spotify. Skit i skivan, jag betalar gärna 149:- för deras autograf. Jag köpte ju en turné tisha i en storlek jag aldrig kommer få på mig. Den blir en fin tavla med starkt minne för 200:- värsta fyndet om du frågar mig.
Det blir förresten lite konserter till veckan (förhoppnigsvis) och jag har fått okej till helgen, så det blir äntligen lite mer konsert. Men det har varit en respektfull tre veckors sorge-period efter historiens största spelning och en av de största dagarna i mitt liv.
Jag har, så här tre veckor senare, lyckats börja lyssna på lite annan musik med. Det betyder ju inte att jag inte får återfall emellanåt. Idag släppte man nästa singel från nya skivan. Black Chandelier. Helt fantastisk, börjar på typiskt Biffy Clyro manér med något som låter fullständigt ur takt och otajt, för att sedan komma igång och det är lixom självklart att det är i takt. Skön avvägning mellan lugna och lite mer röjjig partier: Lungt och skönt och sedan fantastiska crechendon (vet inte hur det stavas). Helt fantastisk låt. Dom posta den för 10 minuter sen men jag har hört den tre gånger redan. Men jag är inte fanatisk…
Imorgon är det en vecka sedan den konsert jag har drömt om mest i hela mitt liv. Jag hade (för dem jag inte har berättat det för 100 gånger redan:) nämligen drömt ihop den här konserten långt innan jag hörde talas om den. ”Vad vore den bästa konserten någonsin? vilken skulle jag arrangera om jag vann 160 miljoner kronor på Lotto?” Självklart skulle det vara Biffy på Debaser Slussen. Sen går dom och kör den, utan att jag har vunnit en spänn! Nu är det en vecka sedan konserten var. Jag har inte lyssnat på någon annan musik än Biffy Clyro sedan dess, jag har inte riktigt velat gå vidare. Jag har laddat min spotifylista Lotta Gillar Just nu 3 med massor med annat godis, men inte kommit mig för att lyssna på den.
Jag har inte riktigt kommit vidare i min musikhunger efter det här. Jag har svårt att se vad som skulle toppa det. Vad gör man när alla ens drömmar gått i uppfyllelse? Först känns livet lite tomt ett tag, sen börjar man sakta drömma nya drömmar. Jag har börjat drömma ihop vad nästa grej ska bli. Kom på att jag hade biljetter till några konserter framåt som jag inte hade skrivit in i kalendern. Ganska många visade det sig när jag sökte igenom mailen. För att vara någon som kommer in på många konserter gratis så betalar jag för jäkligt många konserter med. 2013 kommer bli ett helt sjukt år, har redan köpt biljetter till fem stora konserter. Det blir mer och mer uppenbart att artisterna/bolagen tjänar på livemusik nu när ingen betalar för musik längre. På gott och ont, mest gott för oss fans, mest ont för dom: vi får se massa underbara artister som kuskar världen runt, folk kommer hit som aldrig hade kommit på tanken på ett novemberregnigt Sverige. Medan de stackarna måste åka till ett novemberregnigt Sverige för att få ihop till brödfödan.
Tycker mig även se en extremt stark trend i att man spelar på lite för små ställen. Jag misstänker att även det är avsiktligt, man tjänar förmodligen mycket mer pengar på ett fullsatt mindre ställe än en halvfull Globen. Mumford & Sons påstås ha sålt slut på 2 minuter.
En trend jag inte gillar är den amerikanska trenden med snordyra biljetter för bättre platser. ”Diamond circle-VIP”. Det räcker inte med att vara fanatiskt fan och tälta framför arenan i två dagar längre. Man måste ha pengar för att komma nära. Det räcker inte med 700 spänn för ståplats biljetterna, man måste pynta det dubbla, trippla eller på vissa konserter det fyrdubbla. Men då får man ju ett band att ha runt halsen med en laminerad bricka med… För dom pengarna ska jag ha signerade skivor med mitt namn på och en garanterad kram från vem än artisten råkar vara och en ”photo-opp” så jag kan fixa en najs ny profilbild på facebook. Men då går det loss på 4000 spänn eller mer. Helt plötsligt handlar det överhuvudtaget inte om musiken längre.
Nä, då är det en helt annan sak om man medvetet spelar på de minsta ställena för att göra reklam för nya skivan, komma tillbaka fler gånger och inte behöva fem meter höga guldpläderade gipstatyer och tvåhundra dansare. Det är bara musikerna, fansen och musiken.
De har nämnts i 32 inlägg här på bloggen, hittills. Mitt favoritband alla kategorier som förvånar mig med sin musik, gammal som ny. Jag har funderat över min drömkonsert länge och kommit fram till att det skulle vara Biffy Clyro på Debaser Slussen. Sedan för någon månad sedan så släppte dom datum där de åker ut på en mini turné på ministällen och även kom de till oss och mitt favoritställe. Så från att jag såg dem i London med 65 000 andra när det såg ut så här:
så fick jag igår se min 7e Biffy konsert, denna gång i mitt andra vardagsrum med 500 glada, hardcore fans. Och så fick jag göra ännu en intervju med Ben.
Konserten var allt man kan hoppas på och mer, det var trångt svettigt, alla kunde låtarna och jag köpte en alldeles för liten souvenir t-shirt. (det blir sexigare så?) Det var sjukt svårfotat, ISO en miljard, bländare 2,8 och tider på… ja, vissa blev i alla fall lite skarpa i vissa hörn. Rörde sig inte de på scenen så skakade ju hela publiken där man stod fastklämd.
Jag vet inte vad mer jag kan skriva, läs artikeln om konserten och intervjun, jag har lite tömt ämnet där.
Resten av bilderna där Malin kan ha tagit någon. :o)
Jag har gått med i en liten utmaning på facebook med en bild om dagen under november. Vi har fått teman för varje dag med:
Dag 1 (1:a november): A photo of yourself
Dag 2 (2:a november): A photo of what you wore today
Dag 3 (3:a november): A photo of your favorite place to be
Dag 4 (4:a november): A photo from a high angle
Dag 5 (5:a november): A photo of what ever you please
Dag 6 (6:a november): A photo from a low angle
Dag 7 (7:a november): A silhouette photo
Dag 8 (8:a november): A photo of something close-up
Dag 9 (9:a november): A photo of something from a distance
Dag 10 (10:a november): A photo of what ever you please
Dag 11 (11:a november): A black and white photo
Dag 12 (12:a november): A photo experimenting with bokeh
Dag 13 (13:a november): A photo edit that you like
Dag 14 (14:a november): A photo focusing on eyes
Dag 15 (15:a november): A photo of what ever you please
Dag 16 (16:a november): A photo experimenting with light trails
Dag 17 (17:a november): A photo with street lights
Dag 18 (18:a november): A photo depicting an emotion
Dag 19 (19:a november): A photo that involves landscape
Dag 20 (20:a november): A photo of what ever you please
Dag 21 (21:a november): A photo of the sunset
Dag 22 (22:a november): A photo of the person you love
Dag 23 (23:a november): A photo that makes you think of childhood
Dag 24 (24:a november): A photo that has a color scheme
Dag 25 (25:a november): A photo of whatever you please
Dag 26 (26:a november): A photo playing with shadows
Dag 27 (27:a november): A photo using the sun as your lighting
Dag 28 (28:a november): A photo that incorporates motion
Dag 29 (29:a november): A photo with clouds
Dag 30 (30:a november): A photo of what ever you please
Här är mina två första bilder:
Dag1: En bild av mig själv: ”Suddig på pendeln. The story of my life” eller något kallade jag den. Jag ville VERKLIGEN inte vara med på bild den dagen. Jag tycker det syns. Det är förresten Sumpan vi ser på andra sidan speglingen.
Dag 2: Dagens outfit: ”RGB”. Jag övervägde om jag borde ha klätt mig i CMYK istället, men jag har inte så många CMY kläder. Okej, det var nördigt. Förlåt.
Onsdagen den 31 oktober var jag på Tyrol och tittade på Trivium, Caliban, Upon a Burning Body och As I Lay Dying. Dom gick hårt ut och fortsatte ännu hårdare. Läs hela recensionen här.
Jag har aldrig fotat på Tyrol tidigare, vad jag kan minnas. Jag har varit där ett par gånger, men jag tror inte det har varit ”i tjänsten”.
Ja, sen har jag inte så mycket mer att tillägga förutom det som står i recensionen, så typ; läs den. Här är bilderna!
Jag nobbade invigningen av Friends arena för det. Var det värt det? Noonie fick fem stjärnor av mig, Friends fick två av Janne som åkte istället. Men det är, som en klok man sa en gång, som att jämföra äpplen med lastbilar.
Det var lite svårfotat igår, inte så många tända lampor framifrån, inte helt oväntat men ändock lite svårfotat. Som jag tjatat om i tre inlägg nu: Skulle jag bli nöjd med bilderna så skulle jag ju inte ha något att sträva efter.
Men Noonie var fantastisk. Å en fantastisk trummis. Funderar på att köpa mig ett trumset och lära mig, blir så otroligt spelsugen. Men ändå inte, jag kommer aldrig bli så duktig som de trummisar jag ofta har möjlighet att se spela, å dåliga trummor är bara patetiskt, så jag låter bli och nöjer mig med att lyssna på andra fantastiska trummisar.
Här är bilderna, börjar med trummisen bara för att han lyckades framföra Noonies fantastiska och innovativa musik så bra, och för att trummisar generellt får alldeles för lite cred:
